Guy Bourdin drabbar långsamt

Plötsligt hamnade jag, genom jobbet, på Fotografiska museet och utställningen ”Avant-Garde” med den franske konstnären och fotografen Guy Bourdin (1928-1991). Det hade jag inte räknat med.

Jag har sett reklamen för utställningen och läst recensioner om hur bra den är, men jag har tvekat. Det finns något skrämmande i hans bilder har jag tyckt. Den här bilden, till exempel, som visats mycket inför utställningen, den är obehaglig på ett sätt som jag inte kan förklara, och det är då det blir riktigt läskigt.

Jag har tvekat, men plötsligt står jag där, mitt bland alla bilder.Långsamt, bild för bild, drabbas jag och inser att Guy Bourdin är en fantastisk konstnär och kreatör. Det är hans gamla bilder som får mig att närma mig, som gör mig nyfiken. Modebilder från 1950-talet och framåt, de drar mig till sig.

Den här bilden är den första som får mig att krypa närmare, att dras in i hans bildvärld. Mitt intresse vaknar och långsamt närmar jag mig även de bilder som jag från början snabbt gick förbi. Det är som om jag fått en nyckel som öppnar upp hans konstnärskap. Jag fascineras istället för att förskräckas.

Det gjorde mycket att upptäcka att Guy Bourdin också var målare, innan han började fotografera i slutet av 1940-talet var han bildkonstnär. I utställningen finns flera av hans tavlor med och det tillför enormt mycket för förståelsen av fotografierna, framför allt hans väg fram till bilderna.

Väldigt ofta målar han en tavla som sedan används som förlaga till fotografierna. Varje bild är genomtänkt, planerad och arrangerad oavsett vad bilden är tänkt att användas till. Sådant imponerar på mig.

Det är väldigt mycket rött i hans reklambilder, särskilt de från 1980-talet. Först tänkte jag att det handlade om blod men det tror jag inte längre. Jag läste någonstans om att han sällan såg sin mamma som barn (han bodde först hon sina farföräldrar och sedan hos sin pappa) och de få gånger han såg henne mindes han hennes stora röda hår och att hon var klädd som en riktig parisiska. Antagligen hade hon målade röda naglar också, tänker jag.

Att jag tänkte på blod när jag såg allt det röda är så typiskt men samtidigt är det inget skrämmande med det röda i Guy Bourdins bilder. Det röda signalerar snarare något starkt, vackert, kraftfullt som en naturkraft. Att associera till en frånvarande, men säkert beundrad, mamma känns betydligt mer fantasieggande.

Guy Bourdins reklamkampanj för ett skomärke (Charles Jourdan) är dominerande på utställningen, han gjorde många kampanjer för det märket, och jag förstår varför de är med i stor mängd. Här blir reklamens villkor så tydliga. Modellen är inte viktig, människan är inte viktig. Endast produkten, endast försäljningssiffrorna är viktiga.

Kroppar säljer, en vacker kvinna kan tydligen sälja vad som helst, men själv är hon helt ointressant som människa och person. Guy Bourdin drar det till sin spets genom att använda skyltdockor, men i det här fallet bara den nedre delen av benen och fötterna som skorna sitter i. Kvinnan är osynlig.

Hans gör det konkret: kvinnors kroppar i reklamen är enbart till för produkten, inget av dem själva får synas eller ta plats. Guy Bourdin rationaliserar bort henne helt som en yttersta konsekvens av det tänkandet, men trots det är kvinnan helt synlig.

Man ser henne så tydligt trots att hon inte ens finns med i bilden, det är bara ett par plastben som placerats i olika situationer. Ändå. Man ser henne. Genom att rationalisera bort henne blir kvinnan/personen mer närvarande än hon skulle varit om hon var där i kött och blod. Det är så otroligt raffinerat.

Här ses ett typexempel på hur Guy Bourdin först arbetade med en målning för att sedan återskapa motivet på ett fotografi. I hela sitt verksamma yrkesliv fortsatte han att både måla och fotografera även om det är som modefotograf (framför allt i den franska tidningen Vogue) som han blivit världsberömd.

Guy Bourdin måste verkligen väckt reaktioner i början av sitt yrkesutövande. Många av de bilder han tog redan på 1950-talet antyder vart hans konst är på väg, att det inte är några lättsmälta estetiska intetsägande bilder han vill skapa, utan bilder som berör på olika sätt. Bilder som också skapar obehag.

