Francofonia liknar inget annat jag sett

1200x630_318300_alexander-sokourov-in-his-new-film-ask

Francofonia – Louvren under ockupationen. Vilken märklig film. Vilken fantastisk film. Jag har aldrig sett något liknande förut, jag vet inte ens hur jag ska börja beskriva den, om det ens låter sig göras. Några recensenter har beskrivet filmen som en essä, en film i essä-form, och det tycker jag är en mycket träffande beskrivning.

Filmens yttre ram är den tyska ockupationen av Frankrike under andra världskriget och intåget i Paris. Centrum för handlingen är Louvren, Paris – och också världens – största museum. När tyskarna hade tagit över staden tillsatte man den tyske greven Franz Wolff-Metternich för att ta kontroll över Louvren och alla dess konstskatter, som nu tillhörde Tyskland.

Kvar i Paris fanns Jacques Jaujard, intendent och chef för Louvren, trots att hela den franska administrationen lämnat staden och flytt till Vichy i södra Frankrike. Den statsanställde Jacques Jaujard lämnade inte sin post men däremot hade han sett till att alla konstverken, utom enstaka statyer, hade lämnat Louvren.

Utplacerade på slott runtomkring i Frankrike fanns alla konstskatter gömda för att inte falla i tyskarnas händer. Och här börjar den spännande berättelsen om två män och deras kärlek till konsten trots att de är fiender och i krig med varandra. Det är nämligen inte ockupationen som är intressant för den ryske regissören Alexander Sokurov utan konsten i sig.

francofonia-capa-agambiarra-e1441135778739-1170x480

Det är Louvren som har huvudrollen i filmen, allt kretsar kring museet och på så sätt väver Alexander Sokurov en berättelse som är delvis dokumentär, delvis påhittad och delvis resonerande och filosoferande. Det är mycket innehållsrikt, spännande och bildande, som en essä.

2f7fbc22-927b-4b4b-863f-96d6b5c3ba78-2060x1236

Regissören vänder och vrider på våra föreställningar och fördomar. Här berättas att den tyske greven, liksom många av de tyska soldaterna som ockuperade Paris, var en stor konstälskare. Han var bildad, som överklassen var på den tiden, och kunde själv tala franska och hade besökt Paris många gånger före kriget.

Även om det inte sägs rakt ut var Franz Wolff-Metternich lättad över att Louvrens konstskatter var gömda, han ville inte att Louvren – eller Paris – skulle förändras. Hans uppdrag var bland annat att föra konsten till Berlin men det gjorde han aldrig. För det blev han bestraffad av tyskarna och, efter kriget, belönad av fransmännen.

Filmen har ett djupt allvarligt budskap men den är bitvis gjort med underbar humor. I den scen där Franz Wolff-Metternich och Jacques Jaujard möts första gången talar tysken franska med fransmannen. Efter ett tag frågar han honom: talar du tyska? Fransmannen svara: Nej, det är jag alldeles för fransk för att göra.

alexandre_chez_jaujard_Bruno_Delbonnel

Den ryske regissören Alexander Sokurov är filmens berättarröst och han talar konsekvent ryska i filmen. Fransmännen talar franska, tyskarna tyska och engelsmännen och amerikanarna talar engelska. Alla på en och samma gång. Det är mycket tilltalande. Inga konstgjorda röster eller brytningar utan allt äkta vara. Det ger filmen tyngd.

Tidsmässigt hoppar filmen mellan nutid och dåtid, vi får oss en historielektion om hur Paris kom till och hur den byggnad som idag är Louvren från början var en del av Paris första fästning – för att skydda staden mot vikingarna från norr. Louvren står på den plats där staden Paris tog sin början. Jag älskar den sortens kunskap i förbifarten.

När filmen utspelar sig i dåtid varvas det med snuttar från gamla dokumentärfilmer och nyinspelat material. När gamla händelser återberättas i nyinspelat material låter man vår tid vara kvar i inspelningen, man försöker inte återskapa det gamla Paris, eller dölja det nya, istället utspelar sig händelser från ockupationen mitt i dagens moderna Paris med människor, bilar etc i bakgrunden.

Man inser som tittare: regissören vill berätta något som är lika centralt idag som det var då. Det som hände då händer idag. Tiden blir holistisk och det enda som är konstant är konsten. Vad vore Paris utan Louvren frågar sig berättarrösten? Vad vore vi människor utan konsten? Och samtidigt är konsten neutral i sig själv, den är oberörd av vad som händer omkring den, krig eller fred, konsten är konstant.

francofonia-c-2015-piffl-medien1

1225401_Francofonia

Konsten är livsviktig för oss människor men konsten behöver inte oss, inte när den väl är gjord. Den som får göra sig till tolk för den tanken är Napoleon Bonaparte. Han dyker upp i Louvrens salar med jämna mellanrum för att visa på målningar med honom själv på: C´est moi!

Det är också Napoleon som gjorde Louvren till ett museum och som tog hem mängder av konstskatter under sin långa krigsföring. Han la grunden till museets storhet och han säger själv, på tal om alla stulna konstföremål som han fört hem till Frankrike: Det är ju därför vi krigar, varför skulle vi annars göra det?

