#SthlmLit vs #Bokmässan 1-0

SL_prm

Kära dagbok,
Igår var jag med om något fantastiskt, jag besökte Stockholm Literature 2014, litteraturfestivalen på Moderna museet. Det var andra året i rad man arrangerade festivalen men det var första gången jag hade möjlighet att besöka den. Med spänd förväntan tog jag mig till Skeppsholmen på eftermiddagen, i går söndag.

Jag kände mig lite vilsen när jag kom fram till museet för det var folk överallt på grund av festivalen, men också på grund av den magnifika utställningen ”Skulptur efter skulptur”, och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag hade biljetter till två samlingar i Auditoriet, men det skulle dröja ett bra tag innan den första skulle börja. Hur skulle jag fördriva tiden?

bild-171

Jag strosade omkring på museet och kom plötsligt på att jag kunde ta mig en titt på Sven X-et Erixsons målning ”Målarens hus”, från 1942, som Moderna museet nyligen fått som gåva av Klas de Vylder. Tavlan fyllde en hel vägg och är absolut sevärd. Konst och litteratur under samma tak, samtidigt, vilken genial idé! Jag strosade vidare.

bild-159

Plötsligt upptäckte jag att det strax skulle börja ett samtal mellan två översättare på Läsningsscenen, en del av litteraturfestivalen, Manni Kössler och Yvonne Blank som översatt två av festivalens besökande författare, nämligen Juan Gabriel Vasquez (från Colombia) med senaste boken ”Ljudet av sådant som faller” och Enrique Vila-Matas (från Spanien) med den på svenska nyutkomna boken ”Bartley & Co”.

Skönt att få sitta ned en stund, jag ska erkänna att jag kanske inte var så intresserad från början av att lyssna till de två översättarna, men i brist på annat att göra bestämde jag mig för att stanna kvar. Det gjorde jag verkligen rätt i. De berättade med inlevelse om sitt arbete, att det består av både intellektuella och sinnliga utmaningar, att det är rena detektivarbetet att översätta en bok.

I alla böcker som översätts är det två skapare; författaren och översättaren. Utan översättaren skulle inte boken bli tillgänglig (om det inte är ett språk man själv behärskar förstås) och varje översättare har sitt sätt att översätta, att skriva, så om flera personer skulle översätta samma bok skulle det bli olika texter i slutprodukten.Olika böcker helt enkelt. Något att tänka på.

Jag fick också lära mig att det inte finns några som använder ordböcker så mycket som översättare trots att de borde behärska språket, som många påpekar, men som översättarna själva säger: ”Vi är misstänksamma mot våra kunskaper”. Ja, det var definitivt mycket mer intressant att lyssna till översättningens process än jag hade kunnat föreställa mig.

Det gav en viktig inblick i mångas, oftast och oförtjänt, osynliga insats för att göra litteraturen tillgänglig för oss läsare. Inte ens här på festivalen hade man från början av helgen varit noga med att namnge översättarna till de böcker som presenterades, utan fortsatt att osynliggöra dem utan att reflektera över det.

Men det hade översättarna faktiskt protesterat emot och under resten av festivalen, under söndagen, var alla moderatorer noga med att namnge översättarna vid varje bokpresentation. Ibland förvånas man över att det till synes så självklara inte är självklart. Inte ens på en litteraturfestival där översättarna till och med erbjöds en plattform. Man förvånas och jag lärde mig definitivt något viktigt.

bild-160

Direkt efter översättarnas lärorika presentation om villkoren för deras arbete gavs en högläsning med Enrique Vila-Matas, en av den spanskspråkiga litteraturens största namn, som läste på spanska ur sin senaste bok ”Bartley & Co” och  skådespelerskan Lil Terselius, som parallellt läste samma text på svenska.

En sådan högläsningsstund hade jag inte varit med om förut och det var en spännande upplevelse eftersom författaren, Enrique Vila-Matas, läste med ett sådant gravallvar och jag förstod ingenting av det han sa, och sedan kom den svenska texten med Lil Terselius och då insåg jag att det var komik på högsta nivå. Hur kunde han läsa sin text med sådant allvar? Fick man skratta undrade jag?

Ja, det fick man och det var ju oundvikligt när man fick höra ur en bok som presenterades som en bok uppbyggd av fotnoter från en osynlig text. Vilken underbar idé! En typisk idé där man tänker ”Varför kom jag inte på det själv?”

bild-161

Här ses författaren tillsammans med Lil Terselius. Jag hade gärna lyssnat längre till dem båda. Jag var glatt överraskad över vilka oväntade men mycket intressanta och roliga upplevelser jag fick vara med om i min väntan på det som jag egentligen kommit för, men nu var det dags för mitt första evenemang på Auditoriet.

bild-162

Det var den skotska hovpoeten Carol Ann Duffy som skulle läsa sina egna dikter. Jag var laddad trots att jag bara läst en enda av hennes dikter innan jag kom till festivalen i söndags, men det var en dikt som etsat sig fast från första stund. Jag hade höga förväntningar och de infriades med råge. Vilken upplevelse!

