Francofonia liknar inget annat jag sett

Francofonia – Louvren under ockupationen. Vilken märklig film. Vilken fantastisk film. Jag har aldrig sett något liknande förut, jag vet inte ens hur jag ska börja beskriva den, om det ens låter sig göras. Några recensenter har beskrivet filmen som en essä, en film i essä-form, och det tycker jag är en mycket träffande beskrivning.

Filmens yttre ram är den tyska ockupationen av Frankrike under andra världskriget och intåget i Paris. Centrum för handlingen är Louvren, Paris – och också världens – största museum. När tyskarna hade tagit över staden tillsatte man den tyske greven Franz Wolff-Metternich för att ta kontroll över Louvren och alla dess konstskatter, som nu tillhörde Tyskland.

Kvar i Paris fanns Jacques Jaujard, intendent och chef för Louvren, trots att hela den franska administrationen lämnat staden och flytt till Vichy i södra Frankrike. Den statsanställde Jacques Jaujard lämnade inte sin post men däremot hade han sett till att alla konstverken, utom enstaka statyer, hade lämnat Louvren.

Utplacerade på slott runtomkring i Frankrike fanns alla konstskatter gömda för att inte falla i tyskarnas händer. Och här börjar den spännande berättelsen om två män och deras kärlek till konsten trots att de är fiender och i krig med varandra. Det är nämligen inte ockupationen som är intressant för den ryske regissören Alexander Sokurov utan konsten i sig.

Det är Louvren som har huvudrollen i filmen, allt kretsar kring museet och på så sätt väver Alexander Sokurov en berättelse som är delvis dokumentär, delvis påhittad och delvis resonerande och filosoferande. Det är mycket innehållsrikt, spännande och bildande, som en essä.

Regissören vänder och vrider på våra föreställningar och fördomar. Här berättas att den tyske greven, liksom många av de tyska soldaterna som ockuperade Paris, var en stor konstälskare. Han var bildad, som överklassen var på den tiden, och kunde själv tala franska och hade besökt Paris många gånger före kriget.

Även om det inte sägs rakt ut var Franz Wolff-Metternich lättad över att Louvrens konstskatter var gömda, han ville inte att Louvren – eller Paris – skulle förändras. Hans uppdrag var bland annat att föra konsten till Berlin men det gjorde han aldrig. För det blev han bestraffad av tyskarna och, efter kriget, belönad av fransmännen.

Filmen har ett djupt allvarligt budskap men den är bitvis gjort med underbar humor. I den scen där Franz Wolff-Metternich och Jacques Jaujard möts första gången talar tysken franska med fransmannen. Efter ett tag frågar han honom: talar du tyska? Fransmannen svara: Nej, det är jag alldeles för fransk för att göra.

Den ryske regissören Alexander Sokurov är filmens berättarröst och han talar konsekvent ryska i filmen. Fransmännen talar franska, tyskarna tyska och engelsmännen och amerikanarna talar engelska. Alla på en och samma gång. Det är mycket tilltalande. Inga konstgjorda röster eller brytningar utan allt äkta vara. Det ger filmen tyngd.

Tidsmässigt hoppar filmen mellan nutid och dåtid, vi får oss en historielektion om hur Paris kom till och hur den byggnad som idag är Louvren från början var en del av Paris första fästning – för att skydda staden mot vikingarna från norr. Louvren står på den plats där staden Paris tog sin början. Jag älskar den sortens kunskap i förbifarten.

När filmen utspelar sig i dåtid varvas det med snuttar från gamla dokumentärfilmer och nyinspelat material. När gamla händelser återberättas i nyinspelat material låter man vår tid vara kvar i inspelningen, man försöker inte återskapa det gamla Paris, eller dölja det nya, istället utspelar sig händelser från ockupationen mitt i dagens moderna Paris med människor, bilar etc i bakgrunden.

Man inser som tittare: regissören vill berätta något som är lika centralt idag som det var då. Det som hände då händer idag. Tiden blir holistisk och det enda som är konstant är konsten. Vad vore Paris utan Louvren frågar sig berättarrösten? Vad vore vi människor utan konsten? Och samtidigt är konsten neutral i sig själv, den är oberörd av vad som händer omkring den, krig eller fred, konsten är konstant.

Konsten är livsviktig för oss människor men konsten behöver inte oss, inte när den väl är gjord. Den som får göra sig till tolk för den tanken är Napoleon Bonaparte. Han dyker upp i Louvrens salar med jämna mellanrum för att visa på målningar med honom själv på: C´est moi!

Det är också Napoleon som gjorde Louvren till ett museum och som tog hem mängder av konstskatter under sin långa krigsföring. Han la grunden till museets storhet och han säger själv, på tal om alla stulna konstföremål som han fört hem till Frankrike: Det är ju därför vi krigar, varför skulle vi annars göra det?

Det finns otroligt mycket att säga om filmen men jag vill inte säga för mycket, jag vill att du ska se den utan alltför mycket förkunskap. Det jag vill är att du ska se den. Den är omvälvande på många sätt. Jag är verkligen glad att jag hann se den. Ta chansen, den visas fortfarande på små biografer runt om i landet. Är du minsta konstintresserad tror jag inte att du kommer ångra dig.

Med Yayoi Kusama i oändligheten

Det var med höga förväntningar jag kom till vernissagen för Yayoi Kusamas utställning ”I oändligheten” på Moderna museet, som öppnar på lördag den 11 juni. Jag hade hört och läst så mycket om hennes liv och konst, nu skulle jag äntligen få se alla dessa omtalade prickar.

Till min stora förvåning var det inte alls prickarna, och de mest kända konstverken, som fångande mitt intresse. Istället var det hennes tidigare konst, en annorlunda, mer stillsam, konst. Den här lilla tavlan till exempel från 1967, den utgår från ett fotografi av Yayoi Kusama, taget av Harrie Verstappen, och har sedan målats med tusch av konstnären själv.

Det är ett fantastiskt vackert litet konstverk i all sin enkelhet och det jag uppskattar allra mest med den är Yayoi Kusamas öppna blick som utan att tveka möter min. Jag känner att jag tycker om henne. Inte bara hennes konst utan hennes person.

Men så klart, den som vill se prickar blir absolut inte besviken. Här finns massor av prickar och man blir glad av att se dem. Redan ute i Moderna museets trädgård börjar det med inklädda träd i fina röda tyger med vita prickar.

Inne på utställningen är ett av de första rummen fyllt av stora prickiga uppblåsta bollar i olika former. Man måste älska dem. Och man vill så gärna röra dem men det får man inte.

Barnasinnet vaknar till liv, man vill känna, klämma, studsa emot dem, men nej. Jag förstår varför, men jag förstår ännu mer hur barn känner sig varje gång man säger ”se men inte röra”. Besvikelse och lust till uppror. Men som vuxen håller man igen. Men i min fantasi kramar jag dem alla.

Vad är det egentligen med Yayoi Kusama och hennes förtjusning i pumpor? Prickar och pumpor är hennes främsta kännetecken. Man kan lura sig och tro att det är enkelt att göra pumpor till exempel, men det är det inte. I alla fall inte om man vill att det ska se ut så här. När man ser närmare på målningen ovan (målad 1981) inser man att varje prick är målad med minutiös precision, det gäller prickarnas storlek och förhållande till varandra. Inget är målat av en slump.