21410-Francofonia_5_-_Louis_Do_De_Lencquesaing__Benjamin_Utzerath-620x371

Det finns otroligt mycket att säga om filmen men jag vill inte säga för mycket, jag vill att du ska se den utan alltför mycket förkunskap. Det jag vill är att du ska se den. Den är omvälvande på många sätt. Jag är verkligen glad att jag hann se den. Ta chansen, den visas fortfarande på små biografer runt om i landet. Är du minsta konstintresserad tror jag inte att du kommer ångra dig.

Annonser

Med Yayoi Kusama i oändligheten

IMG_1866xx

Det var med höga förväntningar jag kom till vernissagen för Yayoi Kusamas utställning ”I oändligheten” på Moderna museet, som öppnar på lördag den 11 juni. Jag hade hört och läst så mycket om hennes liv och konst, nu skulle jag äntligen få se alla dessa omtalade prickar.

Till min stora förvåning var det inte alls prickarna, och de mest kända konstverken, som fångande mitt intresse. Istället var det hennes tidigare konst, en annorlunda, mer stillsam, konst. Den här lilla tavlan till exempel från 1967, den utgår från ett fotografi av Yayoi Kusama, taget av Harrie Verstappen, och har sedan målats med tusch av konstnären själv.

Det är ett fantastiskt vackert litet konstverk i all sin enkelhet och det jag uppskattar allra mest med den är Yayoi Kusamas öppna blick som utan att tveka möter min. Jag känner att jag tycker om henne. Inte bara hennes konst utan hennes person.

IMG_1824xx

Men så klart, den som vill se prickar blir absolut inte besviken. Här finns massor av prickar och man blir glad av att se dem. Redan ute i Moderna museets trädgård börjar det med inklädda träd i fina röda tyger med vita prickar.

IMG_1831xx

IMG_1837

Inne på utställningen är ett av de första rummen fyllt av stora prickiga uppblåsta bollar i olika former. Man måste älska dem. Och man vill så gärna röra dem men det får man inte.

Barnasinnet vaknar till liv, man vill känna, klämma, studsa emot dem, men nej. Jag förstår varför, men jag förstår ännu mer hur barn känner sig varje gång man säger ”se men inte röra”. Besvikelse och lust till uppror. Men som vuxen håller man igen. Men i min fantasi kramar jag dem alla.

IMG_1918

IMG_1914

Vad är det egentligen med Yayoi Kusama och hennes förtjusning i pumpor? Prickar och pumpor är hennes främsta kännetecken. Man kan lura sig och tro att det är enkelt att göra pumpor till exempel, men det är det inte. I alla fall inte om man vill att det ska se ut så här. När man ser närmare på målningen ovan (målad 1981) inser man att varje prick är målad med minutiös precision, det gäller prickarnas storlek och förhållande till varandra. Inget är målat av en slump.

Yayoi Kusama målar också med starka, fantastiska färger, det vet vi. Hennes färgexplosioner tar dock aldrig över motivet för varje färg och färgkombination är vald med omsorg. Ingen färg dominerar över en annan, det är en perfekt harmoni i färgvalet och kombinationerna. Det är som om Yayoi Kusama dirigerar ett universum där längtan efter ordning, kontroll och skönhet är målet med konsten.

IMG_1853

IMG_1856

Av alla de artiklar som skrivits om henne inför den här utställningen vet vi att Yayoi Kusama hade en svår barndom och uppväxt, där hon utsattes för både psykiska och fysiska övergrepp av sina föräldrar. Hon lider idag av psykisk sjukdom som hon självmedicinerar med sitt skapande. Hon bor permanent på ett psykiatriskt vårdhem i Japan där hon får den praktiska omsorg hon behöver. Själv tillbringar hon dagarna i sin ateljé. Hon är idag 87 år gammal.

Hon kommer från Japan, flyttade till USA på 1960-talet där hon slog igenom, men hon återvände till Japan igen. Utställningen visar hennes konst men också många filmer från de performance hon gjorde i USA, många nakna kroppar som målas och utgör konstverk. Det är en viktig inramning för att visa hennes mångsidighet som artist och hur holistiskt hon såg på konsten, men år 2016 känns 1960- och 70-talets happenings ganska passé.

IMG_1869

IMG_1872

Det som drabbar mig mest på utställningen är helt andra verk. Den här till exempel som heter ”Stilla havet” och som målades 1960, den är fantastiskt vacker. Det känns som en meditation att fördjupa sig i den. Först ser man ingenting mer än vit färg, sedan börjar man se skiftningarna i ljuset och plötsligt ser man de små vågrörelserna och plötsligt befinner man sig mitt i en ocean och tid och rum upphör. Man är i oändligheten.

IMG_1882

Flera av målningarna på utställningen har inte visats för publik förut och det gäller framför allt flera av de tidiga verken. Jag vet inte vilka av tavlorna det gäller men jag vet att flera av dem är magnifika. Se den här till exempel, den heter ”Möte” och är målad 1954. Den färg- och formsättning hon använder sig av här är helt underbar. Måste ses i verkligheten.

IMG_1884

Och likaså det här fyra tavlorna som kallas ”Försommar” och ”Blommor och rabatt, de är målade på 1950- och 1960-talet. Här ser man hur hon redan då började använda prickar som sin främsta målarteknik. Här ser man också hennes fenomenala förmåga att färgsätta så målningen blir stark i färgen men aldrig någonsin skrikig. Så otroligt vackra.

