Ernst Josephsons märkliga verk

FullSizeRender36

När jag besökte Thielska galleriet häromdagen för att se den tillfälliga utställningen med Olof Sager-Nelson och hans samtida passade jag på att se mig omkring i den fasta utställningen också. Jag kan inte minnas om jag varit på Thielska förut eller om jag drömt om det, men jag tror att jag någon gång för länge sedan var där i verkligheten.

I vilket fall som helst var det många målningar jag kände igen och som jag sett förut på ett eller annat sätt. Men det var många som var nya för mig, och jag märkte att jag föredrog att gå nära de mindre tavlorna än att stå och försjunka i de stora, monumentala målningarna som täcker väggarna.

Bland annat hittade jag den här lilla målningen, ett självporträtt av Ernst Josephsson (1851-1906). Den är gjord i tusch någon gång på 1890-talet. På den här bilden ser han ut att vara en ganska glad spelevink. Det känns befriande på något sätt för den bild av honom som gått till eftervärlden domineras av att han drabbades av  psykisk sjukdom,  det vi idag skulle kalla schizofreni.

IMG_1254

Ernst Josephson var redan under sin levnad en upphöjd konstnär och den målning som är mest berömd och som nog är den enda tavla folk i allmänhet vet att att han har målat är ”Strömkarlen”, också kallad ”Näcken”, som hänger på Waldemarsudde. Den är magnifik.

Högst upp i den här bilden ser man en skiss till den stora tavlan. Jag tycker om den svepande gråtonade snabba skissen. Men än mer förundrad blir jag av de små tavlorna som sitter under.

IMG_1261

Tavlan till vänster heter ”Mohammed” och är målad 1889. Vilken märklig liten tavla. Titta på mannens ansiktsuttryck. Målningen och motivet känns orientalisk och har flera viktiga komponenter för den tidens föreställningen av Orienten: en fantastisk påfågel, guldornament, en starkt lysande sol, etc. Är det en kung eller en profet på bilden?

FullSizeRender31

Titta sedan på tavlan längst till vänster, den kallas ”Kristus” och är målad samma år, 1889. Den föreställer den lidande Kristus som släpar sitt korset till sin egen avrättning, men titta noga på hans ansikte. Han ser varken lidande eller olycklig ut, snarare ser han glad, om än lite förvirrad eller förvånad, ut. Man blir lite förundrad.

I den hör bilden känns inte landskapet orientaliskt längre, som det borde, här känns det som vilket svenskt eller nordiskt landskap som helst, som om det hände här och nu. Båda männens ansiktstryck påminner om Ernst Josephsons eget på det lilla självporträttet. I samband med att han insjuknar i sin sjukdom skriver han om sig själv:

Du har varit Abraham
Du har varit David
Du har varit Petrus Jesu Christi apostel
Du har varit Horatius
Och du har varit Ernst Abraham Josephson
och nu är du en ängel i himmelriket.

FullSizeRender34

I ett litet rum, vid sidan av de stora salarna, fann jag den här lilla målningen (liksom det lilla självporträttet som hängde bredvid). Den heter ”Riddare och jungfru”, målad 1897. Men, tänker vän av ordning, har jag inte sett den där målningen förut?

FullSizeRender30

I en av de stora salarna hänger ett av galleriets mest kända verk: ”Riddaren och jungfrun” målad 1897 av Richard Berg (1858-1919). Samma år målade alltså Ernst Josephson en replik till det stora originalet. Jag utgår ifrån att Richard Berg målade sin tavla först och Ernst Josephson sin senare.

Jag har aldrig riktigt tyckt om den här tavlan av Richard Berg, den känns hotfull på något sätt. Jag har alltid tänkt att riddaren utgör ett hot mot jungfrun snarare än ett skydd. Min bild av och uppfattning om tavlan har förändrats helt och hållet efter att ha läst Ulf Lindes text om tavlan i boken ”Svar” (Albert Bonniers förlag 1999). Min bild av tavlan är betydligt mer positiv nu.

Det är jag tacksam för, men det verkar helt klart som att Ernst Josephson upplevde samma som jag vid anblicken av det stora originalet.

FullSizeRender33

I hans tavla utgör definitivt riddaren ett hot mot jungfrun, han tornar upp sig bakom henne som ett stort svart moln redo att angripa och – som jag uppfattar det – våldföra sig på kvinnan. Kvinnan i sin tur är på den här bilden helt naken och utelämnad. Man ser förtvivlan och smärta i hennes ansikte men hon kan inte fly. Hon är fast.

Det är en otroligt obehaglig men samtidigt fantastisk bild. Jag undrar vad Richard Berg tyckte om den här tolkningen av hans verk? Den vackra, romantiserade bilden, som ska tolkas som en allegori enligt Ulf Linde, förvanskad till en obehaglig och brutal verklighet. Den lilla målningen är stark, vacker och obehaglig och den visar på en krass realitet.

Ernst Josephson-943684

Det verkar som om Ernst Josephson, här avporträtterad av Alfred Wahlberg, levde i en – ibland sjuklig – fantasivärld men med ett klart, genomskådande öga riktat mot verkligheten. Han såg allt. Han visste allt. Han var allt och alla. Ibland trodde han sig till och med att vara Gud.