Hur ofta får man vara med om en poesiuppläsning som är en kombination av allvarlig, existentiell djupdykning och total hejdlös stand up comedy? Vilken kvinna, vilken poet, vilken människokännare. Jag har definitivt fått en ny favorit. Bäst var hennes dikter ur den 15 år gamla diktsamlingen som heter ”The World’s Wife”.

Hon var helt fantastisk, Carol Ann Duffy levererade dikter på ett högst egensinnigt, knarrande, torrt och helt oemotståndligt sätt. Aldrig har man väl skrattat så mycket vid en poesiuppläsning. Den dikt som var min inkörsport till hennes diktning kommer just från den diktsamlingen och heter ”Mrs Darwin”. Den är helt underbar, tillsammans med alla de andra dikterna som utgår från en känd mans frus perspektiv. Läs, läs, läs!

bild-163

Direkt efter uppläsningen fick jag köa för att få författarens autograf i böckerna jag varit smart att köpa före uppläsningen (efteråt var vissa av de mer eftertraktade böckerna slutsålda). Jag brukar inte vara särskilt intresserad av autografer på det här sättet men Carol Ann Duffys ville jag ha. Att köa en stund var helt rätt.

bild-168

I en av böckerna, ett samlngsverk som bland annat innehåller de flesta av dikterna från ”The Wolrld´s Wife”, bad jag henne skriva sitt namn under den dikt som fått mig att älska hennes poesi. Hon skrattade till lite förvånat när jag ville att hon skulle skriva där, mitt i boken, istället för på försättsbladet som är brukligt, men det var just där jag ville ha den.

Varje gång jag läser den korta men underbara dikten ser jag samtidigt hennes namn och kan påminna mig om den magiska stunden då jag hörde henne läsa dikten med sin personliga, speciella inlevelse. Det är sådana minnen som bygger upp själen.

bild-164

Om jag hade haft tid att strosa runt och hamna på oväntade men väldigt intressanta och roliga programpunkter tidigare under dagen fanns nu ingen tid för annat än att hasta från det ena till det andra. Direkt efter signeringen av Carol Ann Duffys böcker var det dags för dagens, och också festivalens, sista programpunkt.

bild-165

Den mexikanske författaren Álvaro Enrigue samtalade med den svenska författaren och litteraturforskaren Carina Burman, utifrån hans på svenska nyutkomna bok ”Tiebreak”. Boken utspelar sig under barocken på 1500-talet, i Rom, och kretsar kring en tennismatch mellan den italienske konstnären Michelangelo Merisi da Caravaggio och den spanske poeten Francisco de Quevedo.

Här fick vi vara med om ett livligt och initierat samtal mellan de två forskarna och författarna, som också levererade mycket skratt. Avslappnat och lärorikt bollades det mellan högt och lågt, vad som är sant och falskt, fiktion och fakta, och spelar det egentligen någon roll vilket det är i en roman?

– Detaljerna är viktiga, säger Álvaro Enrigue, det är de som ger auktoritet till texten. Äktheten i detaljerna, till exempel hur man knyter skorna på 1500-talet eller vad man äter eller dricker, gör texten tillförlitlig och trovärdig och då kan läsaren acceptera fiktionen lättare.

bild-166

Álvaro Enrigue är noga med att betona att hans roman inte är en historisk roman även om många vill sortera in boken i det facket, utan en politisk roman som handlar om vad som inte fungerar i det moderna samhället, med fokus på det mexikanska samhället. Det är en kritik mot det moderna och presenterar en teori om hur det moderna utvecklades.

– Jag arbetar i ytterområdet av en form, säger Álvaro Enrigue, jag söker friheten i formen och låter den sträcka sig över gränserna till andra former. Bokens form kan inte specificeras av författaren själv och jag är förvånad över att andra kan göra det.

Hans nya roman ”Tiebreak” klassificeras som en historisk roman – av andra – vilket förvånar författaren eftersom ”nästan ingeting är helt och hållet sant i den” som han säger själv. Men förläggaren vill alltid specificera hans böcker; vad är det, vilken form är det? Vilken form betalar bäst undrar författaren, den som ger mest pengar tar vi.

Både Álvaro Enrigue och Carina Burman tycktes vara i högform och det gavs mycket nytt att tänka på under samtalets gång. Det jag uppskattade mest var att samtalet var så fritt och följsamt, de lyssnade på varandra och följde upp varandras tankegångar, de hade inget till synes behov av att positionera sig och Carina Burman verkade uppriktigt intresserad av Álvaro Enrigue och hans författarskap.

bild-170

Innan vi släpptes ut ur Auditoriet för att köa för autografer igen var det dags att tacka den grupp av människor som planerat och, tillsammans med en stor mängd volontärer, genomfört 2014 års litteraturfestival. Applåderna dånade. Om jag fick säga några ord till de fyra i gruppen, vad skulle jag säga då, förutom tack?

Jo jag skulle säga följande: jag väntade med spänning på att få läsa programmet för festivalen och se vilka författare som bjudits in, med hopp om att det kanske skulle vara en eller flera av mina favoriter. Så kom äntligen listan med gästerna och jag kunde till min förvåning konstatera att jag i princip inte kände igen ett enda namn. Besvikelse.