Den här fina bilden från franska Vogue i april 1955 ser ju väldigt oskyldig ut även om man kanske tycker kossornas huvuden och tungor känns lite oväntade i sammanhanget. Men ändå vackert.

Sen ser man hela bilden innan den blev beskuren. Då ser man de avhuggna, slaktade huvudena hängandes i sina kedjor på slakteriet. Plötsligt blir inte bilden lika gullig längre utan får ett starkt stråk av civilisationskritik i sig. Så kan man trolla med en bild.

Längre fram i sin karriär tror jag inte några bilder blev beskurna längre. I det ligger hans storhet: att kunna kombinera något så ytligt som reklam för kläder och skor med ödesmättade existentiella bråddjup.

På utställningen visades också bilder på hur Guy Bourdins fotokonst utvecklades. På en vägg fanns en hel samling äldre, små svartvita bilder som visar hur hans konstnärliga blick utvecklats.

Den här bilden är den absolut bästa på hela utställningen tycker jag. Den är så liten och enkel jämfört med de andra men den är den enda som visar en kvinna på sina egna villkor. Hon må vara arrangerad till kroppen men hennes blick, hennes person, hennes vilja, rår fotografen inte på. Den äger hon själv. Det är en makalöst vacker liten bild.

Den här bilden som också finns i samlingen känns mer typisk Guy Bourdin, hur han drar objektifieringen av kvinnans kropp till sin yttersta spets. Hur han avpersonifierar henne så mycket så att hon räddas genom det på något sätt.

Genom att sträcka objektifieringen så långt det är möjligt återger han henne hennes subjekt. Kvinnan kliver liksom ur bilden för att stå bredvid och se på den liksom vi andra. Det är mäktigt.

Jag lämnar Fotografiska med förvåning och förundran. Vad hände där inne egentligen, på utställningen? Jag klev in i den rädd och kliver ut ur den stärkt.

Utställningen pågår till den 21 februari 2016.

Berlin levererar över förväntan

Det var längesedan jag var i Berlin och under den tid som gått sedan dess har stadens rykte som konstscen och magnet för bohemer av alla sorter ökat dramatiskt. Just nu definieras Berlin som en av de hetaste städerna i världen när det gäller kultur.

Därför var det med spänning jag sökte mig runt. Första stoppet var planerat sedan tidigare: Alte Nationalgalerie där utställningen ImEx visas. Den besökte jag första dagen och har redan skrivit om här på bloggen. Utställningen var en fantastisk upplevelse, men den bestod ju av ”gammal”, eller ska man säga etablerad, konst. Frågan är hur det står till på den aktuella konstscenen i dagens Berlin.

Vid en rundtur i staden för att återuppleva de klassiska landmärkena i staden (som förändrats väldigt mycket) kom vi till muren och Checkpoint Charlie. Mittemellan dessa platser råkade vi hamna i en liten butik som såg spännande ut. Det tog ett tag innan jag förstod att det också var ett galleri.

I ett rum innanför butiken (som också var ett café) upptäckte jag intressanta konstverk som visade sig vara en utställning av den tyske konstnären Sebastian Wagner (född 1977) som heter THIS TOWN. Jag blev både glad och överraskad.

Att vandra runt i rummet och studera Sebastian Wagners konst blev en annorlunda upplevelse jämfört med utställningen ImEx: impressionistisk och expressionistisk konst. Screentrycken och fotografierna av Sebastian Wagner är finstämda, minimalistiska och ger ett ödesmättat, grafiskt intryck.

Här syns inga färgkaskader, inga känslomässiga övertoner, knappt ens en levande varelse. Det är staden, i det här fallet Berlin, som har huvudrollen. Det är stilistiskt vackert, jag tycker mycket om det men det är också en vemodig känsla. Vad har hänt med staden och människorna? Var finns livet, rörelsen och kraften?

I första hand verkar det finnas i maskinerna och i tekniken. Många av Sebastian Wagners verk handlar om staden som industri, byggen av stål och betong. Men trots avsaknaden av rörelse upplevs inte konsten som sorglig eller skrämmande utan snarare varm och medkännande.

Staden har en värme och ett slags liv i sig själv, som ett subjekt i sin egen rätt som inte bara finns för människornas skull utan lika mycket för sin egen skull. Det är som om staden blivit besjälad såsom naturen alltid har ansetts besjälad. Staden har blivit vår tids natur.