Yayoi Kusama målar också med starka, fantastiska färger, det vet vi. Hennes färgexplosioner tar dock aldrig över motivet för varje färg och färgkombination är vald med omsorg. Ingen färg dominerar över en annan, det är en perfekt harmoni i färgvalet och kombinationerna. Det är som om Yayoi Kusama dirigerar ett universum där längtan efter ordning, kontroll och skönhet är målet med konsten.

Av alla de artiklar som skrivits om henne inför den här utställningen vet vi att Yayoi Kusama hade en svår barndom och uppväxt, där hon utsattes för både psykiska och fysiska övergrepp av sina föräldrar. Hon lider idag av psykisk sjukdom som hon självmedicinerar med sitt skapande. Hon bor permanent på ett psykiatriskt vårdhem i Japan där hon får den praktiska omsorg hon behöver. Själv tillbringar hon dagarna i sin ateljé. Hon är idag 87 år gammal.

Hon kommer från Japan, flyttade till USA på 1960-talet där hon slog igenom, men hon återvände till Japan igen. Utställningen visar hennes konst men också många filmer från de performance hon gjorde i USA, många nakna kroppar som målas och utgör konstverk. Det är en viktig inramning för att visa hennes mångsidighet som artist och hur holistiskt hon såg på konsten, men år 2016 känns 1960- och 70-talets happenings ganska passé.

Det som drabbar mig mest på utställningen är helt andra verk. Den här till exempel som heter ”Stilla havet” och som målades 1960, den är fantastiskt vacker. Det känns som en meditation att fördjupa sig i den. Först ser man ingenting mer än vit färg, sedan börjar man se skiftningarna i ljuset och plötsligt ser man de små vågrörelserna och plötsligt befinner man sig mitt i en ocean och tid och rum upphör. Man är i oändligheten.

Flera av målningarna på utställningen har inte visats för publik förut och det gäller framför allt flera av de tidiga verken. Jag vet inte vilka av tavlorna det gäller men jag vet att flera av dem är magnifika. Se den här till exempel, den heter ”Möte” och är målad 1954. Den färg- och formsättning hon använder sig av här är helt underbar. Måste ses i verkligheten.

Och likaså det här fyra tavlorna som kallas ”Försommar” och ”Blommor och rabatt, de är målade på 1950- och 1960-talet. Här ser man hur hon redan då började använda prickar som sin främsta målarteknik. Här ser man också hennes fenomenala förmåga att färgsätta så målningen blir stark i färgen men aldrig någonsin skrikig. Så otroligt vackra.

Det finns två rum att stiga in i för att omslutas av oändligheten. Ett spegelrum fullt av prickiga, vadå? Fallossymboler? Kanske, men jag associerar mer till hattifnattarna i Mumindalen än till fallosar. Jag tror man övertolkar hennes konstverk ibland. Vackert är det i vilket fall.

Ett annat rum att gå in i är fyllt av risbollar i luften, också de prickiga. Det är ett magiskt rum. Lamporna, bollarna, ändrar hela tiden färg så man måste stanna kvar länge för att riktigt känna in konstverket. Rummet heter ”Oändligt spegelrum – Livets hymn” från 2015.

Jag tycker att det är en fantastiskt vacker, rolig, eftertänksam och reflekterande utställning. Det känns verkligen som om jag lär känna Yayoi Kusama på djupet en aning och hon blir min vän. Framför allt påminns jag än en gång om, med den kunskap jag har om hennes bakgrund, hur läkande konst kan vara. Att det är en självbevarande kraft som hjälper en att överleva de mest plågsamma upplevelser. Konst är ytterst en fråga om liv och död.

Och samtidigt kan den vara så underbart vacker. Som det här rummet som överrumplade mig med sin skönhet och stillsamhet. Konstverket heter ”Narkissos trädgård”  (1966/2016). Yayoi Kusama förenar det roliga och färgstarka med det serena, allvarliga och sakrala och båda – till synes – ytterligheterna känns lika äkta, drabbande och utmanande.

Hennes konst visar människans vackraste sidor och egenskaper och hon har varit tvungen att gå genom eld och vatten för att nå dit. Jag är så tacksam att hon delar det med oss. Jag lämnar utställningen stärkt till både ande, kropp och själ. Och glad. Jag blev verkligen genuint glad av den, både barnsligt glad som ett barn och djupt existentiellt glad som en medmänniska i oändligheten.

Utställningen öppnar den 11 juni och pågår till den 11 september.

Äntligen! Captain America Civil War

Så var det äntligen dags att försjunka i en film med Marvels superhjältar igen. Jag är ett stort fan. Jag uppskattar alla filmerna i Marvels universum, en del mer och andra mindre men hittills får alla filmerna godkänt av mig. I onsdags var det premiär för den senaste filmen med Captain America i huvudrollen, den tredje i ordningen.

Från början kretsade varje film enbart kring en superhjälte i taget och det var bara i Avengers filmerna som de möttes, alla tillsammans. Den strategin har man släppt sedan länge. Nu figurerar flera superhjältar i varje film oberoende vem av dem som är den egentliga huvudrollsinnehavaren. Så även i den här filmen, och här dök helt nya superhjältar upp och sådana som inte tidigare varit med i de olika Avengers hjältarnas filmer. Jag gillar det.

Marvel producerar just nu massor av filmer med de älskade superhjältarna men detta till trots tycker jag inte att man tummar på kvalitén, och då menar jag inte de tekniska finesserna utan manuset. I många uppföljare till filmer som blivit stora och där man snabbt vill ha en lika kassainbringande efterföljare satsar man allt på tekniken och actionscenerna på bekostnad av innehållet och själva berättelsen. Man tror att det är tillräckligt med avancerad teknisk och häftiga sekvenser, men det är ju helt fel.

Hemligheten med Marvels filmer, som alla blir stora kassasuccéer är just den välgjorda och trovärdiga (ur ett superhjälteperspektiv förstås) berättelsen. Att alla Marvels hjältar bygger på tecknade serietidningshjältar, där varje figur mejslats ut genom år av skrivande och läsande, garanterar att storyn blir bra. Varje superhjälte har en historia, en bakgrund.

Det har jag skrivit om förut här på bloggen, hur skaparen Stan Lee säger i en intervju att Marvels superhjältar alltid kommer någonstans ifrån. De har en historia, en bakgrund, något som skapat dem till vad de är. De är inga supermänniskor, de bär ofta på tragiska eller i alla fall smärtsamma minnen som gjort dem till vad de är. De är känslomässigt helt vanliga människor, som du och jag, men med superkrafter som de fått på något oväntat sätt (alla utom möjligtvis Thor som är född gud).

Det gör att de både förstår att använda sina superhjätekrafter på bästa sätt, för mänsklighetens bästa, eftersom de vet vad det är att vara människa, men det betyder också att de kan gå vilse i sitt agerande. De är inga maskiner, de är inga robotar, de är människor med superkrafter. Det blir extra tydligt i den här filmen Captain America Civil War.

I den här filmen är det superhjältar mot superhjältar, framför allt Captain America mot Ironman. De andra hjältarna som är med i filmen måste välja sida. Och i både Captain America och i Ironman, Tony Starks, fall är det deras personliga historia som hinner i kapp dem och skapar splittringen mellan dem. Minnen av människor och relationer, smärtsamma upplevelser, förluster och sorger som inte läkt. Här kommer deras mänsklighet fram på ett väldigt tydligt sätt. Man får en förståelse för bådas agerande.

