Etnografiska – död, liv & lite te

etno1

Jo, det är något särskilt att stå öga mot öga med indianhövding Sitting Bulls barnbarnsbarn. Han heter Ernie LaPoint och finns porträtterad i utställningen SkuggfångarenEtnografiska museet i Stockholm. Utställningen består av stora fotografier på indianättlingar från Amerika, som alla av en eller annan anledning besökt Sverige och Etnografiska.

etno14

Ja, det är något särskilt att studera de affisch-stora bilderna. Det är något med deras blick, deras hållning och framtoning. Ett helt folks erfarenhet speglas i deras kroppar. Det är mäktigt. Men det är framför allt en bonus eftersom jag inte alls kom hit för att se på dem, det bara hände.

etno2

Oftast besöker jag ett museum för att se en tillfällig utställning. Det är inte så ofta jag går till ett museum för att se de fasta utställningarna, men det borde jag göra oftare. Den här gången tog jag mig till Etnografiska bara för att det var roligt, inget annat skäl. Och roligt var det. Plötsligt såg jag så mycket som jag inte sett förut. Här finns så mycket vackert, spännande och skrämmande.

etno3

Den här kavata lilla figuren till exempel. Jag bara älskar den. En sådan stöddig liten macho man med sin stora pipa. Det är något med den lille mannens hållning som gör honom oemotståndlig. Just nu kommer jag inte ihåg vilken avdelning jag såg honom på, eller vilken kultur han kommer i från, men jag tror att det var en stam i Sydamerika. Det ger mig en anledning att komma tillbaka och hälsa på honom igen.

etno13

I vilket fall som helst fanns han på samma ställe som den här lilla kören. För visst sjunger de väl? Eller ropar de efter mat? Det ser ut som en liten familj som har en mysig stund tillsammans, de sjunger och förströr sig, utan TV, smartphones eller ens böcker. Eller idylliserar jag, ser vad jag vill se? Kanske de svälter och skriar efter mat? Men det ser så förnöjda ut? Ja, vad ska man tro? Fantasin tar fart.

etno7

Men inte allt skapar gemyt. Här blir man faktiskt lite oroad också. De dödas dag i Sydamerika är något jag beundrar eftersom deras förhållningssätt till döden känns så mycket mer livsbejakande än vårt västerländska förnekande av döden som en realitet. Men ändå, deras färgglada, vackra dödskallar oroar mig.

Hur gärna jag än skulle vilja ha en hemma som dekoration så blir det inte av. Det känns helt enkelt inte rätt. Varför är jag rädd? Jag vet inte. Jag är inte rädd för döden i sig. Det är något annat. Återigen börjar tankar och känslor väckas till liv i djupet av mitt sinne. Så är det att besöka Etnografiska om man verkligen ger det tid.

etno4

Det här är en vit mask från Kongo, en mask som används särskilt vid begravningar. Återigen är det döden som berörs och bearbetas. Det finns mycket död och liv på Etnografiska, man förstår att det är något som är centralt i alla kulturer i alla tider.

Det var många konstnärer som fascinerades av afrikansk konst och hantverk i slutet av 1800- och början av 1900-talet, Claude Monet, Pablo Picasso, med flera. De köpte konsten, inspirerades av den men förstod inte att behandla den med vördnad. Viktiga konstföremål med ett syfte blev bara vackra tingestar i deras ögon. Det gamla vanliga koloniala tänkandet.

Men är det något man lär sig på Etnografiska så är det att det mesta som skapades i kulturer för länge sedan, bland de olika ursprungsfolken runt omkring i världen, har ett högre syfte. Antingen så prosaiskt som att brukas till vardags, men ofta i högre syften med högre makter inblandat. Många av föremålen räknas som heliga och viktiga på olika sätt.

Det finns till och med ett litet skrymsle på museet med ett svart draperi för öppningen, där det står att innanför draperiet finns föremål med en extra kraftfull makt och övernaturlighet. Dit in går man på egen risk. Jag vågade faktiskt inte. Jag bara tittade in lite diskret.

Fånigt kanske någon tänker, men jag tycker inte det. Jag vill visa respekt för dem som skapade föremålen och brukade dem för att tolka och förstå livet och döden. Jag är glad att även museet visar föremålen och människorna bakom dem den respekt de förtjänar.

bild-35

Djupt försjunken i tankar på döden var det en glädje att avsluta besöket med en liten titt på det japanska tehuset som finns i trädgården. Tyvärr var det gäster där som deltog i en japansk teceremoni så jag vågade mig inte ända fram, men jag fick i alla fall en liten skymt av himlen.

Nästa gång vill jag också delta i en teceremoni och fira livet i döden och döden i livet. Det ska göras med vördnad och det vet japanerna allt om har jag lärt mig av Ida Trotzig.

Annonser

Världens vackraste busskur?

tinos1

Jag uppskattar konst i alla former, anser det vara en del av svaret på frågan om ”meningen med livet”, men i ärlighetens namn ska erkännas att det finns några konstformer jag är mindre förtjust i än andra. Marmorskulpturer är en av dem. Jag uppskattar dem för deras skönhet, som Nike i Louvren, eller dess storslagenhet, som David i Florens, men de säger mig inget…

De ger inget genklang inom mig, förmedlar inget som visar vägen, i livet eller in till mitt innersta. Varken lycka eller oro, varken skratt eller gråt. Bara skönhet… vilket är stort nog, men ändå inte tillräckligt för mig… Jag vet inte varför, kanske har jag helt enkelt inte blivit drabbad ännu.