När besvikelsen lagt sig började jag titta närmare på namnen och insåg att det kanske fanns en eller annan författare på listan som kunde vara intressant att lära sig mer om. Nyfikenheten växte och jag började läsa om dem, googla, följa recensionerna, spana på Bokus och Adlibris, helt enkelt hålla ögon och öron öppna. Mer och mer växte min nyfikenhet och min lust att få veta mer.

Och nu? Jag är så glad! Att till exempel få så otroligt intressanta spansktalande författare från en annan kontinent presenterade för sig, som jag antagligen inte skulle hittat fram till annars, att få en ny poet som favorit, att få ny kunskap och inspiration kring läsandet och skrivandet och skapandets processer. Vilken lycka. Ni har gjort ett fantastiskt jobb. Tack. Det skulle jag säga om jag fick chansen.

bild-169

Sist av allt, dags att köa igen för en autograf av Álvaro Enrigue. Jag hade inte köpt hans bok innan samtalet, men stått och bläddrat i den och känt mig sugen på att få ge mig in i bokens värld, men tvekat. Nu kände jag ingen tvekan längre, jag var redo. Jag köpte boken snabbt och ställde mig i kön. Och se vad jag fick. Vilken personlighet!

bild-167

Ja, kära dagbok, det här blev ett långt inlägg men det gick inte att undvika eftersom det var en sådan innehållsrik och minnesvärd eftermiddag och kväll. Tänk om jag varit med hela helgen, då hade jag väl varit överhettad nu. Det ska jag testa nästa år för jag utgår ifrån att festivalen kommer tillbaka.

Sist men inte minst vill jag bara konstatera följande: i år var jag inte bara på Moderna museets litteraturfestival för första gången utan också på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg (om än en väldigt kort stund en eftermiddag, som jag skrivit om tidigare här) men i den fiktiva matchen mellan festivalen och mässan konstaterar jag att festivalen tog hem segern med glasklara 1-0.

Annonser

Stormen – Shakespeares sista

ce3a818e-5342-49a8-acaa-a3aa0971f021

Så blev det dags för mig att läsa det sista av Shakespeares draman som Ordfronts förlag gav ut på svenska åren 2003-2004, med en illustration av den fantastiske Per Åhlins på varje boks framsidan. Det gavs ut tretton stycken draman och jag köpte dem alla när det begavs sig, men har inte tagit mig tid att läsa dem förrän nu tio år senare. Men det spelar förstås ingen roll när det handlar om Shakespeare, tio år hit eller dit.

Det var inte planerat på det viset, att jag skulle läsa hans sista pjäs sist, det bara föll sig så att den bok jag hade kvar att läsa också visade sig vara den sista teaterpjäs Shakespeares skrev. Kändes lite ödesmättat på något sätt ska erkännas. Äntligen har jag läst alla böckerna och är det något jag kan konstatera nu, efter tretton draman, är det att Shakespeares verk helt klart är tidlösa.

2877762_1200_675

Shakespeares sista pjäs är Stormen som uppfördes för första gången 1 november 1611 på Whitehall Palace i London. Den sattes tydligen inte upp på The Globe Theatre i London som var Shakespeares egen teater, första gången invigd år 1599. Teatern brann ned och byggdes upp några gånger, och den sista gången var 1997 och där står den än idag, så lik den ursprungliga som möjligt, vid Themsens strand.

a0e8df989f6f126619df126209da14c5

Vad ska man säga om Stormen som pjäs? Vad är dess budskap? Som så ofta med Shakespeares draman är det inte alltid så lätt att veta, men det här handlar om hertigen av Milano, Prosperos, som fördrivits från sitt rike av sin bror, tillsammans med sin dotter Miranda. De skickas ut till havs i en sjöoduglig båt som förväntas gå under och dränka dem, men de räddas upp på en ö där de lever tillsammans med andevarelser frammanade av Prosperos som är kunnig i magi och det fula monstret Caliban.

Tolv år senare passerar en båt ön ute på havet och där ombord finns bland annat Prosperos bror och de mäktiga män han konspirerade tillsammans med för att avsätta hertigen och erövra hans rike. När Prosperos förstår vilka som är ombord på skeppet frammanar han en storm som orsakar ett skeppsbrott och alla ombord faller i havet.

Men de drunknar inte. Prosperos räddar dem, tillsammans med luftanden Ariel, och utsätter dem för olika spratt för att skrämma dem. Men hans tanke har aldrig varit att döda dem eller att hämnas dem, han hoppas på att de ska visa ånger för sina brott och då är han beredd att förlåta dem. Prosperos säger:

”Fast deras brott har sårat mig i hjärtat,
skall ädelmod och vishet överrösta
dess skri på hämnd. Allt tystnar inför detta:
barmhärtighet är allt. Och deras ånger
skall tömma kraften ur min plan, den faller
som segel utan vind.”

Waterhouse Miranda

Efter en hel del förvecklingar, återföreningar, skämtande och kärlek mellan Miranda och en av de unga männen från skeppet, reser hertigen av Milano tillbaka till sitt rike och återtar vad som en gång var hans. Vad är då pjäsens budskap frågar jag mig igen? Som vanligt tänker jag först, direkt efter läsningen slut: ingeting, det är bara ett skämtsamt lustspel, det har inget budskap, men sedan börjar man tänka…

Det handlar om hämnd, men en hämnd som avbryts för att den bedragne känner medkänsla med de nu drabbade, de som irrar runt efter skeppsbrottet och letar efter varandra i förtvivlan. Prosperos vinner inte tillbaka det han en gång förlorat med skadeglädje, snarare med ett visst vemod. Det handlar om ont och gott, svek och lurendrejerier, men den som blir mest lurad i slutänden är alltid den som smider de onda planerna, så det goda vinner till slut ändå.

