Att läsa Marcel Proust tar sin tid

Det tar tid att läsa Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”. Varje del är en tegelsten på ungefär 600 sidor (varierar lite mellan de sju böckerna i serien) med tätt skriven text och ofta monumentalt långa meningar. Nu har jag avslutat del tre: ”Kring Guermantes”. Jag började läsa den boken i augusti förra året. Det är nio månader sedan.

Jag vet inte hur andra gör men för mig går det inte att läsa de här böckerna i ett svep, det blir på något sätt för mycket av allt när jag försöker. Parallellt med den här boken har jag läst massor av andra böcker men den här har hela tiden legat som ett raster genom all den andra läsning som skett.

Det var skillnad på att läsa del tre jämfört med de andra två delarna. Här börjar Marcel Proust (1871-1922) plötsligt att skriva i dialogform, med talstreck och i tredje person. I de tidigare böckerna skrev han i jagform hela tiden, allt reflekterades och kommenterades genom hans eget sinne, ingenting kom utifrån. Det gör det i den här boken, den liknar en ”ordinär” roman i det avseendet.

Frågan är om det är en medveten eller omedveten förändring. Har Marcel Proust helt enkelt bara utvecklats i sitt skrivande och använder nya former och skrivsätt för att det faller sig naturligt eller är det något han väljer att göra som en litterär form för att visa att huvudpersonen själv förändrats och utvecklats?

Böckerna är skrivna utifrån en persons liv och erfarenheter, vi får aldrig veta den personens namn (i alla fall inte hittills), och personen åldras genom böckerna. Romanssviten är till sin ram är en enda lång återblick i historien och kanske Marcel Proust, genom det här förändrade skriv- och formsättet, vill visa att huvudpersonen utvecklats och mognat.

Att han inte längre är att barn som konsekvent ser allt utifrån sin egen horisont utan att han med ålderns och erfarenheternas rätt kan se utifrån en annan persons perspektiv, att leva sig in i den andre och föreställa sig en annan persons tankar och känslor. Jag vet inte, men det underlättar definitivt läsningen att den kompakta textmassan från de tidigare romanerna lättats upp en aning på det här sättet.

I den tredje boken, ”Kring Guermantes”, utspelar sig det mesta i det franska samhällets högsta kretsar, bland aristokrater, hertigar, prinsar och prinsessor. Huvudpersonen tillhör själv den högre medelklassen men har ändå fått tillgång till dessa fina kretsar genom kontakter och relationer som hjälper honom in i cirkeln.

I början av boken fascineras huvudpersonen av den fina aristokratin, bländas av deras bildning och rikedomar, men vartefter handlingen utvecklas avslöjas att de fina människorna inte är finare än någon annan. Boken innehåller flera brutala scener där det blir tydligt. Särskilt i den berömda slutscenen när ett par röda skor blir viktigare än en väns närstående död.

Även om alla personer i romanen är påhittade undrar jag om det ändå var så att de var lätt igenkännliga för samtidens läsare? Var det så att läsarna fick en kittlande inblick i de ”högre” kretsarnas tillvaro? Var det så att man läste boken som en skvallertidning? Antagligen. Ibland är det tydligt att Marcel Proust använder en eller flera verkliga personer som förebilder till olika figurer i romanens persongalleri.

En sak som frustrerade mig enormt i den andra delen av romansviten, ”I skuggan av unga flickor i blom”, var författarens svårfångade hållningen vad gällde judarna. I den förra boken kunde jag inte klart och tydligt avgöra om Marcel Proust (som själv hade judiskt påbrå) var en del av den tidens antisemitism eller om han enbart speglade den.

I den här delen är det glasklart: han speglar den tidens antisemitism med illa dold avsky. Romanen utspelar sig under den beryktade Dreyfusaffären och personer delades in i grupper beroende på om man var för eller emot Alfred Dreyfus, vilket i slutänden handlade om för eller emot judar i allmänhet. De allra flesta var emot.

Marcel Proust skriver bland annat: ”Jag svarade att Bloch var fransman. ‘Å, jaså’, sa monsieur de Charlus, ‘jag trodde han var jude’. Påståendet att dessa båda egenskaper skulle vara oförenliga kom mig att tro att monsieur de Charlus var mer antidreyfusard än någon annan människa jag träffat.”