Det finns en vila i det repetitiva, att samma motiv återkommer med minimala förändringar. Staden, såsom den framställs av Sebastian Wagner, är ingen grottekvarn som förslavar människorna med sina ekorrhjul, nej staden framställs som en vän, en famn, en gemenskap.

Det finns mycket få människor i bilderna, och de som finns är framställda som opersonliga siluetter som kan var vem som helst, hela mänskligheten i koncentrat. De ser inte glada ut, de ser böjda och trötta ut. Är det vår tids människor?

Kanske är det symtomatiskt för vår tid att staden i sig själv framställs med värme men människorna upplevs alienerade och inåtvända. Förr var staden människans slav, nu är det tvärtom, eller? Kanske är det ännu mer symtomatiskt för vår tid att det som signalerar mest värme, liv och hopp är ett träd. I rött.

I mitt inlägg om utställningen på Alte Nationalgalerie skrev jag att konsten avslöjar tidens tecken. Vad är det för tecken vi kan avläsa i Sebastian Wagners konst? Det tål att tänka på.

Utan att veta om det hade vi alltså hamnat i en butik, ett galleri som heter Box off Berlin som till och med finns omnämnt i tidningen National Geographic Traveler. Där skriver de:

”Berlin is one of the world´s foremost go-to cities for artists and bohemians. Their output is well represented in galleries and shops such as the local design outpost, BOXOFFBERLIN, also known as bob”

Ja, Berlin levererar redan dag ett. Jag är imponerad.

Se EWK på Arbetets museum

Hur många gånger har jag inte gått förbi Arbetets museum i Norrköping utan att gå in? Jag har varit i kaféet och i shopen men aldrig i själva museet och då har de ändå haft gratis inträde sedan museet öppnade 1991 (tror jag det var). Vissa saker blir liksom aldrig av verkar det som… tills den rätta dagen kommer. Och nu kom den äntligen.

Det främsta skälet till att jag velat gå in på museet, och nu äntligen fick det gjort, är deras EWK museum. EWK, Ewert Gustav Adolf Karlsson (1918 – 2004), föddes i Östergötland och var Sveriges främste politiske tecknare och illustratör. Många av hans bilder är odödliga.

Under sina år vann han också flera internationella utmärkelser för sina bilder. Han är helt klart en av världens bästa i sin gebit. De flesta har sett någon av hans bilder, kanske utan att veta vem han är, men hans konst lever sitt eget liv.

Det här är två av de bilder som EWK vunnit utmärkelser för och framför allt den första bilden är helt genial. Ingen har ännu sagt vad den bilden säger på ett bättre sätt än EWK.

Många av oss minns hans politikerbilder bäst, han kunde verkligen sätta hammaren på spiken men utan att förlöjliga eller förminska personen. Bilden på Olof Palme är ett exempel på det tycker jag. Alla hans kännetecken finns med i bilden, uppförstorade som en karikatyr, men ändå finns en medkänsla och en ömsinthet med i bilden.

Det skulle jag vilja säga var EWKs storhet, att han kunde levandegöra politiska skeenden och händelser utan att göra personliga angrepp. Om man jämför med dagens bilder, t ex i den franska tidningen Charlie Hebdo, är det en avgörande skillnad i just detta att EWK aldrig förlöjligade i yttrandefrihetens namn.

Med det menar jag inte att tidningen Charlie Hebdo inte har rätt att göra det, men det finns en viss skillnad i att ha rätt att göra något och att verkligen göra det. Man måste inte göra det bara för att man kan, men jag är självklart medveten om att gränsen här emellan är hårfin.

Arbetes museum i Norrköping förvaltar arvet efter EWK på uppdrag av hans efterlevande. Det finns en fast utställning om hans liv och verk men också ett galleri där temat byts med jämna mellanrum för att flera av hans verk ska kunna visas för allmänheten. Just nu är temat massakern i Sharpeville 1960 som blev början på slutet för apartheiden i Sydafrika.

Här ses några av bilderna i galleriet och här framgår det också, det som också är en del av EWKs storhet, att han berättar om ett skeende med båda parters situation för ögonen. Det vill säga, det framgår med absolut tydlighet att EWK anser att apartheid och behandlingen av de svarta i Sydafrika är fullständigt förkastligt, men ändå visar han en känslighet även för de vita förtryckarnas situation.

