Färgchock med Björn Wiinblad

Oj, oj, oj, vilken färgchock! Men inte bara färgchock utan också en glädjechock. Den danske konstnären Björn Wiinblad har verkligen lyckats med sitt uppsåt: att göra människor glada genom sin konst.

Jag har aldrig varit med om en konstutställning som gjort mig fysiskt utmattad på grund av färgöverflödet. Men det hände här och det var underbart.

Björn Wiinblad (1918-2006) är en dansk allkonstnär, han ägnade sig åt det mesta: måleri, keramik, porslin, scenografi, vävnader, affischer och mer därtill. Utställningen på Arken, en liten bit utanför Köpenhamn, har verkligen lyckats visa hans bredd på ett fantastiskt sätt.

Rum efter rum är fyllda av hans verk, och om jag uppfattat det rätt har en sådan komplett utställning över hans liv och verk inte visats förut. Man blir fullständigt färgchockad, man badar i färg och form och för några timmar är det en underbar upplevelse.

Man stiger sedan ut ur museet till den solindränkta (i alla fall den dagen jag var där) strandmiljön i bleka beige- och sandnyanser och gröna naturfärger. Det är som om man fått en rejäl färginjektion rakt in i blodomloppet. Man måste nästan sätta sig och hämta andan en stund.

Det finns en viss igenkänning, jag har sett en del av Björn Wiinbergs konst genom åren, särskilt det i porslin och affischer för olika institutioner, men det fanns otroligt mycket jag inte visste om honom och som jag inte sett förut.

Titta på dessa enorma vävnader, gobelänger, de är helt fantastiska. De gjordes i början av 1970-talet på beställning av The Dallas Apparel Mart, en stor marknadsplats för återförsäljare inom hushålls- och inredningshandeln. Bonaderna är vävda och sträcker sig från golv till tak.

På utställningen får man följa produktionen, från en målning till en mall för vävningen, färgprover och slutligen den färdiga produkten. Motiven är hämtade från Tusen och en natt och vävnaderna är gjorda av vävare i Portugal. Magnifikt är bara förnamnet.

Här finns också flera exempel på scenografi som Björn Wiinbald gjorde, till exempel till Kungliga teatern i Danmark. Jag uppskattar verkligen utställningens ambition att visa hur den konstnärliga processen sett ut, inte bara den slutgiltiga produkten.

Man får se de ursprungliga tavlorna som utgör grunden för scenografin, sedan de färdiga kläderna och även miniatyrer av teaterscenen, hur det såg ut vid föreställningen. Här ser man hur noggrann och hur ambitiös Björn Wiinblad var i allt han gjorde.

Han säger själv att han inte gjorde någon skillnad mellan att skapa enskilda konstnärliga verk och massproduktion, till exempel porslin, keramik eller affischer. Han lade ned samma energi och ambition i allt han gjorde, och det märks.

Han ville också göra folk glada genom sin konst och det märks också. I utställningen finns en och annan oväntad detalj, som denna skiss som föreställer en tekanna som är en elefant som aldrig kom i produktion men som visar på Wiinblad sinne för humor.

Jag gillar den lilla tavlan, eller ska man säga skissen, mycket. Här är det som om man kommer konstnären in på livet och han blir en levande person. Sådana små personliga ”hälsningar” ger mervärde till utställningen i stort.

Björn Wiinblad arbetade även åt andra, till exempel det välkända tyska porslinsföretaget Rosenthal. En överraskning, för mig i alla fall, på utställningen var den här fantastiska servisen. Den tillverkades 1971 på beställning av shahen av Iran för att fira 2 500 årsjubileet av det persiska rikets grundande.

Först och främst var det en överraskning att en dansk konstnär fick uppdraget att göra porslinet, men när man ser hur hans övriga konst var starkt influerad av arabisk konst och litteratur blir man inte lika förvånad.

En annan överraskning, eller snarare besvikelse, är att man får veta att hela servisen (och den var enorm) slogs sönder i samband med shahens fall. Det som visas på utställningen är vad som finns kvar och det är framför allt konstnärens egna prototyper. Så sorgligt!