tinos3

Kanske kan sommarens upplevelse på den lilla ön Tinos i de grekiska Kykladerna, mellan öarna Andros och Mykonos, hjälpa mig över mina fördomar mot marmorskulpturer… Tinos är känd bland annat för att det är den plats i Grekland som de stora marmorskulptörerna kommer ifrån, här finns marmor att ta av och det har man gjort i hundratals år.

tinos4

Marmor finns överallt på ön. Det första man ser av stenen är alla dessa halvcirklar ovanför dörrar och fönster. De finns på alla hus på ön och har tillverkats i hundratals år. Förutom att de är vackra och lyfter husens minimalistiska fasad ska de också bidra till att de onda andarna, eller det onda ögat, lämnar huset. Eller snarare blåser igenom utan att stanna. Varje formation är ihålig just på grund av detta ursprungliga syfte.

tinos2

Man ser mer marmor när man rör sig över ön, inte bara halvcirklarna. På vägen upp till en av de högst belägna byarna på ön såg jag denna lilla statyett stående på en hylla på en husvägg. I all sin enkelhet var den en av de vackraste marmorstatyer jag sett hittills i mitt liv.

tinos5

Mest tagen blev jag på öns marmormuseum, Museum of Marble Crafts i Panormos, där man visar hur marmorarbetet går till, men inte i första hand på grund av själva hantverket utan verktygen man använder.

Den här manicken som är till för att ge statyn de rätta måtten gav mig en känsla av obehag. Jag såg framför mig hur statyn blev lobotomerad och plötsligt upplevde jag inte marmorstatyerna lika patetiskt livlösa längre utan regelrätt lidande.

tinos6

Här såddes helt klart ett litet växande intresse för den i mina ögon relativt ointressanta konstformen. Dessa vackra kvinnor! Plötsligt kändes det symboliskt…

tinos8

Panormos är en by på ön Tinos som verkar helt uppfylld av hantverket, här ses ingången till School of Fine Arts som ligger i närheten av museet och det är en skönhet i sig själv. Man kan gissa att byn är fylld av konstnärer, vilket märktes på dess ovanliga skönhet och många butiker med konsthantverk.

tinos9

tinos10

Marmorn har många användningsområden, här i byn användes den bland annat till vägskyltar och vacker husdekoration. Skylten med solen och pilen visar vägen till byns torg, en helt vanlig vägskylt alltså men så otroligt mycket vackrare än vad vi är vana vid hemifrån. Men som man säger: man tar vad man har och här har man mycket spill från marmorindustrin. Ger hela byn en aura av himmelsk skönhet.

tinos11

tinos12

Som till exempel den här busskuren där man ska vänta på bussen. Det måste vara världens snyggaste och dyraste busskur någonsin, men tänk vilken underbar känsla att sitta där och vänta på bussen. Då gör det inget om den är försenad. Att sitta så innesluten av skönhet, det måste vara en märklig känsla.

Marmorn börjar sakta men säkert att tala till mig… eller är det den grekiska solen, ljuset, värmen, dofterna, vinden som gör det? Jag vet inte, men jag vet att jag vill återvända.

Älska Guardians of the Galaxy

guardians

Kan man älska seriefigurer? Är det inte att ta i, eller att förflacka ordet älska? Kanske, men jag vill gärna använda ordet i alla fall för de seriefigurer som befolkar Marvels värld är älskade av många. Jag gissar att det är ett oräkneligt antal barn och unga som överlevt in i vuxenvärlden med sin sinnesro i behåll tack vare Spindelmannen, Ironman, Hulken, Captain America, X-men och alla andra älskade figurer.

Alla Marvels figurer har, som dess skapare Stan Lee själv sagt, en historia, ett liv före hjälteidentiteten, som inkluderar förluster, misslyckanden, kärlek och relationer. De är med andra ord riktiga människor, inga gudar i människo- (eller monsterliknande) gestalt. De förstår livets villkor och blir därför trovärdiga identitetsobjekt för den som behöver något att hålla fast vid när livet stormar.

galaxy1

I filmen Guardians of the Galaxy får vi, som inte redan känner dem från serietidningarna, fem nya kantstötta hjältar att älska och identifiera oss med. Filmen har marknadsförts så på gränsen till aggressivt att även en inbiten Marvels fans till slut kände att man började tappa sugen att se filmen, i alla fall började man oroa sig för att den inte skulle vara så bra som man hoppades på. Men tji fick vi, filmen nådde absolut upp till våra förväntningar – tack och lov!

galaxy2

Det är fantastiskt att som vuxen få möjligheten att fortsätta leva sig in i en fantasivärld där de goda är hjältar och de onda råkar illa ut, samtidigt som livets villkor behandlas och bearbetas. En saga om livet. Åh, det är så trösterikt för ett sorgset sinn, särskilt om man är ung och undrar om livet verkligen är värt att leva. Stan Lee och hans team är hjältar i mina ögon.

stan-lee-comicbooks

Stan Lee gör ofta en cameo – dyker upp på något sätt i filmen – i sina filmer och det gör han även i den här filmen men jag avslöjar inte hur. Håll utkik!

galaxy4

Filmen är både spännande och underhållande, framför allt är den rolig på ett intelligent sätt. Det är något som utmärker Marvels filmer, att manuset är väl genomtänkt och att det finns en dialog med substans under skämtsamma former. Det är underhållning på hög nivå. I den här filmen används också musiken som en viktig del av intrigen och det görs på ett genialt sätt. Musiken skapar stämning och igenkänning. Ja, det är verkligen bra gjort.

galaxy3

Marvels universum vill man leva i, och det gör man ju som jordbo. Vilken lycka! Jag ser mer än gärna filmen igen.