Det handlar om kärlek som övervinner fiendskap. Det handlar om avslut, hur Prosperos gör sig av med förmågan att utöva magi och styra och ställa med andra som om de var marionetter. Han säger själv i den avslutande epilogen:

”All min trollkonst flyktat har,
blott min egen kraft finns kvar
och så klen den kraften är
att jag måste stanna här
om ni inte hjälp mig ger:
aldrig jag Neapel ser.
När intrigen upplöst är
endast frihet jag begär:
skådespelets bojor nu
må applåder slå itu!
Fyll mitt segel med en fläkt
av er vänskaps andedräkt,
ty mitt enda syfte var
att behaga. Nu jag har
inga andar, inga trick –
o förtvivlans ögonblick!
Blott en bön mig rädda kan,
bönen, syndens överman!
Som själv ni vill förlåtna bli,
gör er förlåtelse mig fri.”

Den här epilogen ser man gärna som Shakespeares eget avsked till teatern. Nu har han slutat svinga sitt magiska trollspö som framkallar andar, intriger, kärlek och hat, allt vad ett människoliv kan rymma. Han säger tack och hej med stil.

Om du inte läst Stormen, eller något av Shakespeares draman, gör gärna det. Just den här boken från Ordfront är slut i handeln men de andra finns kvar och de är väldigt läsvärda. De sätter alla upp en spegel framför oss. Läs och lär om dig själv och människans existentiella villkor. Shakespeare är tidlös, evig och giltig här och nu.

Skulptur efter skulptur efter…

24232284-origpic-0fd7a1

Igår öppnade, som jag skrivit om tidigare, en ny utställning på Moderna museet som heter ”Skulptur efter skulptur” och består av 13 verk av tre olika konstnärer som på ett sätt påminner mycket om varandra, samtidigt som de har sina tre väldigt specifika stilar och uttrycksätt.

Jeff Koons med sina fyra ironiska bidrag, särskilt ”Ballon Dog” (1994-2000) och ”Michael Jackson and Bubbles” (1988), som jag skrev om igår, är de i särklass mest omtalade verken och de flesta som besöker utställningen gör det antagligen för hans skull. Och med all rätt, han är värd det, och det var med samma syfte som jag gick dit.

bild-119

bild-120

Därför blev jag så lycklig när jag upptäcker att en av de andra konstnärerna, nämligen Katharina Fritsch (f. 1956) från Tyskland som är en helt ny bekantskap för mig, visar sig vara en helt fantastisk konstnär. En av de första skulpturerna som möter besökaren, när man kliver in i det stora rum som rymmer alla skulpturerna i ett gemensamt landskap, är hennes ”Apfel” (2009-2012).

Det är ett magnifikt stort äpple gjutet i brons och målat i en blå färg som genast för tankarna till det sakrala, det heliga och gudomliga och då blir den mentala krocken mellan den livgivande livsfrukten och den förbjudna frukten – båda välkända religiösa symboler – en underbar förvirring. Det är det perfekta äpplet, sinnebilden av ett fullkomligt äpple samtidigt som det är en tung solitär som vilar stadigt mot golvet.

bild-118

När man just hämtat sig från upplevelsen av det sakrala äpplet möter man Maria mitt i rummet, den heliga Madonnan helt i gult. Hon vilar så stilla mitt i rummets brus som om inget kan störa hennes meditation, hennes inre stillhet. Inte människorna som cirklar runt henne, inte ens den gröna elefanten i naturlig storlek som lyfter sig över mängden. Hon är helt stilla i sig själv. Oberörd men inte omedveten.

bild-122

bild-124

Både ”Madonna” (1987/2009) och ”Elefant” (1987) är skapade av Katharina Fritsch. Båda är så rätt och samtidigt så fel i rummet, båda hör dit med en självklarhet samtidigt som de är helt opassande, eller snarare oväntade. Jag vet inte vem av dem som känns mest som en främling i det moderna rummet, madonnan eller elefanten? Vad säger det om vår tid?

bild-117

bild-123

Så efter den dubbla andliga upplevelsen kommer det här: ”Ghost and Pool of Blood” (1988). Vad ska man säga? Det är underbart! Min första tanke är att det är Madonnan under ett lakan, dold för världen, och blod är ju en välkänd religiös symbol det också. Men sedan ser jag att det är ett spöke och då blir blodpölen snarare ett tecken på ond bråd död. Åh, jag älskar hennes konst! Vilken underbar ny bekantskap!