Filmens utgångspunkt är att en person vill förstöra allt för The Avengers: varje enskild person, deras arbete och deras gemenskap. Genom att skapa splittring inom gruppen vill han att de ska förgöra varandra. Det är hans hämnd. En hämnd som är förståelig. I en film från Marvel blir till och med superhjältarnas fiende begriplig och man känner en slags sympati också för honom.

Man förstår: vem som blir hjälte och vem som bli fiende är inte avgjort från början, från födseln, det är något som omständigheterna är med och skapar. Vem som helst av oss kan bli en hjälte men vem som helst av oss kan också bli en fiende. Det är ett av skälen till Marvels storhet och att deras hjältar är så älskade.

Captain America är filmens huvudperson, med sin historia och sina sorger och förluster, men mest av allt är det superhjältarnas gemenskap och uppdrag som är berättelsens epicentrum. The Avengers jobb är att hindra onda krafter att verka och de räddar världen flera gånger om, men vid varje uppdrag dör oskyldiga människor. Är det värt det? Har The Avengers rätt att agera hur som helst utan några skyldigheter?

Man har börjat ifrågasätta deras arbete och man vill underordna dem FN, men alla superhjältarna håller inte med om att det är en bra idé. Här börjar splittringen. Här blir det tydligt för vilka av hjältarna som The Avengers gemenskap blivit ett substitut för en förlorad familj. Det är inte bara friheten i deras uppdrag som står på spel utan hela deras gemenskap. Den grundläggande längtan att tillhöra en grupp, en familj av något slag, är filmens absoluta centrum: vad är man beredd att göra för att få stanna i gemenskapen och för att gemenskapen ska bestå?

Det är sannerligen en evigt existensiell och djupt mänsklig längtan som fienden utnyttjar maximalt. Filmen är absolut sevärd och som alltid, mitt i allihopa, väldigt rolig. Marvel kan verkligen konsten att göra intelligenta, djupt mänskliga actionfilmer. En stor konst i sig.

Starka känslor i ”När Marnie var där”

En ny tecknad japansk film har gått upp på biografierna här i Sverige: ”När Marnie var där”. Filmen hade premiär i Japan 2014 och är producerad av den berömda Studio Ghibli, samma studio som producerat de uppskattade filmerna Spirited Away, Det levande slottet, Min granne Totoro och många fler.

Det finns ett stort intresse för allt japanskt i Sverige just nu så varje film som kommer väcker stor uppmärksamhet. Vilket de alltid förtjänar mer eller mindre. Även ”När Marnie var där” lever upp till de högt ställda förväntningarna, det är en riktigt stark filmupplevelse.

Filmens huvudperson är den föräldralösa flickan Anna som är 12 år. Hon bor hos fosterföräldrar men mår inte bra. Hon känner sig olycklig, ful, ensam och oälskad. Hon hatar sig själv. Hon får astmaanfall som snarare är psykosomatiska än fysiska. Hon är olycklig och det sätter sig i kroppen.

Det är viktiga ämnen för unga människor som behandlas i filmen: att känna sig älskad, accepterad, omtyckt och vara en självklar del av en större gemenskap. Anna säger det så gripande: ”Det finns en magisk cirkel i livet, antingen är man innanför den eller också är man utanför den. Jag är utanför den.”

Anna blir skickad ut på landet för att tillfriskna och andas frisk luft och bli stark. Hon skickas till släktingar till fostermamman. Det är en familj så annorlunda än det hon är van vid. Här känner hon sig självklar och accepterad. Inte för att fostermamman är annat än mild och god, utan för att Anna själv släpper ned gardet. Här börjar hennes väg mot befrielsen av henne själv.

Det är en stark resa vi får vara med om. Japanska filmer väjer aldrig för starka, svåra känslor. Ögonen tåras igen och igen, man blir berörd, tagen och gripen. Studio Ghibli är världsmästare på att sätta ord och bild på barns övergivenhet, lojalitet och hopp om något bättre. De tar alltid barnen på allvar. Det är underbart att få vara med om som åskådare.

En gemensam nämnare för nästan alla japanska filmer, de tecknade, som jag sett är att en eller båda föräldrarna är döda. Oftast mamman. Jag har alltid tyckt att det är märkligt med alla dessa döda mammor, ungefär som om det är det värsta senarior japanerna kan tänka sig. Som om det var det sorgligaste och mest tragiska ett barn kan drabbas av. Så klart hemskt men ändå ett lite enformigt tema, har jag tyckt.

Men så plötsligt insåg jag en dag: med alla de krig och katastrofer som japan drabbats av under 1800- och 1900-talet (kriget mot Kina, andra världskriget, atombomberna, jordbävningar etc) är det en kollektivt erfarenhet. Alla japaner har den erfarenheten, att mista någon närstående, att mista en eller båda föräldrarna. De vet av egen erfarenhet hur hemskt det är men samtidigt är det en vardaglig upplevelse som miljoner japaner delar med varandra.

Här i Sverige, där vi levt i fred i 200 år och utan naturkatastrofer, lever vi inte med den kollektiva erfarenheten. I svenska barnböcker och filmer, till exempel i Astrid Lindgrens böcker och senare böcker, är det värsta som kan hända att man blir fosterbarn, föds utanför äktenskapet eller lever med skilda föräldrar. Man är övergiven men av helt andra skäl, inte lika dramatiska.

En spännande skillnad mellan svensk och japansk barn- och ungdomskultur tycker jag, väl värd att fortsätta utforska.

Utmärkande för de japanska tecknade filmerna är också att de på ett eller annat sätt slutar lyckligt, hur sorgligt det än är på vägen dit. Det gäller även den här filmen, man lider med Anna men det ordnar sig för henne och man drar en suck av lättnad.

I ”När Marnie var där” finns inga övernaturliga filurer, inte som man har vant sig vid i många av de andra filmerna, men det gör inget. Filmen är både dramatisk, komisk och gripande på djupet ändå. Ibland kan livet vara så innehållsrikt och osannolikt att det inte behövs läggas till något extra.

Det jag också uppskattar med Studio Ghiblis filmer är att de är så otroligt vackert tecknade och målade, varje detalj är frammejslar med omsorg och korrekthet. Man njuter av det gedigna hantverket. Filmen är barntillåten men jag vill ändå påpeka att det är starka känslor inbladade så de allra minst barnen bör nog vänta med att se den. Åldrarna runt 10 år tror jag är den mest idealiska. Och så vi vuxna förstås, vi är alltid en viktig målgrupp.

Med lite större barn kan man se filmen på originalspråk, japanska, med svensk text. Det förhöjer definitivt upplevelsen. Sammanfattningsvis: återigen en fantastisk filmupplevelse från Studio Ghibli. Jag rekommenderar den!

Våldsam, snuskig och hejdlöst rolig!

Första gången jag hörde talas om anti-superhjälten Death Pool var på ComiCon i höstas. Där såg jag en tavla med det här motivet hängande på en vägg i en monter. Jag tyckte att det var en underbar ironisk bild av en superhjälte. Även Death Pool tillhör Marvel familjen men är en ny hjälte, skapad i början av 1990-talet.

I dagarna, fredagen den 12 februari, hade den första filmen om Death Pool premiär på bio och är man det minsta intresserad av Marvels serietidningshjältar är filmen ett måste. Den är våldsam, snuskig och samtidigt hejdlöst rolig. Filmen driver med allt och alla, särskilt med filmens egen hjälte och hela genren.