IMG_1863xx

Det finns två rum att stiga in i för att omslutas av oändligheten. Ett spegelrum fullt av prickiga, vadå? Fallossymboler? Kanske, men jag associerar mer till hattifnattarna i Mumindalen än till fallosar. Jag tror man övertolkar hennes konstverk ibland. Vackert är det i vilket fall.

IMG_1933

IMG_1935

Ett annat rum att gå in i är fyllt av risbollar i luften, också de prickiga. Det är ett magiskt rum. Lamporna, bollarna, ändrar hela tiden färg så man måste stanna kvar länge för att riktigt känna in konstverket. Rummet heter ”Oändligt spegelrum – Livets hymn” från 2015.

IMG_1892xx

IMG_1930

IMG_1927

Jag tycker att det är en fantastiskt vacker, rolig, eftertänksam och reflekterande utställning. Det känns verkligen som om jag lär känna Yayoi Kusama på djupet en aning och hon blir min vän. Framför allt påminns jag än en gång om, med den kunskap jag har om hennes bakgrund, hur läkande konst kan vara. Att det är en självbevarande kraft som hjälper en att överleva de mest plågsamma upplevelser. Konst är ytterst en fråga om liv och död.

IMG_1938

Och samtidigt kan den vara så underbart vacker. Som det här rummet som överrumplade mig med sin skönhet och stillsamhet. Konstverket heter ”Narkissos trädgård”  (1966/2016). Yayoi Kusama förenar det roliga och färgstarka med det serena, allvarliga och sakrala och båda – till synes – ytterligheterna känns lika äkta, drabbande och utmanande.

Hennes konst visar människans vackraste sidor och egenskaper och hon har varit tvungen att gå genom eld och vatten för att nå dit. Jag är så tacksam att hon delar det med oss. Jag lämnar utställningen stärkt till både ande, kropp och själ. Och glad. Jag blev verkligen genuint glad av den, både barnsligt glad som ett barn och djupt existentiellt glad som en medmänniska i oändligheten.

Utställningen öppnar den 11 juni och pågår till den 11 september.

Äntligen! Captain America Civil War

Screen-Shot-2016-03-29-at-5.33.37-PM

Så var det äntligen dags att försjunka i en film med Marvels superhjältar igen. Jag är ett stort fan. Jag uppskattar alla filmerna i Marvels universum, en del mer och andra mindre men hittills får alla filmerna godkänt av mig. I onsdags var det premiär för den senaste filmen med Captain America i huvudrollen, den tredje i ordningen.

Från början kretsade varje film enbart kring en superhjälte i taget och det var bara i Avengers filmerna som de möttes, alla tillsammans. Den strategin har man släppt sedan länge. Nu figurerar flera superhjältar i varje film oberoende vem av dem som är den egentliga huvudrollsinnehavaren. Så även i den här filmen, och här dök helt nya superhjältar upp och sådana som inte tidigare varit med i de olika Avengers hjältarnas filmer. Jag gillar det.

zmm7hhlo2hg3at0r0fqf

Marvel producerar just nu massor av filmer med de älskade superhjältarna men detta till trots tycker jag inte att man tummar på kvalitén, och då menar jag inte de tekniska finesserna utan manuset. I många uppföljare till filmer som blivit stora och där man snabbt vill ha en lika kassainbringande efterföljare satsar man allt på tekniken och actionscenerna på bekostnad av innehållet och själva berättelsen. Man tror att det är tillräckligt med avancerad teknisk och häftiga sekvenser, men det är ju helt fel.

Hemligheten med Marvels filmer, som alla blir stora kassasuccéer är just den välgjorda och trovärdiga (ur ett superhjälteperspektiv förstås) berättelsen. Att alla Marvels hjältar bygger på tecknade serietidningshjältar, där varje figur mejslats ut genom år av skrivande och läsande, garanterar att storyn blir bra. Varje superhjälte har en historia, en bakgrund.

Det har jag skrivit om förut här på bloggen, hur skaparen Stan Lee säger i en intervju att Marvels superhjältar alltid kommer någonstans ifrån. De har en historia, en bakgrund, något som skapat dem till vad de är. De är inga supermänniskor, de bär ofta på tragiska eller i alla fall smärtsamma minnen som gjort dem till vad de är. De är känslomässigt helt vanliga människor, som du och jag, men med superkrafter som de fått på något oväntat sätt (alla utom möjligtvis Thor som är född gud).

Det gör att de både förstår att använda sina superhjätekrafter på bästa sätt, för mänsklighetens bästa, eftersom de vet vad det är att vara människa, men det betyder också att de kan gå vilse i sitt agerande. De är inga maskiner, de är inga robotar, de är människor med superkrafter. Det blir extra tydligt i den här filmen Captain America Civil War.

Captain-American-Civil-War-4-620x324

Captain-America-Civil-War-Trailer-TeamCap-low-res

captain-america-civil-war-will-significantly-alter-the-marvel-cinematic-universe-901532

I den här filmen är det superhjältar mot superhjältar, framför allt Captain America mot Ironman. De andra hjältarna som är med i filmen måste välja sida. Och i både Captain America och i Ironman, Tony Starks, fall är det deras personliga historia som hinner i kapp dem och skapar splittringen mellan dem. Minnen av människor och relationer, smärtsamma upplevelser, förluster och sorger som inte läkt. Här kommer deras mänsklighet fram på ett väldigt tydligt sätt. Man får en förståelse för bådas agerande.