På utställningen finns också verk av den amerikanske konstnären Charles Ray (f 1953) men de hade inget att berätta för mig. Jeff Koons och Katharina Fritsch skulpturer håller fortfarande dialog med mig, jag tänker på dem och fortsätter reflektera över dem, men inte hans. Ändå skulle jag inte vilja vara utan dem på utställningen, både för att jag inser att de talar till andra besökare och för att de lyfter fram mina egna favoriter desto tydligare.

bild-125

Till sist vill jag ändå lyfta fram Jeff Koons ballonghund igen även om jag redan skrivit ett blogginlägg om den. Här ser man hur jag som besökare och fotograf finns återgiven på tre delar av ballonghunden, jag finns där som en del av konstverket, en trippel skugga, precis som konstnären planerat, att betraktaren ska reflekteras i konsten. Det är en härlig upplevelse.

bild-113

Utställningen som pågar till den 18 januari 2015 innehåller sammanlagt 13 verk och är en fantastisk utställning där de enskilda verken framstår som solitärer samtidigt som de för en dialog med varandra och besökarna. Det enda man saknar, så det nästa gör ont i kroppen, är att man så GÄRNA vill RÖRA vid dem! Särskilt ballonghunden och spöket. Man vill, vill, vill, men får inte. Hur känns de? Varma, kalla? Hårda, mjuka? Sträva, lena? Hur???? Sinnena är på helspänn.

Men att man fick gå riktigt, riktigt nära varje skulptur och fotografera dem besinningslöst var helt underbart. Tack Moderna museet för det!

Vi måste tala om Jeff Koons

bild-105

Idag öppnade Moderna museet en ny utställning som heter ”Skulptur efter skulptur”. Den består av 14 verk av tre olika konstnärer: Katharina Fritsch (f. 1956), från Tyskland, Jeff Koons (f. 1955) och Charles Ray (f. 1953), båda från USA. Av dessa tre får man nog säga att Jeff Koons är den absolut mest kände, i alla fall bland folk i allmänhet.

I samband med utställningens öppnande ordnade museet några konstnärssamtal och idag var det dags för museets intendent Daniel Birnbaum att samtala med Jeff Koons. Hörsalen på museet var full intill bristningsgränsen.

bild-106

Jeff Koons är en konstnär med rockstjärnestatus. Hans verk väcker enorm uppmärksamhet och säljs för hisnande belopp. Innan samtalet började kunde man känna spänning och förväntan i lokalen där alla artjunkies (och för den delen en hel del wannabees som mest ville vara med där det händer) samlats för att hylla den omsusade konstnären.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men inte det som kom in i rummet och tog plats i stolen. Här kommer en förhållandevis liten man in i rummet välklädd i snygg kostym, eller kavaj och skjorta, välkammad och sist men inte minst: lågmäld och eftertänksam talandes med en mild och stilla stämma. Verkligen långt ifrån den vilda rockstar och delvis kontroversielle person som framställs i media.

olympia

Jeff Koons berättade om hur hans konstintresse väcktes, hur han uppmuntrades av sina föräldrar och påbörjade sina konststudier. Han berättade om sin första lektion i konsthistoria där läraren visade Manets Olympia och den unge Jeff Koons blev helt ”blowned away”. Plötsligt förstod han att konsten var något så mycket mer, att det var något existentiellt, sociologiska och psykologiskt, något som band samman verkligheten och universum.

Han började som målare men 1977 målade han sin sista tavla. Den tavla han hade målat då ställde han på ett bord, ställde en blomma bredvid, en blomma på golvet och två uppblåsbara figurer vid sidan om och plötsligt hade han skapat ett tredimensionellt verk – han fascinerades – och därefter var det skulpturer som gällde.

bild-107

Hans första ballonghund, ett av hans mest kända verk, började med att han blåste upp en ballong själv, snurrade ihop en hund, skapade en lerform av den och gjorde en gipsavgjutning som stod som modell för den stora hunden. Han strävade efter att göra skulpturen så lik originalet som möjligt. Betyder den något? Har den något budskap?

Jeff Koons brukar säga att hans konst inte har någon djupare betydelse och han  berättade att vid ett tillfälle i sitt skapande kom han fram till att det inte var verket i sig som hade betydelse utan åskådaren, betraktaren. Han ville väcka betraktarens känslor. Man skulle alltså kunna tolka det som att det är vad som händer i dig och mig – vad vi känner – när vi betraktar verket som är konsten, det egenliga konstverket, inte ballonghunden i sig. Och reaktioner väcker den.

bild-109

Han berättade också att det handlar om illusionen av odödlighet. Den uppblåsta ballongen är fyllda av liv och högmod i tron att den är för evigt, men det vet vi att så är inte fallet. Ballongen kommer att sjunka ihop och förgås, dö helt enkelt, men det vet den inte när den fortfarande är kraftfull och fylld av liv/luft. Precis som vi. Allt kommer att förgås. Odödligheten är en chimär.

bild-108

Jeff Koons är som sagt en av världen mest lukrativa konstnärer som fortfarande lever och skapar. Det är många som kritiserar honom för det och säger att han är alldeles för kommersiell och att det han skapar är kitsch, men de som säger så kan inte ha lyssnat noga på honom, eller också är de helt enkelt avundsjuka.