Filmen har femtonårsgräns och det ska vi vara tacksamma för, den är inte lämplig för yngre barn, inte ens i målsmans sällskap – om man inte som förälder vill ägna de efterföljande dagarna åt att försöka förklara saker som man antagligen inte känner sig redo att förklara för sitt barn.

Men till alla andra: se den! Vi såg den på Alla hjärtans dag och det intressanta är att mitt i allt galet våld är det en mycket vacker kärlekshistoria som utspelar sig. Den här bilden är gjord för att uppmärksamma det, men den vackra kärlekshistorien är definitivt inte så vacker och oskuldsfull som den här bilden utlovar.

Death Pool är en helt vanlig man från början, om än varken särskilt ärlig eller trevlig. Han träffar sina drömmars kvinna och de lever lyckliga tillsammans (med ett mycket intensivt sexliv som vi får ta del av i filmen) tills det visar sig att han har drabbats av obotlig cancer.

Utan att spoila kan jag berätta att det är i jakten på botemedel mot cancern som den odödlige superhjälten Death Pool uppstår. Och där börjar berättelsen.

Det roliga är att det är skådespelaren Ryan Reynolds som spelar huvudrollen, Death Pool. Det var också han som spelade Green Lantern (2011) i filmen som i princip alla fans avskydde. I den här filmen får han definitivt både sin revansch och en upprättelse vilket han verkligen är värd. Han gör rollen som Death Pool helt fantastiskt bra, men så är det en betydligt mer tacksam roll att spela jämfört med Green Lantern.

I filmen skojar man om det här, Green Lanterns flopp, och i en scen när Death Pool tror att han ska få en superhjälte-dräkt ber han: inte en grön, snälla inte en grön. Det är bland annat sådana små kopplingar och ”hälsningar” till de andra Marvel-filmerna som ger filmen dess charm.

Death Pool har kopplingar till X-men och i filmen finns några av dem med. Hela Marvels universum flätas in i historien mer eller mindre tydligt, och självklart finns Stan Lee (Marvels universums skapare) med i en liten roll i filmen, som alltid.

Filmen driver, som sagt, med hela sin genre och det är underbart. Det är intelligent humor och vi skrattar hejdlöst. Det märks att filmen är gjord som en kärleksgåva till alla Marvel-fans runtomkring hela vår värld, som ett tack för att vi bär upp och försörjer hela Marvels universum.

Till och med i den efterföljande lilla filmen som kommer efter den evighetslånga eftertexten – den som bara vi hardcore-fans sitter kvar och väntar på när alla andra lämnar salongen – driver man kärleksfullt med oss beundrare. Det känns som en personlig hälsning.

Ja, det är våldsamt, ja det är snuskigt (tänk vad man kan göra med en enhörning!) men det är underbart bra gjort. Det är gjort med en härlig självdistans och det börjar redan i de inledande texterna när alla medverkande presenteras, kolla in det noga när det börjar rulla.

I sann superhjälte-anda är det självklart bara de onda som dör. Man kan lita på Marvels i det fallet, de kan ju inte ha ihjäl sina egna hjältar så det behöver man inte sitta och vara nervös för. Det är ju faktiskt en tecknad serie som kommer till liv. En saga, om än på liv och död.

Och självklart finns alla de givna bifigurerna med som förhöjer skämten men också berättelsen. Det är genom de mänskliga bifigurerna som hjältens person djupnar och framställs på ett mänskligt sätt. Det är ett av Marvels signum, att deras hjältar är mänskliga med allt vad det innebär av glädje och sorg. De har en historia och de finns i ett sammanhang.

Man kan till och med säga att de fungerar som identifikationsobjekt som forntidens grekiska och romerska gudar. Marvels Pantheon är fyllt av gudar som lever sina liv på mer eller mindre samma villkor som vi människor – men utan att tappa sin superhjälte-glans även om den ofta blir lite solkig.

Det är skönt att filmen Death Pool inte är i 3D, ibland är det trevligt att se en film ”the old fashion way”. Dagens teknik gör ändå att vad som helst går att framställa på ett trovärdigt sätt, man blir fortfarande förvånad över vad som går att göra.

Death Pool är en underbar film, allt sitt våld till trots. Jag kan tänka mig att den är på gränsen till obegriplig för den som inte känner till Marvels universum, och sett de andra filmerna, men för oss som älskar Marvels alla superhjältar och filmerna om dem, för oss är Death Pool en älskvärd anti-superhjälte som man definitivt vill se mer av.

On the Edge med Klee/Aguéli

”On the edge”, eller snarare ”Ad marginem” som konstverket egentligen heter, med den schweiziske konstnären Paul Klee (1879-1940) och den svenske konstnären Ivan Aguéli (1869-1917) på Moderna museet en sen fredagskväll. Vernissage, massor av folk och en härlig stämning.

Det var första gången jag gick på en officiell vernissage och festen började redan på buss 65 från Centralen upp till Moderna museet på Skeppsholmen. Massor av folk i alla åldrar och former. Full trängsel, busschauffören öppnade alla dörrar och lät alla gå på utan att kolla biljetterna, så mycket folk var det.

När jag väl kom fram var det hundratals människor i kö för att komma in på utställningen KLEE/AGUÉLI som öppnade i fredagskväll. Det var en fantastisk känsla att se hur folk köade för en konstutställning och det var verkligen människor, både män och kvinnor, i alla åldrar.

Jag och mitt sällskap stod, igen och igen, som förtrollade framför den här tavlan av Paul Klee, ”Ad marginem” från 1930. Vad är det med den som fångar ens uppmärksamhet så intensivt? Kanske är det de milda men dramatiska färgerna, kanske är det alla det små detaljerna som man upptäcker efterhand ju längre man tittar?

Kanske är det alla de små hemlighetsfulla bokstäverna som är strödda över målningen, eller är det en stora magnetiska röda punkten i mitten? Jag vet inte, men att den upptog min fantasi halva kvällen det är i alla fall säkert. Den lilla fågeln sitter upp och ned högst upp på tavlan. Jag älskar den.

Det är något med Paul Klee och prickar. Väldigt ofta bygger han sitt konstverk på prickar. Som i den här tavlan som kallas ”Le Rouge et le noir” från 1938. Det röda och det svarta/mörka.

Har det något att göra med nazismen som tagit makten i Tyskland där Paul Klee levde och verkade vid den här tiden? Tavlan berör och upprör. Den är samtidigt mycket vacker i sin enkelhet.

Även om man många gånger känner att det finns något brutalt och skrämmande i Paul Klees tavlor, som många är målade under andra världskriget, så är det bestående minnet från utställningen att Paul Klee måste varit en humoristisk och rolig prick.

Här är två tavlor som visar på likheter och olikheter i de två konstnärerna, som satts sida vid sida i utställningen KLEE/AGUÉLI. Paul Klee och Ivan Aguéli möttes aldrig men de hade en, i vissa avseenden, lika utveckling som konstnärer och de fick båda avgörande insikter om sina liv i de nordafrikanska ökenlandskapen.

Det var i Tunisien som Paul Klee för första gången verkligen insåg att han var en konstnär, och det var i nordafrika, särskilt i Egypten, som Ivan Aguéli omformades som människa. Det finns föredömligt mycket information om de båda konstnärerna på utställningen.