Filmens utgångspunkt är att en person vill förstöra allt för The Avengers: varje enskild person, deras arbete och deras gemenskap. Genom att skapa splittring inom gruppen vill han att de ska förgöra varandra. Det är hans hämnd. En hämnd som är förståelig. I en film från Marvel blir till och med superhjältarnas fiende begriplig och man känner en slags sympati också för honom.

Man förstår: vem som blir hjälte och vem som bli fiende är inte avgjort från början, från födseln, det är något som omständigheterna är med och skapar. Vem som helst av oss kan bli en hjälte men vem som helst av oss kan också bli en fiende. Det är ett av skälen till Marvels storhet och att deras hjältar är så älskade.

captain-america-civil-war-helecopter-image

Captain America är filmens huvudperson, med sin historia och sina sorger och förluster, men mest av allt är det superhjältarnas gemenskap och uppdrag som är berättelsens epicentrum. The Avengers jobb är att hindra onda krafter att verka och de räddar världen flera gånger om, men vid varje uppdrag dör oskyldiga människor. Är det värt det? Har The Avengers rätt att agera hur som helst utan några skyldigheter?

Man har börjat ifrågasätta deras arbete och man vill underordna dem FN, men alla superhjältarna håller inte med om att det är en bra idé. Här börjar splittringen. Här blir det tydligt för vilka av hjältarna som The Avengers gemenskap blivit ett substitut för en förlorad familj. Det är inte bara friheten i deras uppdrag som står på spel utan hela deras gemenskap. Den grundläggande längtan att tillhöra en grupp, en familj av något slag, är filmens absoluta centrum: vad är man beredd att göra för att få stanna i gemenskapen och för att gemenskapen ska bestå?

Det är sannerligen en evigt existensiell och djupt mänsklig längtan som fienden utnyttjar maximalt. Filmen är absolut sevärd och som alltid, mitt i allihopa, väldigt rolig. Marvel kan verkligen konsten att göra intelligenta, djupt mänskliga actionfilmer. En stor konst i sig.

Starka känslor i ”När Marnie var där”

när-marnie-var-där-(2014)-large-picturexx

En ny tecknad japansk film har gått upp på biografierna här i Sverige: ”När Marnie var där”. Filmen hade premiär i Japan 2014 och är producerad av den berömda Studio Ghibli, samma studio som producerat de uppskattade filmerna Spirited Away, Det levande slottet, Min granne Totoro och många fler.

Det finns ett stort intresse för allt japanskt i Sverige just nu så varje film som kommer väcker stor uppmärksamhet. Vilket de alltid förtjänar mer eller mindre. Även ”När Marnie var där” lever upp till de högt ställda förväntningarna, det är en riktigt stark filmupplevelse.

N-r_Marnie_var_d-rxxx

Filmens huvudperson är den föräldralösa flickan Anna som är 12 år. Hon bor hos fosterföräldrar men mår inte bra. Hon känner sig olycklig, ful, ensam och oälskad. Hon hatar sig själv. Hon får astmaanfall som snarare är psykosomatiska än fysiska. Hon är olycklig och det sätter sig i kroppen.

Det är viktiga ämnen för unga människor som behandlas i filmen: att känna sig älskad, accepterad, omtyckt och vara en självklar del av en större gemenskap. Anna säger det så gripande: ”Det finns en magisk cirkel i livet, antingen är man innanför den eller också är man utanför den. Jag är utanför den.”

N-r_Marnie_var_d-rxx

Anna blir skickad ut på landet för att tillfriskna och andas frisk luft och bli stark. Hon skickas till släktingar till fostermamman. Det är en familj så annorlunda än det hon är van vid. Här känner hon sig självklar och accepterad. Inte för att fostermamman är annat än mild och god, utan för att Anna själv släpper ned gardet. Här börjar hennes väg mot befrielsen av henne själv.

Det är en stark resa vi får vara med om. Japanska filmer väjer aldrig för starka, svåra känslor. Ögonen tåras igen och igen, man blir berörd, tagen och gripen. Studio Ghibli är världsmästare på att sätta ord och bild på barns övergivenhet, lojalitet och hopp om något bättre. De tar alltid barnen på allvar. Det är underbart att få vara med om som åskådare.

marnie

En gemensam nämnare för nästan alla japanska filmer, de tecknade, som jag sett är att en eller båda föräldrarna är döda. Oftast mamman. Jag har alltid tyckt att det är märkligt med alla dessa döda mammor, ungefär som om det är det värsta senarior japanerna kan tänka sig. Som om det var det sorgligaste och mest tragiska ett barn kan drabbas av. Så klart hemskt men ändå ett lite enformigt tema, har jag tyckt.

Men så plötsligt insåg jag en dag: med alla de krig och katastrofer som japan drabbats av under 1800- och 1900-talet (kriget mot Kina, andra världskriget, atombomberna, jordbävningar etc) är det en kollektivt erfarenhet. Alla japaner har den erfarenheten, att mista någon närstående, att mista en eller båda föräldrarna. De vet av egen erfarenhet hur hemskt det är men samtidigt är det en vardaglig upplevelse som miljoner japaner delar med varandra.

Här i Sverige, där vi levt i fred i 200 år och utan naturkatastrofer, lever vi inte med den kollektiva erfarenheten. I svenska barnböcker och filmer, till exempel i Astrid Lindgrens böcker och senare böcker, är det värsta som kan hända att man blir fosterbarn, föds utanför äktenskapet eller lever med skilda föräldrar. Man är övergiven men av helt andra skäl, inte lika dramatiska.