Genom hela boken (liksom i den förra, del två) är huvudpersonen fascinerad av målaren Elstir. Elstir är ett samlingsnamn för alla de impressionistiska målare som levde och verkade under slutet av 1800-talet och framåt. Här blir det ibland riktigt roligt. Den här tavlan, målad av Edouard Manet, kallas ”Sparrisknippe”. Den figurerar i boken:

”Swann var fräck nog att vilja ha oss att köpa en ‘Sparrisknippa’. Den var föresten här några dar. Det fanns inget annat på tavlan, bara en knippe vanlig sparris, sådana som ni just nu håller på att svälja. Men jag för min del vägrade svälja monsieur Elstirs sparris. Han begärde trehundra francs för den. Tre hundra francs för en knippe sparris!”

Swann, mannen som den första boken i romansviten, ”Swanns värld”, handlar om, är mannen som hjälper paret Guermantes att köpa konst. Han är känd som en mecenat för fattiga konstnärer. Swann är sammansatt av flera verkliga personer, bland annat Charles Ephrussi. I boken skriver Marcel Proust:

”Jag frågade monsieur de Guermantes om han visste vad den herrn hette som förekom i hög hatt på tavlan med folkfesten och dessutom fanns avbildad på en duk alldeles bredvid (…) ‘Tja’, svarade han, ‘jag vet att det är en man som varken är obekant eller slätstruken på sitt gebit, men jag komma aldrig ihåg namn. Jag har det på tungan, monsieur…monsieur… nåja, det gör detsamma, jag har glömt bort det. Swann skulle kunna tala om det för er; det var han som fick madame de Guermantes att köpa de där sakerna (…) Men så mycket kan jag tala om för er som att den där herrn var ett slags mecenat för monsieur Elstir; det var han som lanserade honom, och sedan har han ofta klarat honom ur knipan genom att beställa tavlor av honom.”

Ja, det är en oväntad upplevelse att inse att Marcel Proust också är väldigt rolig, om än diskret och lite ironiskt. I det stora hela upplever jag honom som allvarlig och eftertänksam i det mesta, men ibland glimrar det till. Boken är full av tänkvärda citat som kan lyftas ut ur boken och stå på egna ben. Marcel Proust har en fenomenal förmåga att uppfatta och formulera i ord upplevelser och erfarenheter som blir allmängiltiga.

Det måste vara hemligheten med den långa romansvitens odödlighet, att den fångar in tidlösa existentiella erfarenheter som färdas genom tid och rum. Även om boken är gammal och det som utspelar sig i boken är förbi för hundra år sedan är villkoren för människan och hennes relationer desamma. Om man inte ger upp utan låter böckerna ta sin tid får man mycket vackert med sig på resan. Lyssna till det här till exempel:

”När jag kom upp fann jag att min mormor blivit sämre. Hon hade senaste tiden klagat över ohälsa, utan att dock veta riktigt vad det var fråga om. Det är när man är sjuk som man märker att man inte lever sitt liv ensam utan fastkedjad vid en varelse av en annan natur, som man är skild från genom en avgrund, som inte känner en och som man aldrig kan göra sig förstådd av: sin kropp. En stråtrövare som man råkat ut för skulle man kanske kunna övertala att ta hänsyn om inte till ens olycka så åtminstone till sitt eget intresse. Men att be sin kropp om barmhärtighet är detsamma som att hålla tal till en bläckfisk, för vilken ens ord inte kan ha mera betydelse än vattnets skvalpande och som man skulle finna det fruktansvärt att behöva leva med.”

Jag tar mig med spänning an bok nummer fyra. Vi får se hur lång tid det tar att läsa den.

Äntligen! Captain America Civil War

Så var det äntligen dags att försjunka i en film med Marvels superhjältar igen. Jag är ett stort fan. Jag uppskattar alla filmerna i Marvels universum, en del mer och andra mindre men hittills får alla filmerna godkänt av mig. I onsdags var det premiär för den senaste filmen med Captain America i huvudrollen, den tredje i ordningen.

Från början kretsade varje film enbart kring en superhjälte i taget och det var bara i Avengers filmerna som de möttes, alla tillsammans. Den strategin har man släppt sedan länge. Nu figurerar flera superhjältar i varje film oberoende vem av dem som är den egentliga huvudrollsinnehavaren. Så även i den här filmen, och här dök helt nya superhjältar upp och sådana som inte tidigare varit med i de olika Avengers hjältarnas filmer. Jag gillar det.