Det är helt enkelt genialiskt tycker jag. Se hur han fångar in Nelson Mandelas utveckling från en svart kämpe redo för krig till en gigant av visdom och odödlighet. De två bilderna är fantastiska sida vid sida. I all sin enkelhet är utställningen otroligt givande. Jag ser fram emot nya besök och nya teman.

Det tog tid för EWK att etablera sig som tecknare men när han väl gjort det blev han sällan refuserad. Han var också klok nog att alltid rådfråga sin hustru Alice om den aktuella bilden han ritade verkligen berättade det han ville få fram. Hon verkar ha varit en ovanligt skärpt rådgivare och EWK har nog en hel del att tacka henne för när det gäller hans storhet.

Roligt nog har museet med något som faktiskt blev refuserat, nämligen de här förslagen till frimärke av olika nobelpristagare. Jag kan faktiskt inte förstå varför, de är ritade med sådan respekt och kärlek, men man var kanske rädd för reaktioner…

Mycket har hänt sedan 2004, då EWK gick ur tiden, och på sätt och vis är jag glad att han slapp uppleva den censur och rädsla som finns idag vad gäller politiska illustrationer och karikatyrer, samtidigt som allt hängs ut och finns för evigt på nätet och i social medier. Ur led är tiden, som någon klok person sa redan på 1500-talet.

Jag rekommenderar å det varmaste ett besök på Arbetes museum, Strykjärnet kallat i folkmun, i Norrköping. Där finns mer än EWK att upptäcka.

Charlie Hebdo: Même pas mal!

Jag befann mig i Paris en vecka efter terrordådet den 7 januari då redaktionen på satirtidningen Charlie Hebdo stormades av extremister som sköt chefredaktören, fem av de mest kända tecknarna och ytterligare några medarbetare, till döds. Ett fullständigt vansinnigt våldsdåd som det inte finns någon som helst ursäkt för.

Vid den här tiden var staden tapetserad med affischer till stöd för tidningen och för press- och yttrandefriheten. Det första numret av Charlie Hebdo efter terrordådet, en tidning som i normala fall har en upplaga på cirka 60 000 trycktes upp veckan efter terrordådet i tre miljoner exemplar. De tog omedelbart slut vilket gjorde att man tryckte upp ytterligare två miljoner exemplar. Trots det var det omöjligt att få tag i en tidning i Paris.

Andra tidningar, som till exempel tidningen Elle och L’Express, gav sitt stöd genom att ge ut särskilda utgåvor med fokus på rätten att säga vad man vill. Det är sällan man får var med om att ett helt land, och särskilt Frankrike, står totalt enade i sin protest och i sitt stöd för något man tror på.

Det var rörande på något sätt att se den solidaritet som skapats kring tidningen och dess rätt att skriva och rita vad den vill. Och den rätten har de och ska ha, men det betyder väl inte att man måste gilla vad de gör? Nej, det tycker jag inte. Jag gillar egentligen inte tidningens innehåll och dess många gånger obehagliga bilder, men det minskar inte rätten av skriva och rita vad man vill.

Mest gripande av allt jag såg i staden var den här tygaffischen som satts upp på en husvägg (jag vet tyvärr inte vad det är för byggnad men den ligger vid Seines vänstra stranden). Den föreställer den omtyckte tecknaren Cabu med massor av skotthål i bröstet. Texten lyder: Même pas mal!

Même pas mal är ett franskt uttryck som framför allt barn använder när de inte vill visa att något gör ont, jämförbart med det svenska ”det gjorde i alla fall inte ont!” Det var riktigt sorgligt att se att man till och med skämtar om deras död, men om tidningens egen filosofi är att man ska kunna skämta om allt så måste det även gälla dem själva. Säga vad man vill, men fransmännen lever som de lär.

Små hemmagjorda affischer satt uppsatta här och där över hela Paris, samma affischer som användes vid demonstrationen i Stockholm söndagen efter dådet: Je suis Charlie. Många byggnader och institutioner hade banderoller med denna slogan uppsatta på väggar eller på sina sidor i social medier, allt som en solidaritetshandling.

Trots att jag inte lyckades få tag i det historiska numret av Charlie Hebdo i Paris (men väl specialnumret av Elle, vilket jag också är glad för) så lyckades jag till min förvåning få tag i ett av de nummer som Pressbyrån distribuerade online i Sverige. De hade drygt 300 exemplar att sälja. Så nu har jag tidningen och det känns fint.