En spännande skillnad mellan svensk och japansk barn- och ungdomskultur tycker jag, väl värd att fortsätta utforska.

b7add56fb097fb9df686c769d4fada41-marnie9

Utmärkande för de japanska tecknade filmerna är också att de på ett eller annat sätt slutar lyckligt, hur sorgligt det än är på vägen dit. Det gäller även den här filmen, man lider med Anna men det ordnar sig för henne och man drar en suck av lättnad.

N-r_Marnie_var_d-r

I ”När Marnie var där” finns inga övernaturliga filurer, inte som man har vant sig vid i många av de andra filmerna, men det gör inget. Filmen är både dramatisk, komisk och gripande på djupet ändå. Ibland kan livet vara så innehållsrikt och osannolikt att det inte behövs läggas till något extra.

Det jag också uppskattar med Studio Ghiblis filmer är att de är så otroligt vackert tecknade och målade, varje detalj är frammejslar med omsorg och korrekthet. Man njuter av det gedigna hantverket. Filmen är barntillåten men jag vill ändå påpeka att det är starka känslor inbladade så de allra minst barnen bör nog vänta med att se den. Åldrarna runt 10 år tror jag är den mest idealiska. Och så vi vuxna förstås, vi är alltid en viktig målgrupp.

movie-player

Med lite större barn kan man se filmen på originalspråk, japanska, med svensk text. Det förhöjer definitivt upplevelsen. Sammanfattningsvis: återigen en fantastisk filmupplevelse från Studio Ghibli. Jag rekommenderar den!

Våldsam, snuskig och hejdlöst rolig!

deadpool-movie-costume-pic-2-900x450

Första gången jag hörde talas om anti-superhjälten Death Pool var på ComiCon i höstas. Där såg jag en tavla med det här motivet hängande på en vägg i en monter. Jag tyckte att det var en underbar ironisk bild av en superhjälte. Även Death Pool tillhör Marvel familjen men är en ny hjälte, skapad i början av 1990-talet.

I dagarna, fredagen den 12 februari, hade den första filmen om Death Pool premiär på bio och är man det minsta intresserad av Marvels serietidningshjältar är filmen ett måste. Den är våldsam, snuskig och samtidigt hejdlöst rolig. Filmen driver med allt och alla, särskilt med filmens egen hjälte och hela genren.

Filmen har femtonårsgräns och det ska vi vara tacksamma för, den är inte lämplig för yngre barn, inte ens i målsmans sällskap – om man inte som förälder vill ägna de efterföljande dagarna åt att försöka förklara saker som man antagligen inte känner sig redo att förklara för sitt barn.

maxresdefault234

Men till alla andra: se den! Vi såg den på Alla hjärtans dag och det intressanta är att mitt i allt galet våld är det en mycket vacker kärlekshistoria som utspelar sig. Den här bilden är gjord för att uppmärksamma det, men den vackra kärlekshistorien är definitivt inte så vacker och oskuldsfull som den här bilden utlovar.

marvel-and-dc-actors-emgn-1

Death Pool är en helt vanlig man från början, om än varken särskilt ärlig eller trevlig. Han träffar sina drömmars kvinna och de lever lyckliga tillsammans (med ett mycket intensivt sexliv som vi får ta del av i filmen) tills det visar sig att han har drabbats av obotlig cancer.

Utan att spoila kan jag berätta att det är i jakten på botemedel mot cancern som den odödlige superhjälten Death Pool uppstår. Och där börjar berättelsen.

Det roliga är att det är skådespelaren Ryan Reynolds som spelar huvudrollen, Death Pool. Det var också han som spelade Green Lantern (2011) i filmen som i princip alla fans avskydde. I den här filmen får han definitivt både sin revansch och en upprättelse vilket han verkligen är värd. Han gör rollen som Death Pool helt fantastiskt bra, men så är det en betydligt mer tacksam roll att spela jämfört med Green Lantern.

I filmen skojar man om det här, Green Lanterns flopp, och i en scen när Death Pool tror att han ska få en superhjälte-dräkt ber han: inte en grön, snälla inte en grön. Det är bland annat sådana små kopplingar och ”hälsningar” till de andra Marvel-filmerna som ger filmen dess charm.

Deadpool-3-49d2e

Death Pool har kopplingar till X-men och i filmen finns några av dem med. Hela Marvels universum flätas in i historien mer eller mindre tydligt, och självklart finns Stan Lee (Marvels universums skapare) med i en liten roll i filmen, som alltid.

Filmen driver, som sagt, med hela sin genre och det är underbart. Det är intelligent humor och vi skrattar hejdlöst. Det märks att filmen är gjord som en kärleksgåva till alla Marvel-fans runtomkring hela vår värld, som ett tack för att vi bär upp och försörjer hela Marvels universum.

Till och med i den efterföljande lilla filmen som kommer efter den evighetslånga eftertexten – den som bara vi hardcore-fans sitter kvar och väntar på när alla andra lämnar salongen – driver man kärleksfullt med oss beundrare. Det känns som en personlig hälsning.

deadpool_clip_hd.0

Ja, det är våldsamt, ja det är snuskigt (tänk vad man kan göra med en enhörning!) men det är underbart bra gjort. Det är gjort med en härlig självdistans och det börjar redan i de inledande texterna när alla medverkande presenteras, kolla in det noga när det börjar rulla.