Annonser

Tyra Kleen, alla gothers helgon

FullSizeRender-31

Det finns många okända konstnärer i Sverige och i världen, sådana som var omskrivna en gång i tiden men som idag fallit helt i glömska. Ofta finns det skäl till det, att deras konst inte överlevde sin samtid: att den var för kontextuell utan inslag av tidlöshet, att den kom i skuggan av någon annans konst, eller att den helt enkelt inte var tillräckligt bra.

Men ibland verkar det handla det om ren och skär ignorans och illvilja. Särskilt när det gäller kvinnliga konstnärer, de glöms och göms bort av den enkla anledningen att de var kvinnor och att deras konst sällan eller aldrig har räknats som ”riktig” konst.

I vår tid verkar det äntligen ha ändrats men under 18-1900-talet var det fördömt för kvinnliga konstnärer att hamna i konsthistoriens uppslagsverk. Möjligen som en stor mans musa, men sällan av egen kraft.

FullSizeRender-36

IMG_7615

Men det finns också många män som hamnat i skuggan och glömskan också. På den mycket intressant utställningen ”Symbolism och dekadens” som visas på Waldemarsudde just nu upptäckte jag fler fantastiska målare jag aldrig hört talas om. Det gör mig upprörd.

De här två tavlorna är målade av Jan Verkade(1868-1946), kallade ”Dekorativt landskap II” och ”Dekorativt landskap”, båda odaterade. Jag har aldrig hört talas om honom men tavlorna är fantastiskt vackra, särskilt i verkligheten då de milda färgerna kommer helt till sin rätt.

Vad hände med honom och varför har jag aldrig hört talas om honom? Konstnären var tydligen holländare och hans tavlor, de här tavlorna, ägs av Nationalmuseum i Stockholm. Varför har jag inte sett dem förut? Har de hängt framme eller legat och samlat damm i något förråd?

FullSizeRender-35

FullSizeRender-34

De här två tavlorna, den första målad av den finländske konstnären Väinö Blomstedt (1971-1947) kallad ”Franscesca” (1897), och den andra ”Ofelia” (891) målad av den svenske konstnären George Pauli (1855-1935), känns verkligen representativa för utställningens tema: ”Symbolism och dekadens”, särskilt det förstnämnda: symbolism.

Hur vackra de än är så känns det som om man sett dem förut, det är klassiska motiv som gjorts av många konstnärer både före och efter de här herrarna. I ett sådant läge är det begripligt att de slås ut i konkurrensen, men George Pauli har jag åtminstone hört talas om förut.

IMG_7679

FullSizeRender-33

Här har man verkligen fångat in känslan i den tidens konstströmning, den symbolistiska. Så här beskrivs det på Waldemarsuddes hemsida:

”Symbolismen kan beskrivas som en radikal, internationell konstfilosofi med fokus på konstskapandets djupare syften, på konstnärsrollen och på eftersträvansvärda förhållningssätt till en yttre och inre värld. Med inspiration hämtad från det undermedvetna, mystik, minnen, drömmar, känslor och stämningar skapade symbolisterna fascinerande konstverk, poesi och musik. I vår tid är symbolismen dagsaktuell genom det stora intresse som tillmäts denna konstriktning inom populärkulturens science fiction och fantasy.”

Målningarna ovan heter ”Prinsessa med markatta” (1913), målad av den lettiske konstnären Jänis Rosentälz (1866-1916), och ”Flickan och döden” (1888) av den svenske konstnären Richard Bergh (1858-1919).

Richard Bergh kan man inte missa om man vet minsta lilla om svensk konst från förra sekelskiftet. Men varför har han överlevt och så många andra inte? Är han verkligen så bra? Eller hade han bara rätt vänner?

Att utställningen består av konstnärer från länderna kring Östersjön ger en fantastisk bredd åt utställningen och temat, och framför allt visas andra konstnärer än de ”gamla vanliga” om man får säga så.

Det hade säkert varit så mycket enklare att låna in konst från de ”säkra” länderna för att locka publik: Frankrike, Tyskland, Storbritannien. Men så har man inte gjort. Istället får man som besökare stifta bekantskap med flera, för många av oss,  helt nya konstnärer. Det är mycket berikande. Det är både modigt, klokt och folkbildande tänkt.

IMG_7692

IMG_7694

Jag inser, där jag går runt på utställningen, att jag blir betydligt mer intresserad av konstnärerna än av själva utställningen och temat. Det är ett mycket intressant tema och egentligen borde jag försjunka i det, men jag kan inte låta bli att uppröras över dessa fantastiska konstnärer som aldrig verkar ha fått en chans att överleva.

Jag ser flera verk av den svenske konstnären Gunnar Hallström (1875-1943). de här två heter ”Odins jakt” (1918) och ”Julnatt” (1924). Här blir jag riktigt upprörd: varför vet jag inte om att hans verk finns? Varför har jag inte snubblat över hans namn i en konstbok eller på en utställning? Är det enbart mitt eget fel?

Titta vilka vackra målningar, titta på de vackra färgerna och den lättsamma tekniken. Man vill se mer.

FullSizeRender-32

Och det får man för på den andra väggen hänger den här: ”Det sköna slottet östan för solen och nordan om jorden” (odaterad). Jag erkänner: jag trodde först det var en målning av John Bauer, men insåg snabbt mitt misstag.

Var det Gunnar Hallströms ”förbannelse” att måla så likt, och lika vackert, som John Bauer? Jag kan knappt se mig mätt på den här otroligt eleganta, sagolika, fantasieggande målningen. Varför uppmärksammas han inte mer?