Marvel producerar just nu massor av filmer med de älskade superhjältarna men detta till trots tycker jag inte att man tummar på kvalitén, och då menar jag inte de tekniska finesserna utan manuset. I många uppföljare till filmer som blivit stora och där man snabbt vill ha en lika kassainbringande efterföljare satsar man allt på tekniken och actionscenerna på bekostnad av innehållet och själva berättelsen. Man tror att det är tillräckligt med avancerad teknisk och häftiga sekvenser, men det är ju helt fel.

Hemligheten med Marvels filmer, som alla blir stora kassasuccéer är just den välgjorda och trovärdiga (ur ett superhjälteperspektiv förstås) berättelsen. Att alla Marvels hjältar bygger på tecknade serietidningshjältar, där varje figur mejslats ut genom år av skrivande och läsande, garanterar att storyn blir bra. Varje superhjälte har en historia, en bakgrund.

Det har jag skrivit om förut här på bloggen, hur skaparen Stan Lee säger i en intervju att Marvels superhjältar alltid kommer någonstans ifrån. De har en historia, en bakgrund, något som skapat dem till vad de är. De är inga supermänniskor, de bär ofta på tragiska eller i alla fall smärtsamma minnen som gjort dem till vad de är. De är känslomässigt helt vanliga människor, som du och jag, men med superkrafter som de fått på något oväntat sätt (alla utom möjligtvis Thor som är född gud).

Det gör att de både förstår att använda sina superhjätekrafter på bästa sätt, för mänsklighetens bästa, eftersom de vet vad det är att vara människa, men det betyder också att de kan gå vilse i sitt agerande. De är inga maskiner, de är inga robotar, de är människor med superkrafter. Det blir extra tydligt i den här filmen Captain America Civil War.

I den här filmen är det superhjältar mot superhjältar, framför allt Captain America mot Ironman. De andra hjältarna som är med i filmen måste välja sida. Och i både Captain America och i Ironman, Tony Starks, fall är det deras personliga historia som hinner i kapp dem och skapar splittringen mellan dem. Minnen av människor och relationer, smärtsamma upplevelser, förluster och sorger som inte läkt. Här kommer deras mänsklighet fram på ett väldigt tydligt sätt. Man får en förståelse för bådas agerande.

Filmens utgångspunkt är att en person vill förstöra allt för The Avengers: varje enskild person, deras arbete och deras gemenskap. Genom att skapa splittring inom gruppen vill han att de ska förgöra varandra. Det är hans hämnd. En hämnd som är förståelig. I en film från Marvel blir till och med superhjältarnas fiende begriplig och man känner en slags sympati också för honom.

Man förstår: vem som blir hjälte och vem som bli fiende är inte avgjort från början, från födseln, det är något som omständigheterna är med och skapar. Vem som helst av oss kan bli en hjälte men vem som helst av oss kan också bli en fiende. Det är ett av skälen till Marvels storhet och att deras hjältar är så älskade.

Captain America är filmens huvudperson, med sin historia och sina sorger och förluster, men mest av allt är det superhjältarnas gemenskap och uppdrag som är berättelsens epicentrum. The Avengers jobb är att hindra onda krafter att verka och de räddar världen flera gånger om, men vid varje uppdrag dör oskyldiga människor. Är det värt det? Har The Avengers rätt att agera hur som helst utan några skyldigheter?

Man har börjat ifrågasätta deras arbete och man vill underordna dem FN, men alla superhjältarna håller inte med om att det är en bra idé. Här börjar splittringen. Här blir det tydligt för vilka av hjältarna som The Avengers gemenskap blivit ett substitut för en förlorad familj. Det är inte bara friheten i deras uppdrag som står på spel utan hela deras gemenskap. Den grundläggande längtan att tillhöra en grupp, en familj av något slag, är filmens absoluta centrum: vad är man beredd att göra för att få stanna i gemenskapen och för att gemenskapen ska bestå?

Det är sannerligen en evigt existensiell och djupt mänsklig längtan som fienden utnyttjar maximalt. Filmen är absolut sevärd och som alltid, mitt i allihopa, väldigt rolig. Marvel kan verkligen konsten att göra intelligenta, djupt mänskliga actionfilmer. En stor konst i sig.

Våldsam, snuskig och hejdlöst rolig!

Första gången jag hörde talas om anti-superhjälten Death Pool var på ComiCon i höstas. Där såg jag en tavla med det här motivet hängande på en vägg i en monter. Jag tyckte att det var en underbar ironisk bild av en superhjälte. Även Death Pool tillhör Marvel familjen men är en ny hjälte, skapad i början av 1990-talet.