I sann superhjälte-anda är det självklart bara de onda som dör. Man kan lita på Marvels i det fallet, de kan ju inte ha ihjäl sina egna hjältar så det behöver man inte sitta och vara nervös för. Det är ju faktiskt en tecknad serie som kommer till liv. En saga, om än på liv och död.

screen-shot-2015-12-25-at-9-54-51-am

Och självklart finns alla de givna bifigurerna med som förhöjer skämten men också berättelsen. Det är genom de mänskliga bifigurerna som hjältens person djupnar och framställs på ett mänskligt sätt. Det är ett av Marvels signum, att deras hjältar är mänskliga med allt vad det innebär av glädje och sorg. De har en historia och de finns i ett sammanhang.

Man kan till och med säga att de fungerar som identifikationsobjekt som forntidens grekiska och romerska gudar. Marvels Pantheon är fyllt av gudar som lever sina liv på mer eller mindre samma villkor som vi människor – men utan att tappa sin superhjälte-glans även om den ofta blir lite solkig.

dead-pool-movie-trailer

Det är skönt att filmen Death Pool inte är i 3D, ibland är det trevligt att se en film ”the old fashion way”. Dagens teknik gör ändå att vad som helst går att framställa på ett trovärdigt sätt, man blir fortfarande förvånad över vad som går att göra.

Death Pool är en underbar film, allt sitt våld till trots. Jag kan tänka mig att den är på gränsen till obegriplig för den som inte känner till Marvels universum, och sett de andra filmerna, men för oss som älskar Marvels alla superhjältar och filmerna om dem, för oss är Death Pool en älskvärd anti-superhjälte som man definitivt vill se mer av.

On the Edge med Klee/Aguéli

FullSizeRender-15xx

”On the edge”, eller snarare ”Ad marginem” som konstverket egentligen heter, med den schweiziske konstnären Paul Klee (1879-1940) och den svenske konstnären Ivan Aguéli (1869-1917) på Moderna museet en sen fredagskväll. Vernissage, massor av folk och en härlig stämning.

Det var första gången jag gick på en officiell vernissage och festen började redan på buss 65 från Centralen upp till Moderna museet på Skeppsholmen. Massor av folk i alla åldrar och former. Full trängsel, busschauffören öppnade alla dörrar och lät alla gå på utan att kolla biljetterna, så mycket folk var det.

När jag väl kom fram var det hundratals människor i kö för att komma in på utställningen KLEE/AGUÉLI som öppnade i fredagskväll. Det var en fantastisk känsla att se hur folk köade för en konstutställning och det var verkligen människor, både män och kvinnor, i alla åldrar.

IMG_8763

Jag och mitt sällskap stod, igen och igen, som förtrollade framför den här tavlan av Paul Klee, ”Ad marginem” från 1930. Vad är det med den som fångar ens uppmärksamhet så intensivt? Kanske är det de milda men dramatiska färgerna, kanske är det alla det små detaljerna som man upptäcker efterhand ju längre man tittar?

Kanske är det alla de små hemlighetsfulla bokstäverna som är strödda över målningen, eller är det en stora magnetiska röda punkten i mitten? Jag vet inte, men att den upptog min fantasi halva kvällen det är i alla fall säkert. Den lilla fågeln sitter upp och ned högst upp på tavlan. Jag älskar den.

IMG_8759

Det är något med Paul Klee och prickar. Väldigt ofta bygger han sitt konstverk på prickar. Som i den här tavlan som kallas ”Le Rouge et le noir” från 1938. Det röda och det svarta/mörka.

Har det något att göra med nazismen som tagit makten i Tyskland där Paul Klee levde och verkade vid den här tiden? Tavlan berör och upprör. Den är samtidigt mycket vacker i sin enkelhet.

IMG_8852

Även om man många gånger känner att det finns något brutalt och skrämmande i Paul Klees tavlor, som många är målade under andra världskriget, så är det bestående minnet från utställningen att Paul Klee måste varit en humoristisk och rolig prick.

IMG_8772

IMG_8848

Här är två tavlor som visar på likheter och olikheter i de två konstnärerna, som satts sida vid sida i utställningen KLEE/AGUÉLI. Paul Klee och Ivan Aguéli möttes aldrig men de hade en, i vissa avseenden, lika utveckling som konstnärer och de fick båda avgörande insikter om sina liv i de nordafrikanska ökenlandskapen.

Det var i Tunisien som Paul Klee för första gången verkligen insåg att han var en konstnär, och det var i nordafrika, särskilt i Egypten, som Ivan Aguéli omformades som människa. Det finns föredömligt mycket information om de båda konstnärerna på utställningen.

I de här två tavlorna kan man se hur de två påminner om varandra i motiv och färgskala men samtidigt hur mycket som skiljer dem åt. Ivan Aguélis tavla är stillsam och allvarlig och Paul Klees färgglada kamel är allt annat än det.

IMG_8879

IMG_8840

Vid första anblicken förlorar Ivan Aguéli vid en jämförelse med Paul Klee. Både första och andra varvet på utställningen blev till Paul Klees fördel. Det var hans tavlor jag stannade till vid längst, det var de som fick mig att skratta och tänka efter. Ivan Aguélis tavlor bleknade i jämförelse.