Utställningens styrka, utöver konstnärens egen förmåga att förtrolla med sina verk, är att den är väldigt pedagogisk. Här till exempel får man se tre likartade verk men i tre olika utföranden: en målning, en keramisk platta och en vävd bonad. Han behärskade dem alla. Man blir verkligen imponerad. Hur hann han allt?

Hur mycket vackert det än fanns att se så var ändå affischerna det roligast på utställningen. Här flödar färgerna verkligen! Som jag uppfattade det när man följde tidsaxeln, hur hans konst utvecklades, så var det när han började göra affischer som den verkliga färgexplosionen i hans konst tog sin början.

Det kan man ju förstå eftersom affischer, som oftast gör reklam för något, behöver synas och dra blickarna till sig. Den konsten kunde han verkligen. Och kanske var det här hans stora kärlek till färg fick fritt spelrum.

Det är ett helt rum på utställningen som är tapetserat med affischer och det är fantastiskt att gå där. Jag gillar särskilt pelarna där affischer klistrats upp lika respektlöst som i verkligheten. Då kommer de verkligen till sin fulla rätt.

Björn Wiinblad sa själv att till exempel Henri Matisse och Pablo Picasso var några av hans stora inspiratörer som konstnär. Det kan man tydligt se, i de kubistiska formerna när det gäller Picasso och i de starka, flödande färgerna när det gäller Matisse.

Och som sina inspiratörer, föregångare och de flesta konstnärer i början av 1900-talet, var den asiatiska och österländska konsten en starkt förebild och inspirationskälla. Björn Wiinblad, som de andra, var en stor samlare av österländsk konst. Här får man se en del av hans privata samling.

Men tro inte att allt är starka, flödande färger. Björn Wiinblad visar även att han kan mer. De här två små tavlorna är otroligt vackra och diskreta i sina färger och former. Jag hade gärna burit dem med mig hem. Mitt i alla kaskader av färger framstår de som två starka signum: Allt är inte lek, men leken är allt.

Det tänker jag att det hade kunnat vara Björn Wiinblads ledord. I alla fall är det vad hans konst signalerar till mig. Det har varit ett sant nöje att få drunkna, för ett ögonblick, i detta färgbad och komma ut både lyckligare och gladare på andra sidan. Har du möjlighet: besök utställningen!

Utställningen pågår till den 17 januari 2016.

Absolut minnesvärt på Arken

Ett sista inlägg om mitt besök på museet Arken utanför Köpenhamn. Det fanns som tidigare sagts mer att upptäcka på museet än den fantastiska utställningen av och om Frida Kahlo. Just nu pågår också en utställning av unga rumänska konstnärer.

Bland annat möttes man av den här ortodoxe prästen, slagen till marken av något som liknar en meteor eller annan stor sten. Den installationen gav många tankar och reflektioner om kyrkans makt över människornas i Rumänien, på gott och ont. Det är sann konst, när det får en att fundera och reflektera långt efter att man kommit hem igen.

PÅ Arken hänger också ett foto av världens dyraste konstverk att tillverka, nämligen den här dödskallen översållad av diamanter, skapad av Damien Hirst: For the Love of God – Momento Mori – även du är dödlig. Den hade man verkligen velat se i verkligheten…

Men är man i Danmark ska man inte bli överraskad över att även själva inredningen på ett museum är som ett konstverk i sig. Det här är damtoaletten… Otroligt stilrent, vackert och ultramodernt. Dit gick man gärna flera gånger under besökte enbart för att njuta av den vackra inredningen. Hur ofta händer det?

Men mest fantastiskt på Arken just nu är ändå utställningen med Frida Kahlo. Den pågår ännu en liten tid för den som vill passa på. Bilden av Frida Kahlo är förändrad för alltid för mig. Nog för att hon var plågad och ensam, levde med oändliga fysiska smärtor som slutligen tog hennes liv i för tid, men det är bara en liten del av sanningen om Frida Kahlo. Titta närmare på detta foto av Frida Kahlo, under ett besök i New York, så ser ni en helt annan Frida. Den Frida hade man velat lära känna.