I dagarna, fredagen den 12 februari, hade den första filmen om Death Pool premiär på bio och är man det minsta intresserad av Marvels serietidningshjältar är filmen ett måste. Den är våldsam, snuskig och samtidigt hejdlöst rolig. Filmen driver med allt och alla, särskilt med filmens egen hjälte och hela genren.

Filmen har femtonårsgräns och det ska vi vara tacksamma för, den är inte lämplig för yngre barn, inte ens i målsmans sällskap – om man inte som förälder vill ägna de efterföljande dagarna åt att försöka förklara saker som man antagligen inte känner sig redo att förklara för sitt barn.

Men till alla andra: se den! Vi såg den på Alla hjärtans dag och det intressanta är att mitt i allt galet våld är det en mycket vacker kärlekshistoria som utspelar sig. Den här bilden är gjord för att uppmärksamma det, men den vackra kärlekshistorien är definitivt inte så vacker och oskuldsfull som den här bilden utlovar.

Death Pool är en helt vanlig man från början, om än varken särskilt ärlig eller trevlig. Han träffar sina drömmars kvinna och de lever lyckliga tillsammans (med ett mycket intensivt sexliv som vi får ta del av i filmen) tills det visar sig att han har drabbats av obotlig cancer.

Utan att spoila kan jag berätta att det är i jakten på botemedel mot cancern som den odödlige superhjälten Death Pool uppstår. Och där börjar berättelsen.

Det roliga är att det är skådespelaren Ryan Reynolds som spelar huvudrollen, Death Pool. Det var också han som spelade Green Lantern (2011) i filmen som i princip alla fans avskydde. I den här filmen får han definitivt både sin revansch och en upprättelse vilket han verkligen är värd. Han gör rollen som Death Pool helt fantastiskt bra, men så är det en betydligt mer tacksam roll att spela jämfört med Green Lantern.

I filmen skojar man om det här, Green Lanterns flopp, och i en scen när Death Pool tror att han ska få en superhjälte-dräkt ber han: inte en grön, snälla inte en grön. Det är bland annat sådana små kopplingar och ”hälsningar” till de andra Marvel-filmerna som ger filmen dess charm.

Death Pool har kopplingar till X-men och i filmen finns några av dem med. Hela Marvels universum flätas in i historien mer eller mindre tydligt, och självklart finns Stan Lee (Marvels universums skapare) med i en liten roll i filmen, som alltid.

Filmen driver, som sagt, med hela sin genre och det är underbart. Det är intelligent humor och vi skrattar hejdlöst. Det märks att filmen är gjord som en kärleksgåva till alla Marvel-fans runtomkring hela vår värld, som ett tack för att vi bär upp och försörjer hela Marvels universum.

Till och med i den efterföljande lilla filmen som kommer efter den evighetslånga eftertexten – den som bara vi hardcore-fans sitter kvar och väntar på när alla andra lämnar salongen – driver man kärleksfullt med oss beundrare. Det känns som en personlig hälsning.

Ja, det är våldsamt, ja det är snuskigt (tänk vad man kan göra med en enhörning!) men det är underbart bra gjort. Det är gjort med en härlig självdistans och det börjar redan i de inledande texterna när alla medverkande presenteras, kolla in det noga när det börjar rulla.

I sann superhjälte-anda är det självklart bara de onda som dör. Man kan lita på Marvels i det fallet, de kan ju inte ha ihjäl sina egna hjältar så det behöver man inte sitta och vara nervös för. Det är ju faktiskt en tecknad serie som kommer till liv. En saga, om än på liv och död.

Och självklart finns alla de givna bifigurerna med som förhöjer skämten men också berättelsen. Det är genom de mänskliga bifigurerna som hjältens person djupnar och framställs på ett mänskligt sätt. Det är ett av Marvels signum, att deras hjältar är mänskliga med allt vad det innebär av glädje och sorg. De har en historia och de finns i ett sammanhang.

Man kan till och med säga att de fungerar som identifikationsobjekt som forntidens grekiska och romerska gudar. Marvels Pantheon är fyllt av gudar som lever sina liv på mer eller mindre samma villkor som vi människor – men utan att tappa sin superhjälte-glans även om den ofta blir lite solkig.

Det är skönt att filmen Death Pool inte är i 3D, ibland är det trevligt att se en film ”the old fashion way”. Dagens teknik gör ändå att vad som helst går att framställa på ett trovärdigt sätt, man blir fortfarande förvånad över vad som går att göra.