Men vid tredje varvet hände något, då plötsligt klev Ivan Aguélis tavlor ut från väggarna och började ta plats. Det stillsamma och meditativa i hans konst blev med ens attraktivt och vilsamt för ögat. När jag skrattat klart åt Paul Klees underfundighet var jag beredd att försjunka i Ivan Aguélis yttre och inre landskap. Ibland tar det tid att SE men det är alltid värt det.

IMG_8874

Det är framförallt i färgsättningen som släktskapet mellan de två konstnärerna träder fram som bäst. De här två tavlorna, Paul Klee till vänster och Ivan Aguéli till höger, visar det på ett bra sätt.

Men också deras meditativa, existentiella och andliga intentioner förenar dem även om de till synes börjar i helt olika ändar för att nå fram till existensens innersta kärna. Det här är en utställning som man verkligen ska ge tid och eftertanke. Den är mycket bra uppbyggd, en eloge till kurator Fredrik Liew.

IMG_8776

Jag uppskattade Paul Klees konst mycket men ibland var det titlarna på hans konstverk som var den stora behållningen. Det här verket till exempel kallas ”Åter en mörk budbärare” (1938). Den titeln får en verkligen att titta på motivet en gång till.

IMG_8782

Det fanns också många komiska titlar, som den här tavlan till vänster som kallas ”Egensinniga glasögon” (1938).

IMG_8809

Den här tavelväggen passerade vi först utan att ge den en djupare uppmärksamhet. Det var inte förrän vi läst om Paul Klee på väggen i det sist rummet som vi insåg att det måste vara något speciellt med de här näst intill osynliga konstverken som inte såg mycket ut för världen.

IMG_8787

Det är några av Paul Klees berömda änglar. På väggen i sista rummet på utställningen står det: ”1939 Gör stor serie teckningar av änglar.” Texten innan lyder: ”1938 Hemlighetsfulla, dystra tecken präglar måleriet.” Och lite innan det ”1933 En officiell förföljelse av Klee inleds efter nazisternas makttillträde. Hans konst stämplas som degenererad. Får yrkesförbud som konstnär…”

Återigen, en konstnär som klassats som degenererande av nazisterna och som förbjudits att utöva sitt yrke, precis som Emil Nolde som nyligen visades på Waldemarsudde. Och precis som med Emil Nolde förändrades Paul Klees konst efter förbundet. Nolde målade små enkla konstverk som han kallade ”Omålade målningar”, eftersom de inte fick finnas, Paul Klee målade bland annat skissartade änglar.

IMG_8797

När vi gick närmare och skärskådade ångarna insåg vi att de hade något magiskt över sig. För att inte tala om de underfundiga, och ofta gripande, titlarna på teckningarna. Det här konstverket som sitter lite vid sidan om de andra kallas ”Den tvivlande ängeln”. Varje ängel var värd en fördjupad blick.

Paul Klees sorg över sakernas tillstånd blir mer tydliga här än i någon av de mest färgsprakande målningar som också finns med på utställningen. Han är helt enkelt en fantastisk konstnär och jag är mycket tacksam att jag fått den här chansen att fördjupa mig ytterligare i hans liv och konst.

IMG_8823

Men Ivan Aguéli då? Vid det tredje varvet började hans konst öppna sig för oss. Då upptäckte vi den här lilla tavlan som direkt blev en av utställningens höjdpunkter. ”Moské II”, målad 1914-15. Titta noga på den så ser du vad som gör den både spännande och tänkvärd, det kan ta sin tid så man får inte ha bråttom.

IMG_8895

Jag skulle säga att det är en av de största skillnaderna mellan Paul Klee och Ivan Aguéli: Paul Klees konst är direkt och tilltalande vid första ögonkastet medan Ivan Aguélis konst kräver mer koncentration och eftertanke. Lika direkt som Paul Klees konst är, lika tidskrävande är Ivan Aguélis, men det gör ingen skillnad i deras tilltal.

Båda konstnärerna, så olika till liv och konst, är väl värda ett besök på Moderna museet. Utställningen pågår till den 24 april. Ett ord jag inte använder särskilt ofta men som på något lustigt sätt passar in här är: förtjust. Jag är förtjust!

Agatha Christie överraskar mig

FullSizeRender-233

Dessa listiga, listiga bokförlag! Om det inte vore för dessa makalöst snygga bokomslag, designade av Sara R. Acedo, skulle jag antagligen inte köpt en enda av dessa böcker. Nu har jag köpt många och jag misstänker att det kommer att bli fler. Så listigt! Jag gick rätt i fällan!

Men det är jag uppriktigt glad för. Jag har fått några exceptionellt snygga böcker till min bokhylla och jag har upptäckt Agatha Christie som författare. Jag kan faktiskt inte minnas att jag läst någon av hennes böcker tidigare, jag har blivit mätt på alla TV-serier som gått i omgångar. Jag gillar oftast TV-serierna (föredrag Hercule Poirot framför miss Marpel) men de har aldrig lockat mig till att läsa böckerna.

agatha_3036987b

Det är med anledning av att Agatha Christie skulle fyllt 125 år 2015 som bokförlaget Bookmark gett ut, och fortsätter att ge ut, flera av hennes böcker i nytryck. Förutom de snygga omslagen har böckerna också fått en välbehövlig (utgår jag ifrån) nyöversättning av Helen Ljungmark.