Ai Weiwei imponerar på Arken

När jag besökte Arken utanför Köpenhamn för att besöka Frida Kahlo utställningen råkade jag snubbla över ett fantastiskt konstverk av den kinesiske konstnären och aktivisten Ai Weiwei. Det var en mycket angenäm överraskning. På museet lär jag mig att:

Circle of Animals/Zodiac Heads (2010) är ett stort verk av den kinesiske konstnären Ai Weiwei (född 1957). Konstverket visar de tolv djuren i den kinesiska zodiaken. Djuren är en viktig och väl integrerad del av den kinesiska kulturen och människornas vardagsliv.

Ai Weiweis arbete är nära relaterat till Kinas historia: år 1700 skapades 12 djurhuvuden i brons till det kejserliga palatset, Yuanmingyuan i Peking. Det var en stor anläggning som även innehöll paviljonger och fontäner designad i europeisk stil av en italiensk jesuitmunk som arbetade för kejsaren.

Huvudena uppfördes som dekorativa element i en stor fontän. De franska och brittiska arméerna plundrade palatset 1860 och därefter spreds huvudena för vinden. Händelsen beskrivs som en del av det som kineserna kallar ”förnedringens århundrade”.

Under de senaste åren har den kinesiska regeringen tillskrivit de gamla djurhuvuden en stor nationell symbolik. Under 2010 återuppförde Ai Weiwei zodiaken för att skapa debatt om nationell stolthet och självuppfattning. Han har utgått från de befintliga sju huvuden och lagt till sin egen tolkning av de fem saknade.

Ai Weiwei kretsar i sin konst ofta kring mänskliga rättigheter och kritik av det kinesiska samhället. Han är starkt engagerad som aktivist på internet, vilket gett honom problem med myndigheterna. Under 2011 var han fängslad utan rättegång i 81 dagar och idag kan han inte lämna landet utan befinner sig i något som skulle kunna kallas husarrest.

Huvudena är guldbeklädda bronsstatyer och i det vackert belysta rummet skiner de som en skatt värdig en kejsare av Kina. Det är berörande och det måste vara väldigt gripande för kineser att se konstverket. Jag är verkligen glad att jag fick möjlighet att göra det även om det var genom en lycklig slump. Närbilderna ovan föreställer råttan, draken och apan.

Frida Kahlo på Arken II

Utställningen med Frida Kahlo – Et liv i kusten på det danska museet Arken utanför Köpenhamn visar inte bara konstverk målade av Frida Kahlo. Den visar också många fotografier av henne. Flera magnifika bilder är uppförstorade som fondtapeter. Frida Kahlo känns verkligen närvarande, vakande över utställningen och dess besökare.

Det fanns inte bara bilder av Frida själv utan också en mindre samling bilder från hennes badrum. De bilderna hade jag väldigt svårt att ta till mig, de förmedlade en väldig smärta. Badrummet, framför allt badkaret, var fullt av redskap, eller vad man ska kalla det, som hon tvingades att använda pga sina skador.

Här ses en metallkorsett hon tvingades bära närmast kroppen. Man riktigt känner hur det skär in i kroppen när man ser på den. Samtidigt är den vacker på ett märkligt sätt.

Det fanns bilder med blodiga kläder, alla möjliga föremål kopplade till hennes skador och sjukdomar (klicka på bilden så förstoras den och man ser bättre vad den förställer). Bilderna från hennes badrum, där hon inte själv finns med, förmedlar en stark närvaro av hennes dagliga slit med effekterna av olyckan hon var med om som ung.

Det var tungt att se på bilderna, särskilt i kontrast till de färgstarka, livsbejakande bilder hon själv målat. Jag var till slut tvungen att värja mig och fegt undvika att titta för länge på bilderna.