I de här två tavlorna kan man se hur de två påminner om varandra i motiv och färgskala men samtidigt hur mycket som skiljer dem åt. Ivan Aguélis tavla är stillsam och allvarlig och Paul Klees färgglada kamel är allt annat än det.

Vid första anblicken förlorar Ivan Aguéli vid en jämförelse med Paul Klee. Både första och andra varvet på utställningen blev till Paul Klees fördel. Det var hans tavlor jag stannade till vid längst, det var de som fick mig att skratta och tänka efter. Ivan Aguélis tavlor bleknade i jämförelse.

Men vid tredje varvet hände något, då plötsligt klev Ivan Aguélis tavlor ut från väggarna och började ta plats. Det stillsamma och meditativa i hans konst blev med ens attraktivt och vilsamt för ögat. När jag skrattat klart åt Paul Klees underfundighet var jag beredd att försjunka i Ivan Aguélis yttre och inre landskap. Ibland tar det tid att SE men det är alltid värt det.

Det är framförallt i färgsättningen som släktskapet mellan de två konstnärerna träder fram som bäst. De här två tavlorna, Paul Klee till vänster och Ivan Aguéli till höger, visar det på ett bra sätt.

Men också deras meditativa, existentiella och andliga intentioner förenar dem även om de till synes börjar i helt olika ändar för att nå fram till existensens innersta kärna. Det här är en utställning som man verkligen ska ge tid och eftertanke. Den är mycket bra uppbyggd, en eloge till kurator Fredrik Liew.

Jag uppskattade Paul Klees konst mycket men ibland var det titlarna på hans konstverk som var den stora behållningen. Det här verket till exempel kallas ”Åter en mörk budbärare” (1938). Den titeln får en verkligen att titta på motivet en gång till.

Det fanns också många komiska titlar, som den här tavlan till vänster som kallas ”Egensinniga glasögon” (1938).

Den här tavelväggen passerade vi först utan att ge den en djupare uppmärksamhet. Det var inte förrän vi läst om Paul Klee på väggen i det sist rummet som vi insåg att det måste vara något speciellt med de här näst intill osynliga konstverken som inte såg mycket ut för världen.

Det är några av Paul Klees berömda änglar. På väggen i sista rummet på utställningen står det: ”1939 Gör stor serie teckningar av änglar.” Texten innan lyder: ”1938 Hemlighetsfulla, dystra tecken präglar måleriet.” Och lite innan det ”1933 En officiell förföljelse av Klee inleds efter nazisternas makttillträde. Hans konst stämplas som degenererad. Får yrkesförbud som konstnär…”

Återigen, en konstnär som klassats som degenererande av nazisterna och som förbjudits att utöva sitt yrke, precis som Emil Nolde som nyligen visades på Waldemarsudde. Och precis som med Emil Nolde förändrades Paul Klees konst efter förbundet. Nolde målade små enkla konstverk som han kallade ”Omålade målningar”, eftersom de inte fick finnas, Paul Klee målade bland annat skissartade änglar.

När vi gick närmare och skärskådade ångarna insåg vi att de hade något magiskt över sig. För att inte tala om de underfundiga, och ofta gripande, titlarna på teckningarna. Det här konstverket som sitter lite vid sidan om de andra kallas ”Den tvivlande ängeln”. Varje ängel var värd en fördjupad blick.

Paul Klees sorg över sakernas tillstånd blir mer tydliga här än i någon av de mest färgsprakande målningar som också finns med på utställningen. Han är helt enkelt en fantastisk konstnär och jag är mycket tacksam att jag fått den här chansen att fördjupa mig ytterligare i hans liv och konst.

Men Ivan Aguéli då? Vid det tredje varvet började hans konst öppna sig för oss. Då upptäckte vi den här lilla tavlan som direkt blev en av utställningens höjdpunkter. ”Moské II”, målad 1914-15. Titta noga på den så ser du vad som gör den både spännande och tänkvärd, det kan ta sin tid så man får inte ha bråttom.

Jag skulle säga att det är en av de största skillnaderna mellan Paul Klee och Ivan Aguéli: Paul Klees konst är direkt och tilltalande vid första ögonkastet medan Ivan Aguélis konst kräver mer koncentration och eftertanke. Lika direkt som Paul Klees konst är, lika tidskrävande är Ivan Aguélis, men det gör ingen skillnad i deras tilltal.

Båda konstnärerna, så olika till liv och konst, är väl värda ett besök på Moderna museet. Utställningen pågår till den 24 april. Ett ord jag inte använder särskilt ofta men som på något lustigt sätt passar in här är: förtjust. Jag är förtjust!

Agatha Christie överraskar mig

Dessa listiga, listiga bokförlag! Om det inte vore för dessa makalöst snygga bokomslag, designade av Sara R. Acedo, skulle jag antagligen inte köpt en enda av dessa böcker. Nu har jag köpt många och jag misstänker att det kommer att bli fler. Så listigt! Jag gick rätt i fällan!

Men det är jag uppriktigt glad för. Jag har fått några exceptionellt snygga böcker till min bokhylla och jag har upptäckt Agatha Christie som författare. Jag kan faktiskt inte minnas att jag läst någon av hennes böcker tidigare, jag har blivit mätt på alla TV-serier som gått i omgångar. Jag gillar oftast TV-serierna (föredrag Hercule Poirot framför miss Marpel) men de har aldrig lockat mig till att läsa böckerna.

Det är med anledning av att Agatha Christie skulle fyllt 125 år 2015 som bokförlaget Bookmark gett ut, och fortsätter att ge ut, flera av hennes böcker i nytryck. Förutom de snygga omslagen har böckerna också fått en välbehövlig (utgår jag ifrån) nyöversättning av Helen Ljungmark.

Agatha Christie (1890-1976) har överraskat mig. Plötsligt är jag inte alls förvånad över att hon är världens mest sålda skönlitterära författare (efter Shakespeare) och att hennes böcker fortsätter att sälja istället för att bli hopplöst otidsenliga. Hon skriver verkligen bra.

När man ser en TV produktion som bygger på någon av hennes böcker blir man ofta så upptagen med att försöka lösa brottet att man inte lägger märke till de små finesserna. En av dessa finesser är att Agatha Christie skriver väldigt roligt. En intellektuell, torr humor som verkligen går hem hos mig.

En annan finess med hennes skrivande är att hon har en ingående personkännedom, hennes insikter i människors villkor och etiska möjligheter är djupa men presenteras på ett mycket lättviktigt sätt, så där bara i förbifarten. Det måste vara en av hemligheterna med hennes popularitet, hon berättar viktiga saker i en till synes banal form. Det är raffinerat.

Den första bok jag köpte och läste var ”Badortsmysteriet”, där den belgiske detektiven Hercule Poirot löser ett fall. Som alltid med Poirot verkar han hamna i ett fall utan planering, det är som om brotten dyker upp där han dyker upp, och så också i det här fallet.

Den här boken, eller ska vi säga intrigen, hade jag inte sett i någon film tidigare så den var helt ny för mig. Boken var bra.

Sedan läste jag ”Huset på udden”. Det är inte en deckare i samma stil som de andra, här finns varken Poirot eller miss Marple med. Den här boken påstås Agatha Christie ha ansett vara hennes bästa roman. Den har jag heller aldrig sett filmatiserad.