Death Pool är en underbar film, allt sitt våld till trots. Jag kan tänka mig att den är på gränsen till obegriplig för den som inte känner till Marvels universum, och sett de andra filmerna, men för oss som älskar Marvels alla superhjältar och filmerna om dem, för oss är Death Pool en älskvärd anti-superhjälte som man definitivt vill se mer av.

Beckers konstnärsstipendiat 2016

Tomas Lundgren har tilldelats Beckers konstnärsstipendium för 2016, och en utställning med hans konst visas därför på Färgfabriken just nu, 30 januari – 6 mars. Det är alltid spännande att ge sig iväg till Färgfabriken, inte bara för att deras utställningar är annorlunda och mindre förutsägbara jämfört med många andra konsthallars, utan också för att de har en sådan magnifik utställningssal. Den tar andan ur mig varje gång.

Redan på håll såg jag det magiska ljuset från den grå, stilla betongbunkern som för tankarna till en forntida festsal eller möjligtvis ett rum för en urtida religiös ritual av något slag. Jag sugs som en fluga mot ljuset. Än en gång har man lyckats åstadkomma en makalöst vacker hängning av konsten, där rymden och ljuset i salen är lika viktiga som konsten. Jag älskar det.

Jag närmar mig tavlorna förväntansfull. I motiveringen till Tomas Lundgrens stipendium står: ”Tomas Lundgren tilldelas Beckers konstnärsstipendium 2016 för att han på ett innovativt och undersökande, nästan meditativt sätt prövar måleriets möjligheter, för att han lyckas bryta loss historiska fragment ur tidens glömda bildflöde, sammanfoga dessa till alternativa möjligheter, locka fram nytt liv och därmed skapa ett måleri som kännetecknas av en tydligt nyskapande vilja.”

Här blir det tvärstopp. Utställningen består av tre serier av konstverk. Den första, den som hänger likt en allé in mot rummets centrum, kallas ”Apart” och består av en mängd mindre tavlor med porträtt av män. De är otroligt obehagliga och jag har svårt att värja mig. Jag vet inte vad det är som äcklar mig, men något är det.

Tomas Lundgren har i den här utställningen enbart utgått från gråskalor, alla tavlor är målade i grått. Han utgår från gamla fotografier som han målar av och transformerar till mer eller mindre  oigenkännlighet. Det är väldigt effektfullt men också mycket obehagligt.

Varje porträtt finns i flera upplagor, både som ”original” och som ”negativ”. Man uppfattar bilderna som fotografier, gamla och fuktskadade. Även personen på bilden är gammal, inte till ålder men historiskt, som om den förmultnat och  förvandlats till fossil. Jag har svårt att se, jag värjer mig.

Längst in i salen finns en annan serie som kallas ”Variations” (från 2015). Den består av tre stora tavlor som alla utgår från samma kvinnoporträtt. Det är som en Golgatavandring fram till bilderna, man passerar alla de aparta männen, den ena till synes mer galen än den andre, och kommer fram till kvinnan i tre delar. En triptyk. En splittrad personlighet.

Är hon också galen? Är männen galna? Nej, ingen är galen, men det är något som oroar. Vem är hon? Vilka är dessa män? Det är som mänskligheten begravts och stelnat till artefakter. Som om de vänts ut och in. Alla konstverk i grått, olja målat på duk.

När man tittar närmare ser man texten: hospital. Kvinnan har sjukhuskläder på sig. Galenskapen är kanske närmare än vi tror. Jag känner ett desperat behov av att vila ögonen på något mindre krävande.

I mitten av lokalen hänger fyra stora verk som kallas ”Mirroring” del 1-4. De föreställer samma kvinna som speglar sig i sig själv. Jämfört med de andra serierna är hon en lättnad. Hon kunde varit du och jag. Hon ser helt vanlig ut, hon vänder inte ut och in på mitt sinne och tvingar mig att se bortom fasaden och rollerna. Det blir rena avslappningsövningen.

Här blir jag stående i djup fascination. Jag inser plötsligt att de fyra enormt stora målningarna är skapade genom prickar i olika gråa nyanser, en slags pointillism. Varje tavla måste ha tagit oändligt lång tid att måla. Jag imponeras och tittar nära. Kan det verkligen stämma? Ja, varje tavla, varje skiftning, varje – till synes – penseldrag är uppbyggt av prickar.

Jag känner mig omtumlad när jag tar mig ut ur lokalen. Berörd, äcklad, fascinerad, förundrad. En sak är säkert: det är inte självklart en ofarlig lustfylld utflykt att gå på konstutställning. Ibland kostar det på.