FullSizeRender-31

Men riktigt, riktigt upprörd blir jag när jag kommer till en vägg full av konst av den för mig totalt okända Tyra Kleen (1874-1951), en svensk konstnär. Hur är det möjligt att hon har blivit så förbigången i vår tid?

För att hon var kvinna? Så enkelt kan det väl ändå inte vara, eller? Det vore förfärligt. Kan det ha varit så att hon var väldigt före sin tid? Att man helt enkelt inte förstod sig på henne? Nej, det tror jag inte för hon verkar ha varit relativt känd under sin livstid. Varför?

Ja, hon såg ut som en skolfröken, men det gjorde väl alla på den tiden? Det här är ett självporträtt som hon målade 1901. Ingen skolfröken målade som hon, det kan jag lova. Vad rörde sig i hennes huvud egentligen? Man blir helt fascinerad ju längre man studerar hennes tavlor.

FullSizeRender-30

IMG_7713

IMG_7714

Först ser de helt oskyldiga ut, men när man tittar närmare på dem är de skrämmande, obehagliga, brutala och exceptionellt freudianska. Man blir rädd och exalterad på samma gång. Varför är hon inte en hjälte eller ett helgon för alla gother? Hon passar prefekt in i deras värld.

Tyra Kleen var inspirerad av Charles Baudelaires diktsamling ”Ondskans blommor”, Edgar Allen Poes skräckromaner och gamla grekiska myter av alla de slag. Hon verkar ha grävt sig ned i det mänskliga psykets allra mörkaste skrymslen och vrår. Hur har hon kunnat bli bortglömd?

IMG_7708

Allra läskigast är den här tavlan som föreställer en kvinna som ligger och läser i en hängmatta. Den ser så fridfull och stämningsfull ut. Vi letar febrilt efter den obehagliga chocken, något skrämmande måste det finnas i målningen. Något som skrämmer och chockerar, precis som i de andra tavlorna som har visat sig vara väldigt obehagliga när man sett närmare på dem.

Vi hittar inget. Vi blir mer och mer nervösa. Tavlan är så vacker, vi vill inte att den ska förvandlas inför våra ögon, men vi räknar iskallt med att det ska hända. Men vi ser det inte och jag kan fortfarande inte se det.

Kanske finns det inget obehagligt i den, kanske vill den inget annat än förmedla den behagfulla lättjan hos en kvinna i total avskildhet. En kvinna upptagen av sin egen inre värld, oberörd av sin omgivning. En kvinna, ett subjekt, enbart för sig själv, i sig själv. Hon njuter, hon gör vad hon vill, hon är inte någons annans ”den andra”, hon är sig själv fullt ut.

Kanske var det det mest skrämmande man kunde tänka sig när tavlan målades? En fri kvinna.

Åh, vad jag vill veta mer om Tyra Kleen.

Karin Broos ödsliga melankoli

FullSizeRender-26

Jag såg för första gången några konstverk av Karin Broos (född 1950) på Stockholms Auktionsverk häromveckan när de hade en visning kallad Nutida. Jag kände, precis som jag gjort varje gång jag sett reklamen på stan för den pågående utställningen med Karin Broos på Waldemarsudde, att det är något märkligt med hennes konst.

Man tror först att det man ser är fotografier, men när man kommer närmare ser man att det är målade konstverk (i akryl). Det kallas fotorealism. Karin Broos utgår i sin konst från fotografier hon tagit själv, men lägger till och drar ifrån med stor frihet. Jag tycker att det är ett märkligt sätt att måla.

IMG_7631

Om man vill avbilda verkligheten tar man ett fotografi, om man vill förmedla ett intryck, en känsla eller ett budskap – abstrakt eller konkret – då målar man. Så har det gått till sedan kameran uppfanns, tänker jag. Varför anstränger man sig att avbilda verkligheten som den är när man kan fotografera?

Jag har tänkt mycket på det. En dag kom jag på: man kan inte lita på fotografierna i vår tid. De kan vara photoshopade, redigerade, förvanskade, förskönade, förvridna, ja i vår tid kan vem som helst göra vad som helst med ett fotografi. Bilderna vi ser idag säger ingenting om verkligheten längre.

IMG_7636

Kan det vara en anledning till att Karin Broos målar fotorealistiskt, funderade jag inför besöket på utställningen på Waldemarsudde. Först var jag inte alls intresserad av att se den, kände mig alienerad från hennes konst, men just därför bestämde jag mig för att gå. Både för att försöka få svar på min fråga, men också för att försöka förstå varför hennes konst stötte bort mig.

Nej, Karin Broos målar inte fotorealism för att avbilda verkligheten, för att hon skulle tvivla på fotografierna. Hon målar fotorealistiskt på sina egna villkor. Hennes verk liknar verkligheten men de säger egentligen ingenting om verkligheten, konsten speglar en illusion av verkligheten filtrerad genom konstnärens obotliga melankoli.

IMG_7665

Ja, Karin Broos konst distanserar sig från mig. Den vill inte att jag ska komma nära, den vill inte krypa in under mitt skinn, jag vet inte ens om den vill få mig att känna något, men det gör jag: existentiell melankoli. Hennes konst förmedlar en enorm ödslighet. Knappt några människor interagerar med varandra på målningarna, ingen ser mig rakt in i ögonen förutom den här lilla bebisen:

FullSizeRender-28

IMG_7645

Jag känner sorg och vemod när jag ser hennes konst, men den gör mig inte ledsen eller deprimerad. De flesta målningarna är ljusa, vackra och milda och somriga. Det kan man inte bli ledsen av. Men de är så melankoliska att man till slut måste dra efter andan och börja prata och skratta med sitt sällskap för att känna att livet fortfarande flödar i ådrorna.