Intrigen ligger mer på ett psykologiskt plan jämfört med de andra böckerna jag läst. Den är riktigt bra och jag erkänner att jag inte lyckades lösa brottet förrän precis på slutet, en mycket bra intrig och en mycket bra bok.

Sedan tog jag mig an ”Orientexpressen” och här trodde jag mig veta allt om intrigen och brottet, men så var det inte. Antingen hade jag glömt eller också hade jag inte uppmärksammat den tillräckligt på TV:n.

Det är ett raffinerat spel med ett slutet sällskap, instängda i ett tåg på väg från Istanbul till Paris, där en snöstorm på Balkan försenar hela resan och därmed också orsakar hela intrigen med den döde i en av sovvagnarna. Hercule Poirot briljerar förstås.

Det som gör Agatha Christies böcker så intressanta att läsa är också det faktum att hon bygger det mesta på egna erfarenheter. Inte brotten i sig, men miljöerna, människorna och relationerna. Hon reste själv världen över, levde tidvis i andra kulturer, var gift och hade en dotter.

Det är hennes egna erfarenheter som ligger till grund för berättelserna. Det gör dem trovärdiga och intressanta att läsa också som tidsdokument. Vem skulle inte, liksom Agatha Christie, vilja åka med Orientstexpressen tidigt 1900-tal med allt vad det innebar? I boken får man en fin insyn i hur en sådan resa gick till. Boken är värd att läsa bara därför.

Nu blev det spännande, när jag kom till ”Döden på Nilen”. Här visste jag hur brottet gått till och varför, men det hindrade mig inte alls från att njuta av läsningen. Nu blev det istället roligt att upptäcka alla ledtrådar som författaren la ut under berättelsens gång, att se hur hon byggde upp intrigen bit för bit.

Här kunde jag också fokusera mer på människorna än på brottet, eftersom jag hade viss koll på vad som skulle hända och varför, och då kunde jag njuta av hennes insiktsfulla kommentarer – levererade av den förträfflige Hercule Poirot förstås – om, framför allt, relationer. Särskilt relationen mellan förälder och barn.

Här blir det också mycket tydligt, det som är ett av detektiven Hercule Poirots kännetecken, att han är beredd att se mellan fingrarna med både det ena och det andra mindre moraliska beteendet om han bedömer att människan det gäller är i grunden god och bör få en andra chans. Det är ett mycket sympatiskt och mänskligt drag av den annars så fåfänge detektiven.

Så har jag den här boken kvar, ”Par i brott”. Den utkom 1929 men har aldrig förut översatts till svenska. Den blir ny på många sätt. Boken består av många kortare noveller, men den röda tråden i boken är det gifta paret Beresford som agerar detektiver och löser fall efter fall.

Här introduceras helt nya huvudpersoner för oss som inte har full koll på Agatha Christies bokutgivning. Samtidigt, just i dagarna, kommer en TV-serie i TV4 som bygger på de här berättelserna. Jag har inte läst boken ännu men ser fram emot att göra det, och framför allt att göra det innan jag ser avsnitten på TV.

Eftersom det var omslagen som fick mig på fall vill jag avsluta med att säga att av de böcker jag köpt hittills är de här två omslagen mina två favoriter. Särskilt det till ”Par i brott”, det är så snyggt att jag önskar att bokförlaget gjorde en affisch av det. Snälla, gör det!

Efter en snabb titt på bokförlagets hemsida inser jag att fler böcker är på ingång och jag ser ännu ett omslag som är helt galet snyggt. Måste köpa. Och med anledning av det känner jag att stämningen kräver att jag visar den här bilden som jag hittade på Instagram. Precis så är det.

Star Wars: The Force Awakens

Så har den äntligen kommit, den nya Star Wars filmen, den sjunde i ordningen. Vi är många som har väntat och väntat. I fredags var jag och såg den och jag kan bara säga: Wow! Jag ska försöka skriva det här inlägget utan några större spoilers för det är roligast att se den med så lite information som möjligt. Och jag vill säga redan nu: Se den!

Själv avhöll jag mig från alla sociala medier och internet så mycket jag kunde dagarna före och efter premiären onsdagen den 16 december. Jag lyckades riktigt bra så när jag äntligen satt där i biosalongen var det med stor förväntan och iver. Ja: filmen når definitivt upp till mina, och de flesta andras, förväntningar. Lycka!

Vad är det som skapar hysterin kring Star Wars filmerna? Vad är det som gör att vuxna människor blir ivriga som barn på julafton, för en film? På ett sätt är det lustigt men mest av allt är det full begripligt. I alla fall för mig som uppskattar Star Wars filmerna enormt, liksom det mesta av science fiction: filmer och tv-serier. Varför?

För det första: det är sagor lika mycket för vuxna som för barn. Man får återigen uppleva den där hisnande känslan av att uppgå i något stort, sjunka ned i något magiskt och ta del av en berättelse som berör på så många plan. Man får återigen besöka den där platsen som man mest hade tillgång till som barn, den där platsen där allt var förtrollat och där tid och rum upphörde att finnas till. Allt var evigt.

För det andra: något viktigt sägs om vår civilisation och om våra villkor som människor i sagans och mytens form. Så har det gjorts i alla tider, se bara på de stora världsreligionernas heliga skrifter. Där sägs viktiga saker om människan, skapelsen, villkoren för människors samexistens, på ett sätt som är lätt att förstå, att identifiera sig med och framför allt komma ihåg.

Star Wars filmerna är en mytisk berättelse som behandlar och diskuterar centrala frågor i vår tid. Vissa eviga frågor – som har funnits i alla tider, men här görs på ett nytt sätt – och andra mer kontextuella frågor, det vill säga specifika för vår tid och plats i historien.

Jag tror att det är det som är hemligheten med Star Wars filmernas framgångar: att man lyckas förena det evigt existentiella med vårt eget här och nu. Men inte bara vårt här och nu utan också om vår framtid, drömmen om och oron för framtiden. Den bearbetar alla tre skeendena på samma gång.

Att man sedan gör det på ett spännande, roligt, gripande och brutalt sätt i ett hisnande tempo gör saken bara ännu bättre. Man sugs in i en virvel av tid och rum och kastas ut ur den när filmen är slut, omtöcknad och lycklig.

Och nu kan man inte göra annat än se om filmen och vänta på nästa. För fler filmer blir det, det har Disney (som nu äger rättigheterna och producerar filmerna) meddelat och så klart slutar den här filmen med en cliffhanger som sig bör. Det blir minst två till.

Det finns så mycket att säga om filmen: om hur personer i dramat framställs som så genuint mänskliga där de tillåts att vara både modiga och rädda på samma gång utan att det gör dem svaga, tvärtom, det är just det som gör dem starka.

Hur man lyckas överskrida könsrollerna och låter både de manliga och de kvinnliga personerna vara människor i första hand, inte män eller kvinnor. Man till och med bollar med könsrollerna mellan personerna. Det är helt underbart och mycket bra gjort. Det gör att filmen känns modern och uppdaterad även om den bygger på ett gammalt koncept.

Att man i den här filmen lånat ett och annat filmiskt grepp från Sagan om ringen och Marvel filmerna upplever jag inte som särskilt störande, snarare roligt. Framgångskoncept kopieras hela tiden och gör det filmen bättre så gärna för mig.

