Plötsligt hamnade jag, genom jobbet, på Fotografiska museet och utställningen ”Avant-Garde” med den franske konstnären och fotografen Guy Bourdin (1928-1991). Det hade jag inte räknat med.
Jag har sett reklamen för utställningen och läst recensioner om hur bra den är, men jag har tvekat. Det finns något skrämmande i hans bilder har jag tyckt. Den här bilden, till exempel, som visats mycket inför utställningen, den är obehaglig på ett sätt som jag inte kan förklara, och det är då det blir riktigt läskigt.
Jag har tvekat, men plötsligt står jag där, mitt bland alla bilder.Långsamt, bild för bild, drabbas jag och inser att Guy Bourdin är en fantastisk konstnär och kreatör. Det är hans gamla bilder som får mig att närma mig, som gör mig nyfiken. Modebilder från 1950-talet och framåt, de drar mig till sig.
Den här bilden är den första som får mig att krypa närmare, att dras in i hans bildvärld. Mitt intresse vaknar och långsamt närmar jag mig även de bilder som jag från början snabbt gick förbi. Det är som om jag fått en nyckel som öppnar upp hans konstnärskap. Jag fascineras istället för att förskräckas.
Det gjorde mycket att upptäcka att Guy Bourdin också var målare, innan han började fotografera i slutet av 1940-talet var han bildkonstnär. I utställningen finns flera av hans tavlor med och det tillför enormt mycket för förståelsen av fotografierna, framför allt hans väg fram till bilderna.
Väldigt ofta målar han en tavla som sedan används som förlaga till fotografierna. Varje bild är genomtänkt, planerad och arrangerad oavsett vad bilden är tänkt att användas till. Sådant imponerar på mig.
Det är väldigt mycket rött i hans reklambilder, särskilt de från 1980-talet. Först tänkte jag att det handlade om blod men det tror jag inte längre. Jag läste någonstans om att han sällan såg sin mamma som barn (han bodde först hon sina farföräldrar och sedan hos sin pappa) och de få gånger han såg henne mindes han hennes stora röda hår och att hon var klädd som en riktig parisiska. Antagligen hade hon målade röda naglar också, tänker jag.
Att jag tänkte på blod när jag såg allt det röda är så typiskt men samtidigt är det inget skrämmande med det röda i Guy Bourdins bilder. Det röda signalerar snarare något starkt, vackert, kraftfullt som en naturkraft. Att associera till en frånvarande, men säkert beundrad, mamma känns betydligt mer fantasieggande.
Guy Bourdins reklamkampanj för ett skomärke (Charles Jourdan) är dominerande på utställningen, han gjorde många kampanjer för det märket, och jag förstår varför de är med i stor mängd. Här blir reklamens villkor så tydliga. Modellen är inte viktig, människan är inte viktig. Endast produkten, endast försäljningssiffrorna är viktiga.
Kroppar säljer, en vacker kvinna kan tydligen sälja vad som helst, men själv är hon helt ointressant som människa och person. Guy Bourdin drar det till sin spets genom att använda skyltdockor, men i det här fallet bara den nedre delen av benen och fötterna som skorna sitter i. Kvinnan är osynlig.
Hans gör det konkret: kvinnors kroppar i reklamen är enbart till för produkten, inget av dem själva får synas eller ta plats. Guy Bourdin rationaliserar bort henne helt som en yttersta konsekvens av det tänkandet, men trots det är kvinnan helt synlig.
Man ser henne så tydligt trots att hon inte ens finns med i bilden, det är bara ett par plastben som placerats i olika situationer. Ändå. Man ser henne. Genom att rationalisera bort henne blir kvinnan/personen mer närvarande än hon skulle varit om hon var där i kött och blod. Det är så otroligt raffinerat.
Här ses ett typexempel på hur Guy Bourdin först arbetade med en målning för att sedan återskapa motivet på ett fotografi. I hela sitt verksamma yrkesliv fortsatte han att både måla och fotografera även om det är som modefotograf (framför allt i den franska tidningen Vogue) som han blivit världsberömd.
Guy Bourdin måste verkligen väckt reaktioner i början av sitt yrkesutövande. Många av de bilder han tog redan på 1950-talet antyder vart hans konst är på väg, att det inte är några lättsmälta estetiska intetsägande bilder han vill skapa, utan bilder som berör på olika sätt. Bilder som också skapar obehag.
Den här fina bilden från franska Vogue i april 1955 ser ju väldigt oskyldig ut även om man kanske tycker kossornas huvuden och tungor känns lite oväntade i sammanhanget. Men ändå vackert.
Sen ser man hela bilden innan den blev beskuren. Då ser man de avhuggna, slaktade huvudena hängandes i sina kedjor på slakteriet. Plötsligt blir inte bilden lika gullig längre utan får ett starkt stråk av civilisationskritik i sig. Så kan man trolla med en bild.
Längre fram i sin karriär tror jag inte några bilder blev beskurna längre. I det ligger hans storhet: att kunna kombinera något så ytligt som reklam för kläder och skor med ödesmättade existentiella bråddjup.
På utställningen visades också bilder på hur Guy Bourdins fotokonst utvecklades. På en vägg fanns en hel samling äldre, små svartvita bilder som visar hur hans konstnärliga blick utvecklats.
Den här bilden är den absolut bästa på hela utställningen tycker jag. Den är så liten och enkel jämfört med de andra men den är den enda som visar en kvinna på sina egna villkor. Hon må vara arrangerad till kroppen men hennes blick, hennes person, hennes vilja, rår fotografen inte på. Den äger hon själv. Det är en makalöst vacker liten bild.
Den här bilden som också finns i samlingen känns mer typisk Guy Bourdin, hur han drar objektifieringen av kvinnans kropp till sin yttersta spets. Hur han avpersonifierar henne så mycket så att hon räddas genom det på något sätt.
Genom att sträcka objektifieringen så långt det är möjligt återger han henne hennes subjekt. Kvinnan kliver liksom ur bilden för att stå bredvid och se på den liksom vi andra. Det är mäktigt.
Jag lämnar Fotografiska med förvåning och förundran. Vad hände där inne egentligen, på utställningen? Jag klev in i den rädd och kliver ut ur den stärkt.
Utställningen pågår till den 21 februari 2016.