IMG_7647

Min blick söker desperat efter något att fästa livslusten vid. Jag får syn på en liten tavla i den stora tavlan som föreställer ett porträtt av en katt. Den gör mig glad. Enda gången under rundvandringen jag känner glädje. Man får ta vad man får.

FullSizeRender-27

Kvinnorna i Karin Broos tavlor är hennes tre döttrar och deras barn. Det finns inga män med i tavlorna, möjligtvis små pojkar. Jag frågar guiden på rundvandringen om hennes döttrar, om de uppskattar att ständigt bli avmålade. De accepterar det tydligen, främst för att det inte är porträtt av dem. De ser inte sig själva i målningen, de ser någon annan.

Karin Broos lyckas avpersonifiera döttrarna i målningarna, så mycket att de snarare blir arketyper än levande människor. Enligt Sara Broos, den äldsta dottern som själv är filmare, har de alla tre ärvt sin mammas melankoli vilket antagligen bidrar till att de kan alienera sig från motivet. Precis som jag gör.

Man kan inte identifiera sig med motiven, på sin höjd kan man identifiera sig med stämningen i målningen. På rundturen får vi veta att Karin Broos upplevde flera svåra händelser under sin tonårstid och som präglat henne för resten av livet.

Man kan tycka att hon har allt: man,barn, barnbarn, en ständigt uppåtgående karriär, ett eget paradis i Östra Ämtevik i Värmland etc. Till synes ett fullständigt lyckat liv och Karin Broos är säkert lycklig på sitt sätt men det betyder inte att hon är oberörd av livets villkor.

IMG_7653

Hennes tavlor förmedlar en existentiell ensamhet och ödslighet. Kan en människa verkligen nå fram till en annan eller är alla verkliga relationer en chimär?

IMG_7656

Några tavlor bryter mot mönstret. Den här till exempel. Även om målningen föreställer en ensam person, som inte skapar någon relation till åskådaren, upplevelser jag ändå en värme i tavlan som inte finns i de andra. Här förstår man av omgivningen att det rör sig människor omkring flickan i soffan, man ser det på böckerna, porslinet, filtarna etc.

Även om hon är ensam i sitt universum just i det här ögonblicket kan någon komma in till henne och sätta sig i soffan bredvid henne vilken sekund som helst. Den känslan av närhet och relation får man inte i de andra motiven. Den här målningen gör mig lite lättare om hjärtat.

IMG_7662

Den här också, här ser man en kvinna som verkligen njuter av att röra sig i vattnet. En njutning och en lycka som inte finns i de andra motiven. Här har vemodet och melankolin fått ge vika för livslust och vattnets smekningar mot den solvarma huden. Karin Broos definition av lycka, tänker jag: längtan efter att bli ett med elementet, att få uppgå i det jordnära, eviga varat. Vatten: alltets början och ursprung.

FullSizeRender-29

Säga vad man vill om Karin Broos konst, men den berör på både gott och ont. Jag blir både berörd och oberörd, illa till mods och upplyft i anden, men jag känner det så tydligt: jag är inte där. Hennes konst får mig att känna glädje över att jag är här, i min egen existens, i mitt eget vara.

Är inte det en oväntad reaktion på en konstutställning?

Utställningen kallas Still Life och pågår till den 21 februari 2016. Är den värd ett besök? Absolut!

Konstverken heter, uppifrån och ned:

De röda skorna 1, (2008)
Den rosa klänningen, (2011)
Det stora blå 2, (2011)
Brevet 2, (2014)
Den rosa fåtöljen, (2014)
Nostalgia 5, (2014)
Demon days 3, (2015)
Den röda soffan 2 ((2011)
Flytande 2, (2008)
Den gula containern, (2013)

Nutida konst förhöjer livslusten

IMG_7437

Det finns en guldgruva mitt i stan som jag inte upptäckt förrän nu: Stockholms Auktionsverk. Jag har ju förstås veta om att det finns men jag har aldrig insett vad det har att erbjuda.

Första gången jag kom i kontakt med dem var när de sålde Hertha Hillfons konst förra året, och istället för att ta hennes konstverk till lokalen vid Östermalmstorg fick man boka ett besöka i hennes hem, verkstad och ateljé.

Jag är dem evigt tacksam för det. Jag är så lycklig att jag genom dem fick fick möjlighet att uppleva magin i Hertha Hillfons sagorike.

Nu har jag för andra gången besökt deras ordinarie utställningslokaler och jag har för andra gången blivit överväldigad av den konst de visar upp där inför försäljningen på sina auktioner. Den här gången var det nutida konst som visades upp. Det finns fortfarande en chans kvar att se det i morgon, för den som har vägarna förbi.

IMG_7433

Först av allt vill jag säga att personalen på Stockholms Auktionsverk har en fantastisk förmåga att hänga upp konsten, som ska säljas, på bästa tänkbara sätt. Också hur de kombinera konstverk med varandra bidrar till att skapa en utställning att minnas.

Man skulle ju kunna tänka sig att de bara hängde upp konsten lite si och så, poängen är ju i slutänden att visa upp den för att kunna sälja den till högsta möjligt pris på auktionen. Istället lägger de tid och kraft på att göra vackra, unika utställningar för alla att beskåda under några dagar.