Men jag gillar den inte särkilt mycket, bilderna och texterna är inte särskilt roliga eller uppbyggliga om man så vill. Jag kommer inte köpa något fler exemplar av tidningen och det ska bli intressant att se vad som händer framöver, om fransmännen kommer att fortsätta att gå man ur huse för att köpa ett nummer av Charlie Hebdo. Troligtvis inte.

Men det gör inget, köpet av det här numret är en motståndsaktion, en ickevåldshandling. Att göra något, att ta ställning för något man tror på utan att ta till våld eller hot mot oliktänkande eller motståndare av olika slag. Det är också något viktigt, sedan kan tidningen var hur tråkig och snaskig den vill.

Je suis Charlie.

#JeSuisCharlie i Stockholm

Terrordåden i Paris den 7 januari, och dagarna efteråt, då en tidningsredaktion, Charlie Hebdo, attackerades och minst 12 personer dödades, bland annat chefredaktören och flera välkända tecknare, har skakat om oss alla rejält. En del besväras av att vi blir så otroligt upprörda vid det här tillfället när mängder av journalister dödas på andra platser i världen utan att vi upprörs på samma sätt, till exempel i Gaza där 17 journalister dödades under det senaste kriget mot Israel.

Jag kan hålla med om det, att vi borde bli mer upprörda varje gång det fria ordet attackeras, men som alltid är det skillnad när det kommer riktigt nära. När man inser att det kunde varit jag, eller någon man känner. Det är en helt naturlig och mänsklig reaktion tycker jag, inget vi ska behöva skämmas över.

Men det man kan hoppas är att den egna upplevelse man varit med om kan skapa större solidaritet och medvetenhet om vad som händer i världen. Det är vad manifestationerna idag, runt om i världen, också handlar om, förutom att man vill hedra de döda och stå upp för press-och yttrandefriheten.

Snabbt efter terrordådet började de social medierna fyllas av bilder av andra serietecknare som ville visa sin respekt och vördnad för de döda men också för att visa att verket lever vidare. Människor kan dödas men inte idéer, det vet vi. Den här illustrationen av Lucille Clerc är en av de bästa som kom fram tycker jag.

Bland alla tänkvärda och fyndiga illustrationer och hyllningar har det också dykt upp rent plågsamma bilder som den här från Instagram som lagts ut av tecknaren Georges Wolinskis, en av de mördade redaktionsledamöterna, dotter. Det föreställer hennes pappas arbetsrum hemma i Paris. Bilden är ytterst plågsam eftersom rummet är så fyllt av liv, kreativitet och skönhet och så vet man att rummets hjärta och centrum är borta. Ofattbar smärta för de närstående.

Idag stod jag tillsammans med upp emot 3000 andra på Sergels torg i Stockholm för att delta i den manifestation som Reportrar utan gränser och Svenska tecknare tagit initiativ till. I snö, kyla, blåst och fukt hade vi samlats med höjda pennor för att visa vårt motstånd mot terror och våld – och vår solidaritet för frihet och demokrati.

Det var en mäktig känsla att stå där, och enligt polisen var vi rekordmånga för att vara på vintern, endast på sommaren brukar så många samlas på Sergels torg. Det visar att vi som kom var ytterst angelägna om att visa vårt stöd. Det är också en känsla av katarsis att samlas tillsammans med många andra, att få ge utlopp för det tryck som ligger tungt över bröstet. Det är en befriande känsla som ger kraft framåt.

I Paris samlades en och en halv miljon människor i en mäktig manifestation tillsammans med ledare från hela världen. Det kändes som att vi var länkade till varandra där vi stod.

Den franske ambassadören i Sverige, Jacques Lapouge, deltog och tackade för visad solidaritet. Han initierade också en tyst minut för de mördade på tidningsredaktionen, i koscherbutiken och poliserna som föll i tjänsten. Han var noga med att betona att terrordåden inte har något med religion och islam att göra. Det applåderades med rätta.

Ola Larsmo, författare och ordförande för svenska PEN, talade och berättade vad som hade mött honom i London efter de fruktansvärda terrordåden i Londons tunnelbana 2005: en gatumusikant som spelade i tunnelbanan med texten Not Afraid skrivet på en skylt med den klassiska symbolen för Londons Metro. Det var en befriande syn för alla resenärerna och det är vad vi ska ta fasta på idag också, att inte bli rädda. Ola Larsmo fick starka applåder.