Men det är alltid värt det.

Agatha Christie överraskar mig

Dessa listiga, listiga bokförlag! Om det inte vore för dessa makalöst snygga bokomslag, designade av Sara R. Acedo, skulle jag antagligen inte köpt en enda av dessa böcker. Nu har jag köpt många och jag misstänker att det kommer att bli fler. Så listigt! Jag gick rätt i fällan!

Men det är jag uppriktigt glad för. Jag har fått några exceptionellt snygga böcker till min bokhylla och jag har upptäckt Agatha Christie som författare. Jag kan faktiskt inte minnas att jag läst någon av hennes böcker tidigare, jag har blivit mätt på alla TV-serier som gått i omgångar. Jag gillar oftast TV-serierna (föredrag Hercule Poirot framför miss Marpel) men de har aldrig lockat mig till att läsa böckerna.

Det är med anledning av att Agatha Christie skulle fyllt 125 år 2015 som bokförlaget Bookmark gett ut, och fortsätter att ge ut, flera av hennes böcker i nytryck. Förutom de snygga omslagen har böckerna också fått en välbehövlig (utgår jag ifrån) nyöversättning av Helen Ljungmark.

Agatha Christie (1890-1976) har överraskat mig. Plötsligt är jag inte alls förvånad över att hon är världens mest sålda skönlitterära författare (efter Shakespeare) och att hennes böcker fortsätter att sälja istället för att bli hopplöst otidsenliga. Hon skriver verkligen bra.

När man ser en TV produktion som bygger på någon av hennes böcker blir man ofta så upptagen med att försöka lösa brottet att man inte lägger märke till de små finesserna. En av dessa finesser är att Agatha Christie skriver väldigt roligt. En intellektuell, torr humor som verkligen går hem hos mig.

En annan finess med hennes skrivande är att hon har en ingående personkännedom, hennes insikter i människors villkor och etiska möjligheter är djupa men presenteras på ett mycket lättviktigt sätt, så där bara i förbifarten. Det måste vara en av hemligheterna med hennes popularitet, hon berättar viktiga saker i en till synes banal form. Det är raffinerat.

Den första bok jag köpte och läste var ”Badortsmysteriet”, där den belgiske detektiven Hercule Poirot löser ett fall. Som alltid med Poirot verkar han hamna i ett fall utan planering, det är som om brotten dyker upp där han dyker upp, och så också i det här fallet.

Den här boken, eller ska vi säga intrigen, hade jag inte sett i någon film tidigare så den var helt ny för mig. Boken var bra.

Sedan läste jag ”Huset på udden”. Det är inte en deckare i samma stil som de andra, här finns varken Poirot eller miss Marple med. Den här boken påstås Agatha Christie ha ansett vara hennes bästa roman. Den har jag heller aldrig sett filmatiserad.

Intrigen ligger mer på ett psykologiskt plan jämfört med de andra böckerna jag läst. Den är riktigt bra och jag erkänner att jag inte lyckades lösa brottet förrän precis på slutet, en mycket bra intrig och en mycket bra bok.

Sedan tog jag mig an ”Orientexpressen” och här trodde jag mig veta allt om intrigen och brottet, men så var det inte. Antingen hade jag glömt eller också hade jag inte uppmärksammat den tillräckligt på TV:n.

Det är ett raffinerat spel med ett slutet sällskap, instängda i ett tåg på väg från Istanbul till Paris, där en snöstorm på Balkan försenar hela resan och därmed också orsakar hela intrigen med den döde i en av sovvagnarna. Hercule Poirot briljerar förstås.

Det som gör Agatha Christies böcker så intressanta att läsa är också det faktum att hon bygger det mesta på egna erfarenheter. Inte brotten i sig, men miljöerna, människorna och relationerna. Hon reste själv världen över, levde tidvis i andra kulturer, var gift och hade en dotter.

Det är hennes egna erfarenheter som ligger till grund för berättelserna. Det gör dem trovärdiga och intressanta att läsa också som tidsdokument. Vem skulle inte, liksom Agatha Christie, vilja åka med Orientstexpressen tidigt 1900-tal med allt vad det innebar? I boken får man en fin insyn i hur en sådan resa gick till. Boken är värd att läsa bara därför.

Nu blev det spännande, när jag kom till ”Döden på Nilen”. Här visste jag hur brottet gått till och varför, men det hindrade mig inte alls från att njuta av läsningen. Nu blev det istället roligt att upptäcka alla ledtrådar som författaren la ut under berättelsens gång, att se hur hon byggde upp intrigen bit för bit.