Det finns många underbara ögonblick av total igenkänning. När Han Solo och Chewbacca kommer runt hörnet så får jag gåshud. I den här filmen har man lyckats blanda många klassiska ingredienser från de gamla filmerna (från filmerna 4-6 ska man väl säga, dvs de tre första och äldsta filmerna som kom, de som också är de bästa) med nya grepp och infallsvinklar.

På ett sätt upptas historien där den slutade i film 6 men det har gått många år så mycket har förändrats. Att de ursprungliga skådespelarna finns med i sina originalroller är helt underbart, men det är de nya skådespelarna man minns, särskilt de två i huvudrollerna, Rey och Finn. Det båda gott för de kommande filmerna.

Som en extra kuriosa: det är i den här filmen som det för första gången går upp för mig vilken fantastiskt duktig karaktärskådespelare Harrison Ford är, han som spelar Han Solo. Jag har alltid gillat honom, men mest för att han spelat i bra filmer, jag har inte tänkt på hur duktig han faktiskt är. Rolig har han alltid varit, men i den här filmen finns ett djup och en smärta som jag inte sett förut. Imponerande.

För det tredje: i filmer av det här slaget, science fiction, fantasy och saga, som Star Wars, Sagan om ringen och Harry Potter, finns det en viktig ingrediens som gör dem omåttligt populära och det är det faktum att det i slutändan alltid är det det goda som vinner och det onda som förlorar.

I en värld där det så ofta ser ut som, och faktiskt också är så många gånger, att de onda vinner och de goda förlorar behövs filmer och berättelser av det här slaget. Berättelser som visar att det goda trots allt är starkare än det onda. Vi vet att det kommer att ta tid, det kommer att kosta mycket och det kommer att göra ont, men till slut vinner de goda. Det kan man lita på.

Det är en skön känsla som ger hopp och jag tror till om med att det bidrag till människors lust och vilja att vara med och kämpa för det goda, på ett eller annat sätt. Och det är just det alla stora berättelser, myter, legender och religiösa urkunder, visar på: de goda människornas storhet. Det är aldrig försent.

Sommaren m Joyce Carol Oates

Det här var sommaren jag upptäckte den amerikanska författaren Joyce Carol Oates. Vi umgicks nästan dagligen hela sommaren och det har fortsatt hela hösten. Som jag skrivit om tidigare här på bloggen gjorde jag ett försök för länge sedan att läsa hennes böcker men misslyckades. Den enda bok som fungerade var ”Blonde”.

I somras kände jag plötsligt och helt oväntat att jag var redo, och tillräckligt mogen, för hennes böcker. Jag började med ”De fördömda” och sedan öppnades fördämningarna. Jag läste bok efter bok efter bok och det fortsatte hela sommaren och fortfarande in i hösten. Det kommer att hålla på länge misstänker jag.

Ibland händer just det här: att jag drabbas, blir bergtagen av en författare. Första gången det hände var med Elin Wägner. Sedan Virginia Woolf, och nu Joyce Carol Oates. Då kan jag gå till olika antikvariat och dammsuga dem på böcker av författaren. Lyckan när jag får tag på ännu en bok är oändlig.

Hela sommaren och hösten har jag samlat på Joyce Carol Oates. Jag har fått ihop en hyllmeter snart vilket inte varit så svårt med tanke på hur många böcker hon skrivit. Samtidigt som jag blivit som förtrollad av hennes böcker har jag surfat runt på nätet för att läsa om författaren och hennes böcker.

Jag har framför allt lärt mig två saker om Joyce Carol Oates:

1. Hon får massor av kritik för att hon är så produktiv, för att hon publicerar många – alldeles för många – böcker. Och det sägs på ett sådant sätt att man ska förstå att det är något dåligt. Hur kan det vara dåligt? Även om en författare inte skriver lika många böcker som Joyce Carol Oates brukar ju varje skribent publicera en eller flera böcker som blir mindre bra. Det är ju helt naturligt.

Hur kan man påstå att det påverkar kvalitén på hennes böcker, det faktum att hon skriver så många? Det är en gåta för mig. Hennes böcker skulle ju inte publiceras om de inte sålde, om inte folk ville läsa dem. Och varför stör det kritikerna så mycket att hon älskar att skriva och ägnar all sin tid, vid sidan av sitt arbete som universitetslärare, åt detta?

2. Hon är varje år tippad som mottagare av Nobelpriset i litteratur men varje år blir hon förbigången. Jag vet inte vad jag tycker om det. Hon blir inte en bättre författare för att hon får priset, hon skulle inte kunna bli mer populär av det än hon redan är. Pengarna behöver hon nog inte. Jag tror inte hon behöver bekräftelsen heller, hon har redan folkets kärlek. Men visst är hon värd det, absolut.

Flera av de romaner jag läst hittills har varit fantastiska, bland annat: ”Dödgrävarens dotter” och ”Det var vi som var Mulvaneys”. Det är något magiskt med hennes sätt att skriva, hur hon hoppar i tid och rum, bygger upp sin berättelse utan hänsyn till en linjär tidsuppfattning. Det gör hennes böcker spännande som deckare även om de inte alls är den sortens böcker.

Jag vet inte om man måste vara en viss sorts läsare eller människa för att uppskatta hennes böcker, men vi är många i hennes fan-club och det verkar som om man antingen älskar hennes böcker eller tycker de är tråkiga och obegripliga. Ingen verkar vara neutral varken i förhållande till Joyce Carol Oates själv eller hennes böcker.

Det är hennes sätt att skriva om kvinnor som är hennes storhet. Och hennes sätt att skriva om män. Och hennes sätt att fokusera på politiska och historiska skeenden i tiden. Och hennes sätt att formulera sig. Och hennes sätt att skapa spänning. Och hennes sätt att placera en spegel framför mig själv, min tid och mitt liv och tvinga mig att se min spegelbild. Och hennes sätt att ge mig – läsaren – avlösning.

När jag började frossa i Joyce Carl Oates böcker och lärde mig mer om henne och hennes författarskap insåg jag att boken ”Bellefleur” som utkom 1980 var en viktig bok i hennes författarskap. Ett av skälen till det var att den blev hennes första större försäljningsframgång, ett annat skäl var innehållet.

Det är en så kallad ”gotisk roman” där skräck och romantik blandas. Jag kände att jag helt enkelt var tvungen att läsa den, att äga den. Jag skulle inte vara komplett som Joyce Carol Oates läsare och fans om jag inte läst den boken. Jag gick på jakt. Den var omöjlig att få tag i på svenska. Jag dammsög den antika bokmarknaden. Jag efterlyste den i social medier. Jag våndades. Jag blev besatt. Jag fick den i födelsedagspresent. Jag blev komplett.

Nu har jag läst den och jag uppskattade den mycket, boken är verkligen speciell och jag förstod att den väckte uppmärksamhet när den kom. Här ser man också hur hon börjar renodla en stil som hon hållit fast vid sedan dess. Jag skulle inte säga att den innehåller särskilt mycket av varken skräck eller romantik, men den har ett övernaturligt drag i sig som fascinerar.

Den alluderar på de gamla gotiska romanerna från 1700-talet med slott, djupa skogar, andar och magiska djur. Det är en släktroman om familjen Bellefleur som härstammar från Frankrike och som slår sig ned i USA, i det nordöstra hörnet av landet där Joyce Carol Oates romaner oftast utspelar sig.