IMG_7432

Ett av verken på utställningen var den här, kallad EB, av Ernest Billgren. Jag har aldrig uppskattat hans konst tidigare men här fick jag skämmas en aning. Jag gillar den här tavlan väldigt mycket och jag inser, där jag står och synar den i närbild, att jag har låtit personen Ernest stå i vägen för konsten.

FullSizeRender-24

En som jag gillade redan innan är Jan Håfström och särskilt hans Mr Walker verk. Den här finns till försäljning för den som är hågad.

IMG_7404

IMG_7377

Karin Bros finns representerad med flera verk, både i stort och litet format. Jag är lite fundersam över hennes konst. Sedan fotografierna kom har ju konsten tagit andra vägar, slutade vara direkt avbildande och började istället förmedla känslor och budskap på ett mer abstrakt sätt.

Innan kameran kom var konsten, och framför allt porträttmåleriet, nödvändigt för att kunna spara något till eftervärlden för att visa hur den så kallade verkligheten såg ut. Men kameran kom och gjorde det så mycket bättre och billigare att konsten tog en annan riktning, med ett annat syfte.

Så dyker en sådan som Karin Bros upp med sina avbildande konstverk som vid första anblicken ser ut som fotografier. Varför? Vad vill hon med det? Just nu pågår en utställningen med henne på Waldemarsudde och jag måste åka dit för att se om jag kan få svar på frågorna. Jag återkommer om det.

IMG_7391

Titta noga på den här målningen: ”Hans” av Maja Rohwetter, Tyskland, född 1970.

IMG_7389

Och den här. De här två konstverken gör just det som den moderna konsten började göra när kameran kom: ifrågasatta vår uppfattning av verkligheten och våra sätt att leva.

Det är politik och polemik, debatt och opposition. I bland till och med revolution. Särskilt ”Lullaby” av Kristina Jansson (1967) är en spjutspets rakt in i den politiska och moraliska debatten.

Det är svårt att ta blicken från det lilla barnen som ligger på fabriksgolvet, eller är det en bilväg? Är det dött? Sover det? Varför ligger det där, övergivet? Hur mycket billigare blev våra t-shirts genom det barnets död?

IMG_7427

Här ses ett utmärkt exempel på hur snyggt man kombinerat konstverken med varandra så de förhöjer och förstärker varandra.

Här ses Cecilia Edefalks (född 1954) Double White Venus omgiven av Eva Hilds (född 1966) Utan titel och Christian Pontus Anderssons (född 1977) Stay Awake. Vackert och effektfullt, man vill ha dem alla tre.

IMG_7384

Och så några fotokonstverk av Helena Blomqvist (född 1975), som alltid helt fantastiskt vackra, vemodiga, starka och symboliska. Just den här bilden, The Elephant Girl, såg jag på hennes utställning på Fotografiska för några år sedan. Man kan knappt se sig mätt på den. Hur gör hon? Så stämningsfullt och samtidigt så ödsligt och sorgligt.

IMG_7371

IMG_7369

Bland alla mer eller mindre kända konstnärer och konstverk fanns några enormt kända, ironiska konstverk: Andy Warhols (USA 1928-1987) Mao Tse-Tung. Alltid lika roligt att se dem i verkligheten.

Det här är en av anledningarna till att ett besök på Stockholms Auktionsverk är så intressant: att de blandar mycket känt med mindre känt (i alla fall för mig) i en salig blandning. Det gör mig lycklig och förhöjer livslusten. Varje besök hittills har varit en njutning.

Det faktum att man ställer ut konstverken som ska säljas till allmänt beskådande är en kulturgärning. Många av de konstverk som visas upp har funnit i privat ägo, har kanske aldrig visats upp för publik, och efter försäljningen försvinner de in i det privata igen.

Under några dagar är de allas egendom, tillgängliga för alla konstälskare som aldrig skulle haft råd att köpa dem. Det är faktiskt helt enkelt: Awesome!

Naturens skiftningar tiger stilla

IMG_4267

Konstmuseum Prins Eugens Waldemarsudde har oftast flera utställningar på gång samtidigt. När jag var där häromdagen för att titta på Emil Nolde, den tyske expressionisten, passade jag också på att se Ruben Heleanders (f 1931) utställning ”Naturens skiftningar”.

IMG_4260

Man kan lugnt säga att det var något helt annat än Emil Noldes konst. Att gå från Noldes Färgstormar: kaskader av starka färger och känslor, till Ruben Heleanders milda, stillsamma naturskildringar och miljöer var märkligt. Nästan lite olustigt.

IMG_4236

Det första jag ser är den här tavlan: Blommig stig från 2010. Den blir ändå en acceptabel övergång från vulkanen av färg till den nästa obefintliga färgskalan. Rosorna är det mest färgstarka på hela Ruben Heleanders utställning. Det säger något om hur stor skillnaden kan vara mellan två utställningars konst och känsla.

IMG_4238

Ruben Heleanders konst påminde en hel del om den franske konstnären Claude Monets målningar, särskilt hans stora väggmålningar med näckrosor. Många av tavlorna på utställningen Naturens skiftningar är också monumentalt stora, som den här: Mitt på dagen, från 1983.