Här kunde jag också fokusera mer på människorna än på brottet, eftersom jag hade viss koll på vad som skulle hända och varför, och då kunde jag njuta av hennes insiktsfulla kommentarer – levererade av den förträfflige Hercule Poirot förstås – om, framför allt, relationer. Särskilt relationen mellan förälder och barn.

Här blir det också mycket tydligt, det som är ett av detektiven Hercule Poirots kännetecken, att han är beredd att se mellan fingrarna med både det ena och det andra mindre moraliska beteendet om han bedömer att människan det gäller är i grunden god och bör få en andra chans. Det är ett mycket sympatiskt och mänskligt drag av den annars så fåfänge detektiven.

Så har jag den här boken kvar, ”Par i brott”. Den utkom 1929 men har aldrig förut översatts till svenska. Den blir ny på många sätt. Boken består av många kortare noveller, men den röda tråden i boken är det gifta paret Beresford som agerar detektiver och löser fall efter fall.

Här introduceras helt nya huvudpersoner för oss som inte har full koll på Agatha Christies bokutgivning. Samtidigt, just i dagarna, kommer en TV-serie i TV4 som bygger på de här berättelserna. Jag har inte läst boken ännu men ser fram emot att göra det, och framför allt att göra det innan jag ser avsnitten på TV.

Eftersom det var omslagen som fick mig på fall vill jag avsluta med att säga att av de böcker jag köpt hittills är de här två omslagen mina två favoriter. Särskilt det till ”Par i brott”, det är så snyggt att jag önskar att bokförlaget gjorde en affisch av det. Snälla, gör det!

Efter en snabb titt på bokförlagets hemsida inser jag att fler böcker är på ingång och jag ser ännu ett omslag som är helt galet snyggt. Måste köpa. Och med anledning av det känner jag att stämningen kräver att jag visar den här bilden som jag hittade på Instagram. Precis så är det.

Star Wars: The Force Awakens

Så har den äntligen kommit, den nya Star Wars filmen, den sjunde i ordningen. Vi är många som har väntat och väntat. I fredags var jag och såg den och jag kan bara säga: Wow! Jag ska försöka skriva det här inlägget utan några större spoilers för det är roligast att se den med så lite information som möjligt. Och jag vill säga redan nu: Se den!

Själv avhöll jag mig från alla sociala medier och internet så mycket jag kunde dagarna före och efter premiären onsdagen den 16 december. Jag lyckades riktigt bra så när jag äntligen satt där i biosalongen var det med stor förväntan och iver. Ja: filmen når definitivt upp till mina, och de flesta andras, förväntningar. Lycka!

Vad är det som skapar hysterin kring Star Wars filmerna? Vad är det som gör att vuxna människor blir ivriga som barn på julafton, för en film? På ett sätt är det lustigt men mest av allt är det full begripligt. I alla fall för mig som uppskattar Star Wars filmerna enormt, liksom det mesta av science fiction: filmer och tv-serier. Varför?

För det första: det är sagor lika mycket för vuxna som för barn. Man får återigen uppleva den där hisnande känslan av att uppgå i något stort, sjunka ned i något magiskt och ta del av en berättelse som berör på så många plan. Man får återigen besöka den där platsen som man mest hade tillgång till som barn, den där platsen där allt var förtrollat och där tid och rum upphörde att finnas till. Allt var evigt.

För det andra: något viktigt sägs om vår civilisation och om våra villkor som människor i sagans och mytens form. Så har det gjorts i alla tider, se bara på de stora världsreligionernas heliga skrifter. Där sägs viktiga saker om människan, skapelsen, villkoren för människors samexistens, på ett sätt som är lätt att förstå, att identifiera sig med och framför allt komma ihåg.

Star Wars filmerna är en mytisk berättelse som behandlar och diskuterar centrala frågor i vår tid. Vissa eviga frågor – som har funnits i alla tider, men här görs på ett nytt sätt – och andra mer kontextuella frågor, det vill säga specifika för vår tid och plats i historien.

Jag tror att det är det som är hemligheten med Star Wars filmernas framgångar: att man lyckas förena det evigt existentiella med vårt eget här och nu. Men inte bara vårt här och nu utan också om vår framtid, drömmen om och oron för framtiden. Den bearbetar alla tre skeendena på samma gång.