Det var många som talade och mycket klokt sades men för mig är en av de viktigast sakerna att ta fasta på nu det som statsminister Stefan Löfvén sa under sitt besök i Paris, där han deltog i manifestationen, att det här som händer nu inte är en strid mellan civilisationer eller religioner, det är en strid mellan dem som tror på demokratin (och det öppna samhället) och de som inte tror på det. Aftonbladets ledarskribent Katrine Marcal skriver om det i en mycket läsvärd artikel idag.

Ett slagord som skanderats högt under dagarna sedan terrordåden är att ”Pennan är starkare än geväret”, att det är verkligen en sanning att ta fasta på. Vad jag osökt kommer att tänka på är filmen ”12 years a Slave” där den frie afroamerikanen blir tillfångatagen och såld som slav och där hans jakt på en penna är filmens genomgående tema.

Om han får tag i en penna kan han skriva ett brev till sina vänner som kan intyga att han är en fri medborgare och på så sätt kan han bli befriad. Efter 12 år får han tag på en penna och han blir äntligen fri. Med en penna som enda vapen når han befrielse från förtryck, våld och fångenskap. Filmen bygger på en sann historia. Pennan är starkare.

Underskatta aldrig en penna. Je suis Charlie.

Konstvärlden får en ny chans!

Nyligen köpte jag mitt livs andra nummer av tidningen Konstvärlden. Jag kände att jag ville ge den en ny chans efter att jag blivit så besviken när jag för en tid sedan köpte mitt första nummer av tidningen. Den gången uppskattade jag verkligen innehållet och kände att det var en tidning för mig, tills jag kom till avdelningen ”Fråga våra experter” då jag blev så otroligt besviken på den nonchalanta attityd som svaren vittnade om. Jag skrev då ett blogginlägg om Konstvärlden som stilpolis.

Men alla är värda en andra chans, även en tidning. När jag såg nr 5 2013 kände jag att det var dags. Numret var alltför frestande med så mycket intressant och spännande innehåll. Och jag blev inte besviken, numret innehåller flera mycket bra artiklar. Jag är glad att jag köpte den.

Gladast blev jag dock när jag kom till avdelningen ”Fråga våra experter”. Inte vet jag om det var en miss i arbetet förra gången eller om de tänkt om för nu var formuleringarna betydligt mildare. ”Så roligt du tyckte om din tavla. Själv blir jag tyvärr inte lika imponerad… osv”.

Tack snälla Konstvärlden för detta! Så ska det gå till. Självklart har experten rätt att inte gilla ett inskickat konstverk, absolut, men inte att dissa en människas smak så som det gjordes förra gången. Det här var ett så otroligt mycket mer vänligt tonfall.

Jag blir lycklig eftersom jag så gärna vill fortsätta läsa tidningen, för den är verkligen bra. Särskilt den långa listan av utställningar inom Sverige och Europa, den har jag mycket glädje av.

Många intressanta artiklar finns i detta nummer, bland annat den om konstdetektiven Robert Wittman. Mycket spännande att läsa om hur han arbetat med att återfinna stulna konstverk, t ex Rembrandts självporträtt från 1630 som stals från Nationalmuseum i Stockholm år 2000 och återfördes 2006. En riktig thriller!

Det jag särskilt uppskattar med tidningen är dess blandning av nytt och gammalt, att det finns både en framåtblickande ambition genom att presentera nutida konstnärer, i det här numret t ex graffittimålare. Och samtidigt ett bildande anslag, som i det här numret med en lång innehållsrik artikel om Albrecht Durer, en av Europas största konstnärer på 1500-talet. Mycket lärorikt.

Till exempel får man lära sig varför hans självporträtt från år 1500 var så kontroversiellt och väckte skandal på sin tid. Varför? Det finns inget med tavlan som väcker uppmärksamhet idag. Köp tidningen och läs så får du veta! Du kommer inte att ångra dig, det är ett bra nummer från början till slut.

Om du inte har tillgång till en välsorterad Pressbyrå, en så kallad Press Stop med ett större utbud av tidningar, kan du beställa tidningen på Pressbyråns hemsida.