På frågan om hur han själv ser på de stora pengar hans konst kostar och på anklagelserna om kommersialisering av konsten svarar han att värdet på ett verk motsvarar allvaret i ett löfte från ägaren. Ju dyrare konstverket är desto större är löftet om att den här ägaren förbinder sig att förvalta konsten till eftervärlden för framtida betraktare. Tål att tänka på.

bild-115

För mig var mötet med Jeff Koons tankar och funderingar ett mäktigt möte. Allt han gjort och gör har en tanke hur banalt och kitschigt det än kan se ut vid första anblicken. Hans uppmaning till oss alla var att verkligen ägna oss åt det som intresserar oss, i hans fall konsten, för det är när man satsar allt på det man vill och tror på, som man hamnar på en metafysik plats där tiden ”bends”, eller som vi kanske skulle säga: där tid och rum upphör att gälla.

bild-111

Det var som sagt en överraskning att möta den ”verklige” Jeff Koons jämfört med konstnären man möter genom hans verk. Genom att betrakta hans verk skulle man gärna dra slutsatsen att han är en ytlig pajas som vill tjäna snabba pengar på publikfriande konst, men det är långt från sanningen. Varje verk har en bakgrund, en tanke, en filosofisk grundidé om människans livsvillkor. Jag hade gärna lyssnat på honom en timme till.

bild-114

Tyvärr tyckte jag att själva intervjun var en aning banal, intervjuaren tog inte riktigt tag i de metafysiska och existentiella frågor som Jeff Koons lyfte i sina svar, på något sätt var intervjuaren mer intresserad av sina egna frågor än av Jeff Koons svar. Det var synd, men som tur var blev det ändå ett fördjupande samtal eftersom Jeff Koons verkligen bjöd på sig själv, så som jag uppfattade det.

Publikens pinsamma frågor efter samtalet vill jag inte ens återge, det var verkligen under bältet och deras skandaljagande frågor och påståenden gav stunden en ganska bitter eftersmak, och jag skämdes å deras vägnar, men det ska inte få förstöra mitt intryck av samtalet i sig. Jag önskar att man inte hade släppt in publiken i samtalet när man inte kunde garantera att frågorna skulle handla om konst istället för Jeff Koons privatliv.

30816014

Jeff Koons är en konstnär jag verkligen beundrar och uppskattar och hyste jag minsta skepticism till hans konst tidigare försvann den för alltid vid mitt första möte med hans konst. Det var hans väldigt speciella utställning på slottet Versailles utanför Paris 2008. Att se hans konst i dialog med det praktfulla slottet och dess historiskt belastade miljö var en totalupplevelse. Särskilt den lila, purpurfärgade, ballonghunden som så stolt fyllde ett helt rum. Där och då förstod jag hans storhet.

I morgon skriver om själva utställningen. Idag är jag bara lycklig över att ha fått lyssna till, och inspireras av, Jeff Koons. Välkommen till Stockholm! Det var en glädje att återse hans verk och komma dem riktigt, riktigt nära den här gången. Till och med så man kunde spegla sig i ballonghunden. Plötsligt var man en del av konstverket. Magiskt.

Utställningen som öppande idag pågår till den 18 januari 2015.

Ny i Donna Tartts universum

donna-tartt-portrait

Man kan inte annat än beundra den amerikanska författaren Donna Tartts (född 1963) som kom ut med sin första roman för 20 år sedan och därefter kommit ut med en roman vart tionde år. Alla tre romaner har blivit bästsäljare och storsäljare på alla sätt. Men det är ungefär det enda man vet om henne. Hon är lika hemlig som historien i hennes debutroman.

2013 kom hennes tredje roman som tilldelades Pulizerpriset 2014. Boken heter ”Steglitsan” och hyllades unisont i alla recensioner. För första gången blev jag sugen på att läsa en av hennes romaner. Av någon outgrundlig anledning har jag inte känt mig lockad av hennes böcker även om de har allt jag frågar efter hos en bok, men nu var det äntligen dags.

Denhemligahistorien

Och då måste jag – som en slags neurotisk tvångshandling – läsa böckerna i rätt följd. I min värld går det inte an att läsa en författares tredje bok först, särskilt inte om hon är kultförklarade. Så då fick jag gå på jakt efter hennes första bok vilket inte alls var svårt, hennes böcker trycks i nya upplagor hela tiden och hittar nya läsare, som jag till exempel.

Donna Tartts debutroman heter ”Den hemliga historien” och utgavs 1992. Det är en riktigt gotisk roman som innehåller allt man kan begära av en riktigt episk historia. Boken blev en kultbok bland unga när den kom ut och hade jag varit yngre hade jag tagit den till mig med hull och hår. Man tror till och med att unga människor uppmuntrades att ägna sig åt humaniora tack vare boken, och det är definitivt ett hjältedåd värd all min beundran.

9789174293890_200

Hennes andra roman ”Den lille vännen” kom 2002 och mottogs lite svalare än den första boken, men inte brydde sig Donna Tartts om det och inte läsarna heller. Även denna bok kommer ut i nytryck hela tiden, men den här boken fanns faktiskt i min bokhylla redan eftersom jag köpt den på bokrean för flera år sedan i väntan på att lusten skulle slå till. Jag kände ändå på mig att Donna Tartts är en författare som jag skulle gilla – och det gör jag.

Liksom den första boken får man följa en ung människas uppvaknande och inre utveckling under en kritisk period i hens liv. Det är imponerande hur Donna Tartts kan identifiera sig med personen, oavsett om det är en pojke (som i första boken) eller flicka (som i andra boken). Även skrivande förändras efter hur huvudpersonen åldras och/eller utvecklas som om skrivande och berättelsen utvecklas i samma takt. Det finns en märklig existentiell ensamhet kring varje person även om de inte är ensamma rent fysiskt.