Som vanligt med hennes böcker är det de psykologiska skeendena som är i fokus snarare än själva handlingen. Det är nog det som gör att hennes böcker aldrig filmatiserats, det skulle vara omöjligt att göra böckerna rättvisa genom att koka ned dem till en banal handling i kronologisk ordning. Hela charmen med hennes sätt att skriva och berätta en historia skulle gå förlorat.

För tio år sedan ”kom jag ut” som ett Dolly Parton fans inför släkt och vänner. Nu ”kommer jag ut” som ett Joyce Carol Oates fans och jag är stolt över det. Hennes böcker har kommit in i mitt liv i precis rätt tid och jag är överlycklig över alla böcker jag har kvar att läsa. Och skulle hon få nobelpriset i litteratur nästa år, eller året efter det, så vill jag vara den första att säga det, redan nu: få förtjänar det bättre än du Joyce Carol Oates.

Sommarens frukostrutin när jag var ensam hemma och alla i familjen gått i väg för att jobba: fil med självplockade bär, te och en Joyce Carol Oates. På balkongen mest, men bland i köket. Underbara sommarminnen.

Teater: I Hertha Hillfons ateljé

Oj vad jag blev överraskad när jag såg de här affischerna som just satts upp här och där i Stockholm. Först blev jag förvånad, tänkte att jag såg fel, men sedan – när jag insåg att jag sett rätt – sköt en stråle av värme och lycka genom min kropp. Faktiskt, så fysiskt var det. Någon har gjort teater av konstnären Hertha Hillfon och hennes ateljé. Så genialt.

När jag kom närmare såg jag att det är Påfågeln,  Pantomimteatern, på St Eriksgatan, som sätter upp en barnföreställning som heter ”I Hertha Hillfons ateljé”. Från 5 år står det. Vilda hästar kan inte hålla mig därifrån.

Jag skyndade mig att söka på nätet när jag kom hem och beställde omedelbart en biljett. Jag är definitivt från 5 år. En övre gräns nämns inte. Och tur är väl det för det här är verkligen en föreställning som passar alla åldrar.

Att det är pantomim är helt logiskt, för att förstå och ta till sig Hertha Hillfons konst och person behövs inga ord. Konsten och personen i sig själva säger allt som behöver sägas. De är och var båda väldigt fysiska och tydliga i sina budskap.

Föreställningen är skapad av Bo W Lindström och Victoria Kahn (regi). Bo W Lindström som var personlig vän med Hertha Hillfon spelar henne i föreställningen och hans motspelerska är Alice Hillbom Rudfelt. Pjäsen hade premiär i lördags den 24 oktober och spelas i Stockholm resten av den här veckan (utom söndag) för att sedan turnera i landet. Föreställningen är 40 minuter lång.

Det var med förväntan jag kom till teatern idag och föreställningen var en härlig upplevelse. Det var vackert, vemodigt, roligt och lite läskigt (i alla fall för de barn som var där). Precis som det ska vara när man är på teater.

Som konstintresserad vuxen var det enkelt att förstå vad som låg bakom många av idéerna i föreställningen, som den att Hertha Hillfon och hennes man arkitekten Gösta Hillfon bestämt att när de båda dött ska de mötas igen på ett café i Florens. Hertha som levde längst är fågeln som väntar på att få återförenas med sin älskade i en av världens vackraste städer.

Den drömmen var en central del av föreställningen men den tror jag inte att barnen förstod, men vad gjorde väl det? Ingenting. Det fanns så mycket annat för dem att förstå och inspireras av. Det är verkligen en föreställning för alla åldrar, med eller utan kunskap om Hertha Hillfon själv.

Det som överraskade mig var att pjäsen fokuserade mycket på Herthas kärlek och relation till sin man Gösta, jag trodde att det skulle vara enbart Hertha och hennes konst i centrum för berättelsen. Men de två parallella berättelserna, skapandet och kärleken, befruktar och inspirerar varandra. De är som två sidor av samma mynt.

Det var intressant att se hur naturligt det var att Hertha spelades av en man. Det blev aldrig utstuderat eller bakvänt utan kändes hela tiden helt självklart. Kanske beror det på att skådespelaren själv var vän med Hertha under lång tid och kunde gestalta henne trovärdigt.

Men mest tror jag att det beror på att budskapet om Hertha handlar om gränsöverskridande fenomen såsom konstnärlig frihet, fantasi, barnasinne, kärlek, smärta och sorg. Existentiella, mänskliga, grundläggande behov som inte är beroende av kön eller ålder.

Tillsammans med Hertha på scenen fanns också hennes kreativitet, fantasi och skapande som en ande, en egen personlighet, genialiskt gestaltad av Alice Hillbom Rudfelt. Om vi vuxna fäste oss mest vid Hertha själv i föreställningen var det den roliga och busiga ”anden” som roade barnen mest.

Genom dessa två roller lyckas man skapa en föreställning som känns lika underhållande och meningsfull för både vuxna och barn. Det är verkligen bra gjort. Och samspelet mellan de två skådespelarna är ömsint och kärleksfullt. Jag tror Hertha Hillfon hade älskat den här pjäsen.

Samtidigt som man skapar en känsla och en stämning, på teaterscenen, som berättar om Hertha Hillfon och hennes skaparlust passar man också på att folkbilda publiken.

I foajén där man får vänta före föreställningen sitter flera tidningsutklipp och artiklar uppsatta på väggen om Hertha. För den som inte vet så mycket om konstnären ger det en snabb och utmärkt inblick i hennes liv och konst, i förbifarten innan spelet kan börja.

Det är den här skulpturen man utgår ifrån i pjäsen, den svarta fågeln med det röda läppstiftet, som är Hertha Hillfons främsta självporträtt. Det finns några scener i föreställningen som är mycket vackra och vemodiga och där fågeln är i centrum. Då känns Hertha väldigt närvarande, även för oss som inte kände henne i verkligheten. Det är verkligen vackert, mycket vackert.

Den här skulpturen tänker jag är ett annat självporträtt av Hertha, det är hennes ständigt närvarande svarta hatt som återkommer i formen och färgen. Det är också ett av hennes signum och den hatten finns så klart också med i föreställningen.

Jag var nog ändå lite skeptisk före föreställningen, och jag funderade på hur kul det går att göra en pjäs om Hertha Hillfon för barn. Vad tar man fasta på, tänkte jag. Men det var en onödig oro. Hertha Hillfons person och konst är sinnebilden för det barnsliga i bemärkelsen lycka och innerlighet. Det gick alldeles utmärkt. Jag borde ha förstått det.

Lycklig gick jag ut från teatern. Jag tänkte först: alla borde se den här föreställningen, särskilt de som undrar vad konst är och vad skapandet betyder för människan. Här får man många ledtrådar.

Sedan tänkte jag med stor sorg, smärta och vrede återigen: varför, varför, varför bevarades inte Hertha Hillfons ateljé och konstnärshem när man hade chansen? Den chansen kommer aldrig tillbaka och det är en sådan enorm förlust för oss alla. Jag förlåter dem aldrig, vilka det än är som ska anklagas.

Men hur besviken jag än är över det sveket så kunde det inte hindra mig från att sväva på små lyckliga moln resten av dagen. ”I Hertha Hillfons ateljé” är ett lyckopiller. Jag hoppas många, många barn och vuxna tar chansen att se den här underbara lilla föreställningen.

(Bilden högst upp är lånad från Pantomimteaterns Instagram-konto.)