Det kändes inte rättvist mot Ruben Heleander att se hans konst direkt efter att man utsatts för Emil Noldes explosioner. Först tänkte jag att allt var så färglöst, att det inte hade något att säga mig – särskilt inte efter allt Noldes konst hade att säga, till och med i versaler ibland.

Sen tänkte jag att tavlorna här inte hade några som helst motiv, bara enkla naturmiljöer, på gränsen till spartanskt och intetsägande. Men ändå: jag skulle gärna ha en av hans tavlor hemma på väggen. Det kändes tamt, färglöst, stumt och intetsägande. Jag var fortfarande i en slags trans efter färgstormarna hos Emil Nolde.

IMG_4255

Jag vandrade runt i rummen och såg den ena stillsamma naturmiljön efter den andra: Vår Österlen, 1988. Inga större varianter, motiven var mer eller mindre desamma på alla tavlor, bara årstiderna och naturens skiftningar avslöjades i en förändrad, eller snarare lätt förskjuten färgskala. Men hela tiden samma milda, mjuka framtoning utan någon antydan till irritation eller revolution, inga störningsmoment.

IMG_4250

IMG_4240

Ljusfyllt sommarlandskap, från 2010. Vad fick det mig att känna? Ingenting. Vad berättade motiven? Ingenting. Vilken känsla förmedlade de? Ingen alls. Mitt i allt det överdådigt vackra blev jag besviken. Jag fascinerades än en gång av hur konst kan ge så olika reaktioner och förmedla så olika budskap.

IMG_4247

IMG_4243

Vita klippor, Normandie, 1990. Rum efter rum, det enda motivet mildare och vackrare än det andra. Varför måla så lika bilder? Varför vill inte konstnären berätta något för oss genom sin konst? Emil Noldes konst berättade massor om honom själv, hans samtid och samhällsklimatet. Här – ingenting.

Jag dröjde mig ändå kvar och försjönk i de stora tavlorna. Insåg att det var de små jag tyckte bäst om. Njöt av de mjuka, milda färgerna som inte störde min sinnesfrid på något sätt. Konsten blev som balsam för själen, som ett mjukt duntäcke som la sig tillrätta över mitt sinne och värmde det.

IMG_4245

Uppskattade den här lilla tavlan mycket: Höstlandskap 2013. Rum efter rum med naturens skiftningar. Ingenting annat. Rörde mig långsamt ut ur utställningen och funderande på att gå in en gång till i avdelningen med Emil Nolde konst men bestämde mig för att avstå. Mitt sinne hade vaggats till ro och ville inte röras upp igen av de intensiva färgstormarna.

Och plötsligt insåg jag skillnaden mellan konstnärerna. Emil Nolde verkade under första delen av 1900-talet, då fanns ingen TV, inga smartphones, inget Internet, inga social medier i den bemärkelsen vi talar om det idag.

Då var det konsten uppgift att berätta, visa, beröra, uppröra, förmedla, förena och distrahera. Konsten förändrade åskådarens uppfattning om sig själv och sitt samhälle, Konsten hade ett politiskt uppdrag. Det gäller även idag, men inte alltid insåg jag plötsligt.

I vår tid översköljs vi av budskap, färger, former, åsikter, ljud och ljus, reklam, information – vi har knappt en enda tyst och stilla sekund på hela dygnet. TV, telefoner, datorer, skärmar överallt bombarderar oss med sina möjligheter och frestelser. Många människor har ett enormt behov av att bli stilla, få tid att reflektera och komma till ro.

Här kommer Ruben Heleanders tavlor in som en räddning. De berättar inget, de förmedlar inget budskap, de försöker inte övertyga dig om något, deras uppgift är att stilla din tanke. Som en andakt för den moderna människan.

Jag förstår varför jag dröjde mig kvar i utställningsrummen, varför jag inte ville gå tillbaka till Emil Noldes utställning. Konsten hade vaggat mig till ro och jag ville stanna i den känslan så länge som möjligt.

Så olika kan två konstutställningar påverka en människa. Båda är lika viktiga. Båda är lika livsavgörande. Konsten speglar sin tids behov och existentiella villkor. Naturens skiftningar lärde mig något om vår tid och mig själv.

Ruben Heleanders tavlor berättade ingenting för mig, till min stora förvåning insåg jag att deras uppgift var att lyssna – på mig. Och jag hörde.

Emil Nolde, en oönskad nazist

IMG_4263

Jag vet inte hur många gånger under åren, vid en föreläsning eller i ett samtal av något slag, jag hamnat i den klassiska diskussionen: Du har läst en bok du tycker är väldigt bra och du uppskattar författaren mycket. Sedan får du veta att författaren är organiserad nazist, uttalad rasist eller liknande. Förändrar den kunskapen om författaren din uppfattning om boken?

Mitt svar har alltid varit ja på den frågan, det påverkar i första hand min uppfattning av författaren och i förlängningen också min uppfattning om boken, plötsligt börjar jag läsa in saker i texten som jag inte såg eller förstod första gången. Författarens ideologi måste självklart smitta texten. Är det så enkelt? Mitt svar idag är snarare både ja och nej.

emil-nolde-ljusare2-763x559

448-emil-nolde-692x600

Jag besökte nyligen utställningen Färgstormar med den tyske konstnären Emil Nolde (1867-1956), som visas just nu på Waldemarsudde, Djurgården. Emil Nolde är Tysklands främste expressionistmålare och i samband med utställningen har det varit mycket diskussion om det faktum att han var medlem i det nazistiska partiet, och välkomnade Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933, påverkar vår uppfattning av honom som konstnär och hans konst idag.

