Georgia O’Keeffe – once in a lifetime

Egentligen är det omöjligt att återge den utställning med den amerikanska konstnären Georgia O’Keeffe som just nu visas på Tate Modern i London. Hennes målningar går inte att kopiera eller fotografera, de blir vackra men bleka kopior av originalen. Det är färgerna och glansen som inte går att återge. Jag tror inte att jag någonsin sett sådana färger och sådan glans som här.

Tate Modern visar Georgia O’Keeffes konst fram till den 30 oktober. Det är enligt museets egen utsago den största utställningen någonsin med Georgia O’Keeffe (1887-1986) utanför Amerika. Hennes konst har visats några gånger förut i Europa, bland annat på Louisiana utanför Köpenhamn, men den här utställningen är större och mer heltäckande än de tidigare.

Tate Modern i sig är ett fantastiskt museum, stort men ändå otroligt hemtrevligt och inbjudande. Georgia O’Keeffes konst gör sig utmärkt i den här industriella miljön med sina raka, rena linjer och diskreta färger. Här kommer både hennes konst och hennes personlighet till sin rätt.

Jag har längre varit fascinerad av Georgia O’Keeffes konst, men inte bara av den utan av hela hennes person. Jag har läst böcker både av och om henne och längtat intensivt efter att få se hennes konst med egna ögon. Att stå framför hennes målningar är en dramatisk men framför allt poetisk upplevelse. Det är ofantligt vackert.

Färgerna och formerna är överordnade allt. Känslan och musiken de återspeglar är essensen av Georgia O’Keeffes konst. Vad de föreställer är inte alltid klart och inte ens av särskilt stort intresse, det är känslan som är avgörande. Och man känner mycket. Precis som med Matisse känner man framför allt glädje, livslust och en intensiv längtan efter autenticitet.

Det som gör den här utställningen annorlunda jämfört med de tidigare som visats i Europa är att här visas också fotografier av Alfred Stieglitz (1864-1946), banbrytande fotograf och gallerist i New York som också gifte sig med Georgia O’Keeffe. Alfred fotograferade Georgia i mängd, både med och utan kläder.

Det är otroligt inkännande och vackra fotografier, ömsinta men med all Georgia O’Keeffes integritet intakt. Det förhöjer absolut upplevelsen på utställningen, att samtidigt som man ser målningar av konstnären får man se henne porträtterad av en annan konstnär.

Det blir en mycket givande korsbefruktning, antagligen på samma sätt som de båda konstnärerna inspirerade varandra i sitt konstnärliga skapande. Man känner ingen konkurrens mellan dem, endast inspiration och uppmuntran. Det är befriande.

Georgia O’Keeffe är mest känd för sina stora målningar, oftast föreställande blommor i närbild eller ökenlandskap från området i New Mexico där hon bodde senare delen av sitt liv. Men jag upptäcker till min förvåning att det konsekvent är de minsta tavlorna på utställningen som drar mina blickar till sig.

Den här till exempel är en av de allra bästa målningarna på utställningen tycker jag. Den heter ”Shell no 2” och är målad 1928. Den mäter endast 23,5 x 18,4 cm. Så liten men så vacker. Jag står länge framför den och till slut är jag bara tvungen att fotografera den trots att det är förbjudet. Jag bara måste få med mig en bild hem där färgerna någorlunda kommer till sin rätt, och som ett bevis på att jag faktiskt har sett den i verkligheten, det var ingen dröm.

Georgia O’Keeffe föddes i Wisconsin och bodde en längre tid i New York tillsamman med Alfred Stieglitz, men det var när hon kom till New Mexico 1929 som hon hittade hem på riktigt. Senare i sitt liv flyttade hon dit för alltid, till det som kallas Ghost Ranch. Miljön kring hennes hem blev en enorm inspirationskälla för henne.

Georgia O’Keeffe, fotograferad av Ansel Adams 1937, en ikonisk bild som bidragit till kulten, och till och med mystiken, kring konstnären. Hon bodde i princip ensam på Ghost Ranch efter att hennes man gått bort och hon ägnade all sin tid till att måla. Hennes sinne för detaljer och känsla är avundsvärd.

Hon målade ofta den här dörren, en av dörrarna i sitt hus, och på utställningen fanns den med i tre olika varianter, det här är två av dem. Hon var otroligt fascinerad av dörren, men vad jag vet målade hon den alltid utifrån och in. Det kan jämföras med den franske konstnären Henri Matisse, en av dem som hon beundrade och inspirerades av, som också målade många dörrar och fönster, men han gjorde det nästan alltid inifrån och ut.

Georgia O’Keeffe ”anklagas” ofta för att måla väldigt sexuellt, eller snarare sensuellt, där blommor och andra former ofta associeras till framför allt kvinnliga men också manliga könsorgan. Även jag har skrivit om det tidigare. Och visst, det finns konstverk med på utställningen som kan ge de associationerna men det ligger, precis som Georgia O’Keeffe själv hävdade, definitivt i betraktarens öga.