438dagar – ”Vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar”

Boken som journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye skrivit om sin tid i fängelse i Etiopien under 2011-2012, 438 dagar sammanlagt, är en bladvändare av klassiska mått. Den går inte att lägga i från sig, den är spännande som en deckare utan att vara sensationslysten på något sätt. Det är en otroligt bra bok.

Boken är upplagd på så sätt att Martin och Johan alternerar som berättare, man får följa deras öden och äventyr ur bådas personliga perspektiv. Det gör boken mycket levande eftersom de har ett väldigt annorlunda förhållningssätt till skrivandet och formulerandet av tankar och händelser. Johan är den snabbe, hetsige och oslipade berättaren och Martin den eftertänksamme, litteräre och reflekterande berättaren. Deras personligheter kompletterar varandra och för berättelsen framåt på ett engagerande sätt.

De beskriver boken själva som ”vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar”, och de får utan tvekan med alla tre perspektiven i sin berättelse. Man lär sig mycket om storpolitik, om deras tid som fångar, men allra mest om vänskap. Både Johan och Martin emellan, en vänskap som stadigt växer sig starkare och starkare, och mellan svenskarna och övriga fångar i Kalityfängelset i Etiopien. Det är i de små rörelserna man blir mest drabbad.

Ibland är det svårt att värja sig. Man lär känna de olika fångarna i fängelset; mördare, tjuvar, bedragare, samvetsfångar, barnsoldater och allt vad som kan finnas. De blir inte bara Johan och Martins vänner utan också läsarens vänner. Man tycker om dem, de blir levande, kännande människor, inte bara fångar och ett nummer i systemet.

Då blir det svårt att värja sig när, till exempel, de unga soldaterna, säger: ”I början kom släktingar med mat varje dag, nu är det bara morsorna som kommer. – Den enda i världen man kan lita på till hundra procent är mamma.” Och senare i boken, när de berättar om en psyksjuk fånge som löpt amok äntligen blir infångad säger: ”- Okey, jag ska skärpa mig, mumlar den psyksjuke. Men jag saknar min mamma.”

Boken beskriver det ofattbara livet inne i fängelset med ömhet, det är en märklig upplevelse. Man får en insikt om vad som verkligen betyder något i livet och hur viktigt det är att finna mål och mening med sin situation: de tränar mycket, äter regelbundet, upprätthåller rutiner och vanor för att behålla sin mänsklighet. Efter ett tag får de böcker att läsa av sin anhöriga, när de får tillåtelse att hälsa på och leverera olika förnödenheter. Då skriver Martin:

”Att läsa blir nästan en fysisk upplevelse. Aldrig mer att jag kommer att kalla någon litteratur för skit. I ett fängelse är allt stor konst.”

Att få följa deras uppbyggande av ett bibliotek i fängelset, och medfångarnas förtjusning över att få böcker att läsa, borde vara obligatorisk läsning för alla som sysslar med utbildning och bildning av något slag.

Boken har många infallsvinklar och skikt. Jag imponeras av deras styrka – som i mycket beror på att de har varandra – men också av den svenska ambassadens arbetet och engagemang, likaså Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt. Man får en inblick i hur den så kallade ”tysta diplomatin” fungerar. Vi vet att den inte fungerar i alla fall, se Dawit Isaak, men här fungerade den som den skulle.

Ändå var man osäker in i det sista om det skulle gå eller inte, om de skulle släppas ut ur fängelset eller inte, och ändå visste man ju som läsare att de skulle komma ut, de är tillbaka i Sverige och lever. Men när man läste levde man i ovisshet och var lika nervös och spänd som Johan och Martin själva. Det säger en hel del om boken kvalité!

På ett sätt kan man undra varför de skrev boken, det är mycket som avslöjas om både dem själva, inblandade personer i berättelsen och sådant som man tänker att det kanske snarare stjälper än hjälper att skriva om. Det måste ha varit en svår balansgång för författarna, men då måste man påminna sig om vad en av deras bästa vänner bland medfångarna skriker till dem när de äntligen blir utsläppta ur fängelset:

”- Martin och Johan, lova att berätta för världen om oss! skriker han. Berätta om vad ni har sett!”

Läs boken! Den finns att köpa på många ställen, bland annat på Adlibris och Bokus. Boken är utgiven av tidskriften Filter (2013) och 10 kr per såld bok går till Kalityfonden som Johan och Martin startat.