Till skillnad från den akademiska och hypotetiska funderingen ovan så visste jag i förväg att Emil Nolde var anhängare till det nazistiska partiet, min blick var redan påverkad av den vetskapen, om man säger så. Gjorde det att jag betraktade hans konst annorlunda mot andra konstnärers verk? Letade jag efter medvetna eller omedvetna meddelande från konstnärens som avslöjade hans ideologiska hemvist?

Nej, inte direkt, men det berodde också på att jag redan innan visste att Emil Nolde var utdömd av det nazistiska partiet, hans konst ansågs som degenererad, som något som bidrog till det germanska folkets förfall. 1941 förbjöds han verka och mängder av konstverk han gjort förstördes av nazisterna. Emil Nolde var förtvivlad. Påverkade den kunskapen mitt seende?

Emil Nolde - Light Sea-Mood

c08d1d6afdcfe996806e073a3e390bdc

Det första som hände vid besöket var att jag blev uppriktigt förvånad när de två först tavlor jag såg på utställningen var de här: Light Sea Mood från 1901 och Canal Copenhagen från 1902. Jag hade förväntat mig de färgstarka konstverk som utlovats i reklamen och det första jag ser är två mer klassiska, milda impressionistiska konstverk.

Det överraskade mig, men samtidigt visar det hur Emil Nolde som så många andra var påverkad av de impressionistiska strömningarna i sin tid, det måste ha varit oundvikligt. Och samtidigt: redan här ser man att han är på väg till något annat.

Även om de här två konstverken ser impressionistiska ut med sitt milda ljus och drömlika färger, ser man redan här att det finns något annat i hans konst. Det syns i penseldragen, i färgerna som inte döljs liksom av en mjuk dimma, eller dröm, som de klassiska verken av impressionisterna. Det är inte drömmande intryck utan avskalade känslor som förmedlas genom konsten. Expressionismen i sin linda.

192-emil-nolde-763x593

d21f01aac40f3e069b2e5163d5c82f78

Nolde_Mer

Sedan kom färgstormarna! En fullfjädrad expressionist! Emil Nolde säger själv: ”Färgen var min lycka”, och det märks verkligen. Hans färger är kraftfulla, lysande och på gränsen till bedövande. Ibland blir det nästan för mycket men att det skapar och väcker känslor av olika slag är definitivt något man kan konstatera utan tvekan.

Jag tror han var en lycklig målare, i alla fall fram till 1941. En lycklig målare med starka känslor han släppte fria på duken utan censur eller begränsningar. I de flesta fall väcker tavlorna starka, positiva känslor, han förmedlar en obeslöjad livsglädje där konsten är hans livselixir. Man går inte oberörd från någon av hans målningar, även om man inte gillar dem.

IMG_3173

För det finns definitivt tavlor som också väcker negativa känslor, men kanske inte som man tänkt sig det. Det här verket, till exempel, heter ”Strange people” och är målad 1923. Min första reaktion var olust. Vad är det för filurer han målar? Vem eller vilka ser ut så där?

Sedan inser jag att det antagligen inte är konstnärens intention: det finns inga människor som ser ut så här, men det finns människor som får mig att känna så här. Människor som jag inte förstår mig på, människor jag inte tycker om eller kanske människor som förstör mitt liv på något sätt. Emil Nolde satte färg på den känslan man kan få ibland när man möter en person som inger en olust och oro. Det är mästerligt gjort.

6565844797_a9c296e46e_b

Bild 003

Det är här allt gick fel för Emil Nolde antar jag. Det faktum att han kunde sätta bild och färg till det som oroade i det tyska samhället, det som ansågs leda till samhällets förfall, tolkades av regimen som att han själv var en del av förfallet, att han orsakade det, att Emil Nolde själv omfamnade det.

Men så tror jag inte det var, han målade vad han såg och vad han kände och enligt honom var det detsamma som det nazistiska partiet såg och fördömde. Han skriver själv till Goebbles, i ett brev daterat 2 juli 1938, när hans konst blivit ifrågasatt: ”Min konst är tysk, stark, kärv och innerlig”.

Det hade han helt rätt i men det hjälpte inte. 1941 blev han utestängd från sitt livsverk och sitt livs glädje. Han blev nazisten som inte var välkommen bland nazister. Att han kände sig missförstådd är ingen överdrift.

emil-nolde-paintings-12

mrs nolde

Att hans konst är ”stark, kärv och innerlig” håller jag med om. Här ses två porträtt som jag tycker visar det på ett alldeles särskilt sätt, ”Young Danish Woman” från 1913 och ”Mrs N” (Ada Nolde, hans fru) från 1911. Kärleksfullt, innerligt och med insikt om att kvinnor är subjekt, inte objekt.

nolde_ungemalte_bilder

large

Att Emil Nolde förbjöds verka som konstnär 1941 plågade honom enormt. Självklart fortsatte han måla om än i smyg. Kallade konstverken efter 1941 för ”Omålade bilder”. De är små, diskreta och förmedlar inte alls samma lycka och livsglädje som de tidigare konstverken. (Bilden på raderna av tavlor kommer från en annan utställning.)

Emil Nolde skriver själv: ”Måla, målare! Varför ska väl jag förbjuda målare måla? Det är svårt med bundna händer. Mina bilder gråter. deras plats är ett fängelse. De vill jubla allvarligt och lyckligt. De är fruktansvärt sorgsna. Mina bilder.”