Det jag tänkt tidigare, och skrivit om här på bloggen, är att det varit något omedvetet hos henne – att hon målat som hon har målat, mer eller mindre medvetet, och att det inte borde förvåna henne att många målningar tolkas på det sättet av betraktarna. Men nu, efter att ha sett hennes konst i verkligheten, inser jag: hon målar livet, det organiska livet, i färgerna, formerna och intentionen. Och de livgivande former liknar varandra. Det är ett holistiskt perspektiv på tillvaron och existensen. Plötsligt förstår jag henne på ett nytt sätt.

Jag önskar att det gick att återge alla målningarna på utställningen, men det är förstås omöjligt, och i vilket fall som helst bör de ses med egna ögon. Under mina dagar i London besökte jag utställningen två gånger för att försöka bränna in konsten, färgerna och formerna djupt in i mitt sinne. Det fanns så mycket att inspireras av. Utställningen gjorde mig lycklig. Just nu känner jag stor kärlek och tacksamhet till både Georgia O’Keeffe och till Tate Modern.

För den som inte har möjlighet att besöka utställningen finns en katalog att köpa, och mycket mer, på museets hemsida. Absolut värt pengarna.

Tyra Kleen, en ny upptäckt för många

Jag antar att vi var många som upptäckte den svenska konstnärinnan Tyra Kleen för första gången i samband med Waldemarsuddes utställning ”Symbolism och dekadens” som visades under vintern 2015-2016. Där fanns hon representerad med flera tavlor och återigen stod man där och undrade: varför vet jag ingenting om henne?

Tyra Kleen (1874-1951) var berömd under sin livstid. Hon reste världen runt, skrev böcker, målade och hade utställningar. Hur kunde hon hamna i konsthistoriens skugga? Visst, en bidragande orsak kan vara att hon vid sin död bestämde att hennes konst inte fick visas offentligt förrän 50 år senare (precis som Hilma af Klint gjorde), men det är så klart inte hela sanningen.

Östergötlands länsmuseum följer upp det nyvaknade intresset för Tyra Kleen med en utställning, ”I vår tids ljus”, i Linköping. Utställningen visar två svenska, samtida, konstnärer som är glömda för vår tid: Tyra Kleen och Elsa Danson Wåghals (1885-1977). Det är ingen stor utställningen och flera av de verk av Tyra Kleen som visades på Waldemarsudde visas även här, men det gör ingeting, det är ändå en klart sevärd liten utställning.

Det är inte för Tyra Kleens oljemålningar eller porträttmålningar man bör se utställningen, de känns inte särskilt intressanta idag, även om de är viktiga som tidsdokument.

Det är för hennes illustrationer som en extra resa till Linköping är av intresse. Hon illustrerade böcker, både sina egna och andras, och dikter med stor förkärlek till det makabra och gotiska.

Precis som vid besöket på Waldemarsudde fascineras jag över att kvinnan som på sina självporträtt ser ut som en småskolefröken hade en sådan gäckande och blodig fantasi. Det gör att personen Tyra Kleen blir mer intressant än själva konstverken.

Det är svårt att sluta titta på de här illustrationerna. De är obehagliga, vackra och brutala på samma gång. De illustrerar bland annat dikter från ”De ondas blommor” av Charles Baudelaire och Edgar Allan Poes ”Korpen”. Tyra Kleen var goth innan vi andra ens visste vad det betyder.

Inte alla konstverk är skrämmande, vissa är helt enkelt klassiskt romantiska, men det finns ändå en nerv i dem att man undrar: vad är det jag missar? Någonstans i bilden måste det finnas något obehagligt och mörkt som jag missat. Ibland hittar man det inte för det finns inte där, men känslan i maggropen stannar kvar, man litar inte på sina sinnen.

Kanske är det vad symbolismen handlade om, den som präglade även Tyra Kleen, att man inte kunde lita på vad man såg, att det alltid finns något mer bortom. Ofta något skrämmande.

Tyra Kleen reste i Frankrike, Italien, Indien, Sri Lanka, Java och Bali. Hon målade och skrev böcker om de kulturer hon mötte. Det finns flera verk representerade på utställningen, och även en del av hennes böcker, som visar på den delen av hennes konstnärskap. Det är vackert men det är inte farligt.

Jag gillar bäst den farliga Tyra Kleen. Att vara kvinna vid förra sekelskiftet, konstnär och ogift, och resa runt ensam som hon gjorde, det måste ha krävt en hel del av henne. Hon måste ha varit stark, orädd och envis. Men vad var det i henne som gjorde att hon drogs till det farliga och skrämmande?

Som tur är har en bok om Tyra Kleen getts ut i dagarna och som säljs i samband med utställningen. Den är skriven av Niclas Franzén, Kerstin Gullstrand Hermelin, Elisabet Lind och Karin Ström Lehander. Självklart köpte jag den och ser verkligen fram emot att få läsa den för att försöka få en lite djupare förståelse av Tyra Kleen, men om jag känner henne rätt (det som går att uppfatta genom hennes konst) är hon nog svårfångad och det är det jag gillar allra mest med henne.

Boken kan beställas på http://www.tyrakleen.se om du är nyfiken men inte har möjlighet att besöka Östergötlands museum i Linköping. Utställningen pågar till den 28 augusti.