Det intressanta med den här romanen är att att jag inte förrän på romanens sista sidor inser vem den lille vännen är. En oväntad vändning. Snyggt gjort.

steglitsan2

Så blev det äntligen dags att läsa den boken som till slut lockade in mig i Donna Tatts universum, ”Steglitsan” som utkom 2013. Än en gång handlar det om en ung människa, återigen en pojke, som är med om en personlig katastrof som blir ett paradigmskifte i hans liv. Det är ett gemensamt tema för alla Donna Tartts romaner, att något dramatiskt – hittills ett dödsfall i varje bok – händer och som blir en vattendelare i personens liv.

Det är en väldigt bra roman, jag förstår alla upphöjda recensioner och priser som regnar över boken. Även om den inte alls tog den vändning jag hade förväntat mig, man blir ständigt överraskad, dras man in i huvudpersonens liv och leverne. Boken kan till och med definieras som en bladvändare och nagelbitare trots att det inte är en deckare, så skickligt väver hon sin berättelse.

Man upprörs över mycket men av en slags kärlek till huvudpersonen kan man inte ens fördöma de högt olämpliga situationer han försätter sig i. Man blir väldigt engagerad och som i alla tre romaner slutar berättelsen på sätt och vis lyckligt. Det är en klassisk Dickens-intrig, men ändå helt i sin egen Donna Tartts stil. Jag gillar henne mycket och jag ser fram emot hennes fjärde roman, som jag räknar med att den kommer vid 2023 om hon håller sin tidtabell. Något väl värt att vänta på skulle jag tro.

steglitsan

Här är tavlan som spelar den egentliga huvudrollen i boken ”Steglitsan”, vilket är namnet på fågelarten på bilden. Konstverket är målat av Carel Fabritius (1622-1654), en nederländsk konstnär. Målningen finns i Haag för den som vill se den i verkligheten. Sällan har väl ett konstverk varit så betydelsefullt för en berättelse. Bara det gör boken läsvärd om man är en konstälskare.

Böckerna är alla utgivna av Albert Bonnier förlag.

Friction of Ideas i Göteborg

gk14

Just nu, med två veckor kvar (19 juli–19 oktober), pågår en utställning på Göteborgs konstmuseum som visar konst av Vincent van Gogh, Paul Gauguin och Émile Bernard tillsammans. De tre var vänner från början och inspirerades och utmanades av varandra i sin konst men av olika anledningar blev det sprickor i relationerna och de slutade umgås efter en tid. Utställningen är ett samarbete med van Goghmuseet i Amsterdam och Ordrupgaard i Köpenhamn.

Min första tanke när jag läste om utställningen var: 1) känns det ändå inte lite trist, tre old men som man sett så många gånger, hur kul kan det vara? 2) vem är egentligen Bernard? Utställningen kändes inte lockande för mig, men då får man ta i beaktande att jag springer på definitivt fler utställningar än folk i allmänhet och det som kan kännas som gammal skåpmat för mig är nytt för andra. Dessa tre herrar, framför allt de två första, är ändå ordentliga dragplåster för många.

gk10

Med vägarna förbi Göteborg bestämde jag mig för att titta in, varför inte? Och än en gång får jag erkänna att mina fördomar lyckades förvilla mig, utställningen var definitivt sevärd även för en rutinerad besökare som jag. Man får skämmas lite då och då. Det finns en anledning att just dessa är några av alla världens konstnärer som gått till historien och känns relevanta än idag.

Den här målningen av Gauguin, ”Porträtt av en ung flicka” från 1896 (utlånad från Ordrupgaard) är väldigt vacker och den var helt ny för mig. Den känns annorlunda för att vara en Gauguin, flickan ser rakt på sin betraktare vilket inte är så vanligt. Gauguins kvinnor, på målarduken, är ofta till synes omedvetna om sina betraktare, men utan att vara objekt. Jag tycker mycket om den.

gk9

Den här av van Gogh, ”Ljusröda rosor” från 1890 (utlånad från Ny Carlsberg Glyptotek) är verkligen vacker och också den ny för mig. Och här trodde jag att jag var så kunnig och erfaren, att jag sett det mesta som går att se av dessa kända konstnärer. Åh, vad det är skönt att ha fel. Att det finns så mycket mer att upptäcka och uppleva. Lycka!

gk11

Men om jag nu sett så mycket av van Gogh och Gauguin så var Bernard en ny bekantskap, och en glad överraskning. Jag tycker verkligen om hans konst, den är så stilren och andas en harmoni och stillhet som inte är lika närvarande i de andra två konstnärernas verk. Där finns mer oro, här finns en inre ro som förmedlas genom färgerna i första hand men också genom de milda övergångarna mellan färgerna.

gk12

gk13

Det är fascinerande att dessa tre konstnärer som under lång tid samarbetade och inspirerade varandra ändå har tre så olika uttryck. De härmade verkligen inte varandra. Man tycker att det borde vara omöjligt att undvika, men de har sina säregna uttryck. Kanske var det ett av skälen till att det blev friktion och sprickor i deras relationer?