Mest fantastiska var bilderna på den vackert poserande Frida Kahlo, väl medveten om kameran, samtidigt utstrålande en enorm skönhet och självmedvetandet. Hon klädde sig hela tiden i mexikanska kläder och smycken, även om det var kutym att klä sig i västerländska kläder bland hennes samtida. Det var ett konsekvent politiskt ställningstagande att alltid klä sig mexikanskt, att visa på det egna kulturarvet istället för att, som så många andra, assimileras med det västerländska.

Den här bilden med fåglarna är otroligt vacker. Det är hon själv som reflekteras i tavlans glas, det är bilden från en av väggtapeterna. Det känns nästa som en tanke, Frida Kahlo speglar sig själv i sig själv.

Och det är precis vad hon gör på den här bilden. Om du inte har möjlighet att se utställningen, men är intresserad av Frida Kahlo, är det möjligt att beställa utställningskatalogen från Arkens hemsida. Boken kostar cirka 100 kr. Väl värda pengar!

Frida Kahlo på Arken I

Just nu pågår en underbar utställning om och av Frida Kahlo på museum Arken utanför Köpenhamn. Den heter Frida Kahlo – Et liv i kusten och pågår till den 12 januari 2014. Om du har möjlighet att åka dit och uppskattar Frida Kahlo och hennes konst rekommenderar jag verkligen ett besök. Jag är väldigt tagen av besöket, även om jag visste en hel del om Frida Kahlo var det ändå en stark upplevelse att stå öga mot öga med henne som människa och konstnär. Hon lämnar ingen oberörd.

Utställningen visar delar av hennes konst, men också fotografier av henne, kläder och smycken som liknar hennes, hennes handikappsredskap (eller vad man ska kalla det) och konst av hennes man Diego Rivera som också var mexikansk konstnär. Det finns många infallsvinklar på hennes liv och konst och det fördjupar intrycken under genomvandringen på museet.

Den här lilla tavlan föreställande frukt och fågel var den första tavla jag stannade inför länge. Den är så färgstark, så vacker och så levande – som Frida Kahlo själv. Här finns inget av den smärta, det lidande och olycka hon på många sätt drabbades av under sin korta livstid (1907-1954). Den är så kraftfull, i all sin enkelhet, jag tappade andan när jag såg den.

Tavla är mycket vackert upphängd också med den starka gröna bakgrunden till tavlan som förstärker färgerna och kraften i konsten. Hela utställningen är mycket väl arrangerad och genomtänkt.

Bredvid den första tavlan med frukt hängde den här tavlan som också innehåller frukt och fåglar. den verkar vara betydligt mer känd än den andra, men i mina ögon inte alls lika livlig, kraftfull och livsbejakande. Men vacker är den.

Om tavlorna med frukt enbart förmedlade livsglädje och styrka var det annorlunda med hennes självporträtt. Här finns mycket smärta och lidande om än inte synligt vid första anblicken, ibland behöver man titta noga för att upptäcka det. I den här tavlan syns det genom törnekronan som är virad runt hennes hals och blodet som sipprar. Först tror man att det enbart är ett halsband, sedan ser man vad det är. En stark symbol för lidande, Kristi törnekrona på korset.

Samtidigt aporna som omger henne, symboler för erotik och livslust. Hennes liv rymde mycket av båda lust och lidande. Hon var en komplex person på många sätt, och samtidigt klar och tydlig som person.

Frida Kahlo målade mest av allt självporträtt vilket hon fått kritik för, men som hon säger själv, det var det hon hade tillgång till. Hennes trasiga kropp, orsakad av en bussolycka när hon var ung, och som gav henne ett livslångt lidande, förhindrade hennes mobilitet vilket gjorde att det var sig själv hon hade tillgång till, att måla.

Jag störs inte alls av det eftersom hennes självporträtt förmedlar så otroligt mycket mer än bara en bild av hennes utseende, de berättar hennes livs historia i bilder: hennes liv och äktenskap med Diego Riveras, politik och sociala frågeställningar, tro och liv i hennes kontext, smärta och sjukdom, ja det mesta som är villkoren och förutsättningarna för ett levt liv.

Jag är otroligt glad att jag tog mig tid att åka till Arken för att se utställningen. Mer om Frida Kahlo kommer inom kort här på bloggen.