Agatha Christie (1890-1976) har överraskat mig. Plötsligt är jag inte alls förvånad över att hon är världens mest sålda skönlitterära författare (efter Shakespeare) och att hennes böcker fortsätter att sälja istället för att bli hopplöst otidsenliga. Hon skriver verkligen bra.

När man ser en TV produktion som bygger på någon av hennes böcker blir man ofta så upptagen med att försöka lösa brottet att man inte lägger märke till de små finesserna. En av dessa finesser är att Agatha Christie skriver väldigt roligt. En intellektuell, torr humor som verkligen går hem hos mig.

En annan finess med hennes skrivande är att hon har en ingående personkännedom, hennes insikter i människors villkor och etiska möjligheter är djupa men presenteras på ett mycket lättviktigt sätt, så där bara i förbifarten. Det måste vara en av hemligheterna med hennes popularitet, hon berättar viktiga saker i en till synes banal form. Det är raffinerat.

FullSizeRender-243

Den första bok jag köpte och läste var ”Badortsmysteriet”, där den belgiske detektiven Hercule Poirot löser ett fall. Som alltid med Poirot verkar han hamna i ett fall utan planering, det är som om brotten dyker upp där han dyker upp, och så också i det här fallet.

Den här boken, eller ska vi säga intrigen, hade jag inte sett i någon film tidigare så den var helt ny för mig. Boken var bra.

FullSizeRender-253

Sedan läste jag ”Huset på udden”. Det är inte en deckare i samma stil som de andra, här finns varken Poirot eller miss Marple med. Den här boken påstås Agatha Christie ha ansett vara hennes bästa roman. Den har jag heller aldrig sett filmatiserad.

Intrigen ligger mer på ett psykologiskt plan jämfört med de andra böckerna jag läst. Den är riktigt bra och jag erkänner att jag inte lyckades lösa brottet förrän precis på slutet, en mycket bra intrig och en mycket bra bok.

FullSizeRender-263

Sedan tog jag mig an ”Orientexpressen” och här trodde jag mig veta allt om intrigen och brottet, men så var det inte. Antingen hade jag glömt eller också hade jag inte uppmärksammat den tillräckligt på TV:n.

Det är ett raffinerat spel med ett slutet sällskap, instängda i ett tåg på väg från Istanbul till Paris, där en snöstorm på Balkan försenar hela resan och därmed också orsakar hela intrigen med den döde i en av sovvagnarna. Hercule Poirot briljerar förstås.

Det som gör Agatha Christies böcker så intressanta att läsa är också det faktum att hon bygger det mesta på egna erfarenheter. Inte brotten i sig, men miljöerna, människorna och relationerna. Hon reste själv världen över, levde tidvis i andra kulturer, var gift och hade en dotter.

Det är hennes egna erfarenheter som ligger till grund för berättelserna. Det gör dem trovärdiga och intressanta att läsa också som tidsdokument. Vem skulle inte, liksom Agatha Christie, vilja åka med Orientstexpressen tidigt 1900-tal med allt vad det innebar? I boken får man en fin insyn i hur en sådan resa gick till. Boken är värd att läsa bara därför.

FullSizeRender-273

Nu blev det spännande, när jag kom till ”Döden på Nilen”. Här visste jag hur brottet gått till och varför, men det hindrade mig inte alls från att njuta av läsningen. Nu blev det istället roligt att upptäcka alla ledtrådar som författaren la ut under berättelsens gång, att se hur hon byggde upp intrigen bit för bit.

Här kunde jag också fokusera mer på människorna än på brottet, eftersom jag hade viss koll på vad som skulle hända och varför, och då kunde jag njuta av hennes insiktsfulla kommentarer – levererade av den förträfflige Hercule Poirot förstås – om, framför allt, relationer. Särskilt relationen mellan förälder och barn.

Här blir det också mycket tydligt, det som är ett av detektiven Hercule Poirots kännetecken, att han är beredd att se mellan fingrarna med både det ena och det andra mindre moraliska beteendet om han bedömer att människan det gäller är i grunden god och bör få en andra chans. Det är ett mycket sympatiskt och mänskligt drag av den annars så fåfänge detektiven.

FullSizeRender-283

Så har jag den här boken kvar, ”Par i brott”. Den utkom 1929 men har aldrig förut översatts till svenska. Den blir ny på många sätt. Boken består av många kortare noveller, men den röda tråden i boken är det gifta paret Beresford som agerar detektiver och löser fall efter fall.

Här introduceras helt nya huvudpersoner för oss som inte har full koll på Agatha Christies bokutgivning. Samtidigt, just i dagarna, kommer en TV-serie i TV4 som bygger på de här berättelserna. Jag har inte läst boken ännu men ser fram emot att göra det, och framför allt att göra det innan jag ser avsnitten på TV.

FullSizeRender-293

Eftersom det var omslagen som fick mig på fall vill jag avsluta med att säga att av de böcker jag köpt hittills är de här två omslagen mina två favoriter. Särskilt det till ”Par i brott”, det är så snyggt att jag önskar att bokförlaget gjorde en affisch av det. Snälla, gör det!

Efter en snabb titt på bokförlagets hemsida inser jag att fler böcker är på ingång och jag ser ännu ett omslag som är helt galet snyggt. Måste köpa. Och med anledning av det känner jag att stämningen kräver att jag visar den här bilden som jag hittade på Instagram. Precis så är det.

FullSizeRender-303