De tre målningarna ovan heter:
”Still-life; Nature Morte”, 1888, privat ägo.
”Stilleben med tillbringare”, 1890, Göteborgs konstmuseum.
”Fruktplockande kvinnor”, 1888, Ny Carlsberg Glyptotek.

Jag måste säga att Emile Bernard ensam var värt besöket på Göteborgs konstmuseum, men också de andra två konstnärerna bjöd på nya upplevelser. Det ger mening åt livet, att det finns nya skatter att upptäcka och gräva fram. Tack Göteborg!

Men sist men inte minst, allra störst på utställningen var de japanska träsnitten som lånats in från Röhsska museet i Göteborg medan de renoverar, som fanns med eftersom alla tre konstnärerna drabbades av träsnitts-febern på 1800-talet, då den asiatiska konsten upptäcktes av europeiska konstnärer.

Här fanns ett helt nytt sätt att måla och avbilda som gjorde ett outplånligt intryck på i princip alla konstnärer vid förra sekelskiftet. Och fortfarande får de betraktaren att häpna. De är helt fantastiska!

Om du finns i närheten, eller har vägarna förbi, utställningen ”Frictions of ideas” är definitivt värt ett besök.

‘Smälla i dörrar’ teaterns djup

midsommar

Nu var det ett tag sedan jag läste ett av Shakespeares draman i bokform. Jag har några kvar att läsa ur förlaget Ordfronts serie. Det är faktiskt mycket roligare att läsa dem i text än jag trodde att det skulle vara. Jag har läst alla böcker hittills med stort nöje.

Nu var det dags för ”En midsommarnattsdröm” med Puck som en av de välkända figurerna. Teaterstycket är en komedi och handlar om ett bröllop som planeras och fler kärlekspar är involverade men också alfer som lägger sig i människornas förehavanden med vissa mindre lämpliga konsekvenser. Här finns också ett gäng hantverkare som håller på att öva in en pjäs till bröllopet.

Man vet inte om pjäsen hade något särskilt syfte men en teori är att den skrevs just till ett bröllop i verkligheten som en underhållning på festen. Ett bröllop i bröllopet, en pjäs i pjäsen så att säga, och det säger det mesta om dramat.

Midsummer-Nights-Dream

”En midsommarnattsdröm” (1594-96) räknas som en av William Shakespeares (1564-1616) mest spelade pjäser, uppskattad och älskad genom århundradena. Varför? Ja det kan man fundera på och det finns många högtravande tolkningar om vad pjäsen egentligen handlar om, att det på ytan är en lättsam komedi men att den på djupet har en seriösare betydelse. Typiskt.

Varför kan man inte helt enkelt acceptera att pjäsen är en lättsam komedi utan några djupare tolkningsmodeller? Som jag ser det är det en riktigt ”smälla i dörren” komedi, en förvecklingskomedi där folk springer ut och in genom ”dörrar”, förväxlas med varandra och blir allmänt förvirrade av kärlek och lust. Varför måste alla Shakespeares draman vara så djupa? Varför kan de inte bara få vara roliga?

Oberon, Titania and Puck with Fairies Dancing circa 1786 by William Blake 1757-1827

Jag tror att Shakespeare skrev ett lättsamt litet stycke komedi endast för att underhålla, vilket inte betyder att den är betydelselös. Nej, här finns många tankar och reflektioner som är lika relevanta idag som de var då. Man blir alltid lika förvånad över författarens insikt i människors villkor, känslor och relationer. Det gör pjäsen viktig även om det är tänkt som en lättsam komedi.

Både roliga reflektioner som till exempel den här om att behöva vänta för länge (på sitt bröllop): ”Precis som om den var en gammal arvtant som aldrig dör och bara tär på arvet”. Och allvarligare reflektioner, på ett lättsamt sätt, kring kvinnor och män: ”Vid alla löften männen någonsin brutit långt fler än kvinnor någonsin hunnit ge”. Bitvis ett riktigt feministmanifest, om kvinnors rättigheter och frigörelse, läs och bedöm själva.

Som alltid häpnar man över Shakespeares insikter, som om han kunde se in i framtiden. Lyssna bara på detta stycke som alfernas drottning Titania säger till alfernas konung Oberon:

”Därför har månen, som behärskar vattnen,
likblek av vrede fuktat hela luften
så folk får gikt och snuva och katarrer.
Och genom denna brist på jämvikt ser vi
hur årstiderna plötsligt byter plats:
Det faller frost i rosens röda sköte
och omkring vinterns isbeklädda panna
viras det blomsterkransar, som på hån.
Våren och sommaren, den rika hösten
och vintern har bytt skördar med varandra
så ingen längre lyckas räkna ut
vad som är vad. Och allt detta elände
som föder nya plågor varje dag
kommer sig av att du och jag är osams.
Vi är dess upphov.”

Ja, man häpnar som alltid. Även en lättsam komedi innehåller djup och insikter, så där i förbifarten, att man börjar undra om det kanske ändå finns en genomtänkt idé med texten från början, det kanske bara är till ytan lättsamt och på djupet dödligt allvarligt… Så är det med Shakespeare, man kan aldrig veta och man slutar aldrig att undra. Han var ett osannolikt geni.

Köp boken på Bokus eller Adlibris.