Att han talar lika mycket om sig själv som om sina bilder är en självklarhet.

nolde

En av de tavlor som berörde mig mest på utställningen var den här: ”Picture of Woman. Jolanthe Nolde” från 1948. Här återvinner han storleken och färgerna från före 1941 men det är ändå inte samma sak. Det här är verkligen en målning som förmedlar sorg. Ändå är hon så vacker.

Hur tänker jag nu då? Tycker jag sämre om Emil Nolde och hans konst för att jag vet att han var nazist? Nej, eftersom jag inte ser något av det jag förknippar med den nazistiska ideologin i hans konst, inte mer än vad som kan räknas som kontextuellt präglat av ett Europa på 1930-talet.

Det faktum att inte heller nazisterna själva såg det där och då är vad som försonar Emil Nolde med historien, anser jag. Han var en nazist till ordet men inte till handlingen. Hans konst avslöjar honom. Att han sedan fick känna på nazismens grundregel: ”är du inte som vi vill ha dig får du inte vara med” är ett ödets ironi.

Se utställningen och bilda dig en egen uppfattning! Den pågår till den 30 augusti.

Matisseeleven som ”vinner” är…

w11

Som jag skrev i mitt tidigare blogginlägg visas just nu en utställning på Waldemarsudde som heter Inspiration Matisse! Där visas de skandinaviska konstnärer som utbildade sig på Akademi Matisse i Paris, i början av 1900-talet. Många av de idag mest kända svenska modernister, till exempel Isaac Grunewald och Sigrid Hjertén, var några av dem.

Utställningen på Waldemarsudde visar tydligt hur eleverna influerats av Henri Matisse men det är också tydligt att de gick sina egna vägar och fann sina egna uttryck. Matisse själv gillade inte imitatörer och det kan man inte påstå att någon av de som finns med på utställningen är. Men var det då någon som, enligt mig, närmade sig Matisse storhet?

w16

Ja, visst finns det mycket att säga om just till exempel Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén som var och en är fantastiska konstnärer, och de mest kända av dem idag. Här kan man verkligen se inspiration av Matisse i färgspråket, i formerna och i avsaknaden av centralperspektiv, bilderna är tvådimensionella. Typiska drag i en målning av Matisse. Men det är något i de svenska målningarna som saknas.

Det är känslan. Deras konst är fantastisk på sitt sätt, men den fångar inte in det som är unikt för Matisse: känslan. Den här känslan har Matisse själv definierat. Han ville att hans konst skulle förmedla lyx, lugn och vällust. Det förmedlar inte de svenska konstnärerna, förutom en: Einar Jolin (1890-1976).

w10

Einar Jolin är den av konstnärerna på utställningen som kommer närmast den här känslan. Hans tavlor har en inre lyster som drar blickarna till sig och som förmedlar ett lugn och en känsla av harmoni. Man bli glad, ja till och med lycklig, av att se hans konst. Här möter hans konst Matisse och Einar Jolin blir utställningens ”vinnare” om jag får bestämma.

Nu är förstås inte tanken att någon ska ”vinna” men det är ändå intressant att se vem man själv upplever kommer närmast Matisse i sitt skapande, och enligt mig är det Einar Jolin. Inte för att hans konst liknar Matisse i övrigt, han har inte alls samma form, linjeteckning och samma kraft i färgerna. Men han har den ”rätta” känslan.

Det syns i konstverket ovan, ”Jenny Hasselqvist” från 1916-26. Den här målningen vann över mig på knockout. Den är helt självlysande och färgsättningen är magnifik. Bara den här tavlan är värd en tur till Waldemarsudde.

w13

Han målade med så mjuka, vackra, självlysande färger och det gör mig lycklig och det är vad som gör honom till min vinnare. Den här målningen föreställer Einar Jolins far. Man kan nästa rent fysiskt känna kärleken han kände för sin far, den strömmar ut ur tavlan. Den är underbar.

w7

Även om Einar Jolin var känd, och väldigt populär, som porträttmålare så kommer hans känsla fram även i andra motiv. Här ses ”Utsikt över Riddarholmen”, från 1914, där Stockholm strålar i all sin glans. En älskad stad, helt klart. Allt han rör vid blir till kärleksförklaringar. Det är en unik förmåga och Einar Jolin är värd all vår beundran och respekt för det.

Trots att man ser en mer eller mindre tydlig influens av Matisse i hans elevers konst är det bestående intrycket på utställningen, som sagt tidigare, att alla eleverna ändå står på egna ben. Men ett citat, som finns med på utställningen, av Isaac Grûnewald visar med all tydlighet vilket starkt intryck den franske målaren gjorde på de svenska eleverna. Så här skriver han efter sitt första möte med Henri Matisse konst:

”Plötsligt stod jag framför en vägg som sjöng, nej vrålade av färg och strålade av ljus. Här stod jag inför någonting helt nytt och hänsynslöst i sin ohämmade frihet. Mina nyförvärvade vänner, impressionisterna, förbleknade, smulades sönder, torkade bort,. Alla de regler, jag förut lärt och använt, voro slopade, alla de lagar, jag förut trott okränkbara, voro upphävda. Perspektiv och djuppåverkan genom valörer, alla sådana saker som man fått slita med i åratal voro obefintliga. Det är ett helt nytt språk som ljöd ur dessa dukar.”