Att man sedan gör det på ett spännande, roligt, gripande och brutalt sätt i ett hisnande tempo gör saken bara ännu bättre. Man sugs in i en virvel av tid och rum och kastas ut ur den när filmen är slut, omtöcknad och lycklig.

Och nu kan man inte göra annat än se om filmen och vänta på nästa. För fler filmer blir det, det har Disney (som nu äger rättigheterna och producerar filmerna) meddelat och så klart slutar den här filmen med en cliffhanger som sig bör. Det blir minst två till.

Det finns så mycket att säga om filmen: om hur personer i dramat framställs som så genuint mänskliga där de tillåts att vara både modiga och rädda på samma gång utan att det gör dem svaga, tvärtom, det är just det som gör dem starka.

Hur man lyckas överskrida könsrollerna och låter både de manliga och de kvinnliga personerna vara människor i första hand, inte män eller kvinnor. Man till och med bollar med könsrollerna mellan personerna. Det är helt underbart och mycket bra gjort. Det gör att filmen känns modern och uppdaterad även om den bygger på ett gammalt koncept.

Att man i den här filmen lånat ett och annat filmiskt grepp från Sagan om ringen och Marvel filmerna upplever jag inte som särskilt störande, snarare roligt. Framgångskoncept kopieras hela tiden och gör det filmen bättre så gärna för mig.

Det finns många underbara ögonblick av total igenkänning. När Han Solo och Chewbacca kommer runt hörnet så får jag gåshud. I den här filmen har man lyckats blanda många klassiska ingredienser från de gamla filmerna (från filmerna 4-6 ska man väl säga, dvs de tre första och äldsta filmerna som kom, de som också är de bästa) med nya grepp och infallsvinklar.

På ett sätt upptas historien där den slutade i film 6 men det har gått många år så mycket har förändrats. Att de ursprungliga skådespelarna finns med i sina originalroller är helt underbart, men det är de nya skådespelarna man minns, särskilt de två i huvudrollerna, Rey och Finn. Det båda gott för de kommande filmerna.

Som en extra kuriosa: det är i den här filmen som det för första gången går upp för mig vilken fantastiskt duktig karaktärskådespelare Harrison Ford är, han som spelar Han Solo. Jag har alltid gillat honom, men mest för att han spelat i bra filmer, jag har inte tänkt på hur duktig han faktiskt är. Rolig har han alltid varit, men i den här filmen finns ett djup och en smärta som jag inte sett förut. Imponerande.

För det tredje: i filmer av det här slaget, science fiction, fantasy och saga, som Star Wars, Sagan om ringen och Harry Potter, finns det en viktig ingrediens som gör dem omåttligt populära och det är det faktum att det i slutändan alltid är det det goda som vinner och det onda som förlorar.

I en värld där det så ofta ser ut som, och faktiskt också är så många gånger, att de onda vinner och de goda förlorar behövs filmer och berättelser av det här slaget. Berättelser som visar att det goda trots allt är starkare än det onda. Vi vet att det kommer att ta tid, det kommer att kosta mycket och det kommer att göra ont, men till slut vinner de goda. Det kan man lita på.

Det är en skön känsla som ger hopp och jag tror till om med att det bidrag till människors lust och vilja att vara med och kämpa för det goda, på ett eller annat sätt. Och det är just det alla stora berättelser, myter, legender och religiösa urkunder, visar på: de goda människornas storhet. Det är aldrig försent.

Kommissarie Martinelli slår till

Under våren kunde man med spänning följa hur Lotta Olsson, skribent och bokrecensent i Dagens nyheter, listade sina ”hundra deckar­favoriter genom tiderna”. En bok om dagen, i hundra dagar, presenterades i tidningen.

Det var på gränsen till nagelbitande eftersom man ville se om man höll med henne, om hon hade med några av ens egna favoriter på listan, eller om det skulle dyka upp ett eller flera boktips som man inte kunde förbigå.

Som nummer sju på listan presenterades ”Farlig Begåvning” av Laurie R King, en amerikansk författare. Då blev jag nyfiken. Jag hade blivit tipsad om att läsa henne tidigare och har läst några av hennes böcker ur Mary Russell serien, men inte riktigt fallit för hennes stil.

Här presenterade den första boken i Martinelli serien och då tänkte jag att det var dags att ge henne en chans till. Särskilt som konsten hade en av huvudrollerna i boken ”Farlig begåvning” från 1993 (till svenska 1994).

Det var dags att dra igång den egna detektivverksamheten och leta upp boken som bara finns att köpa begagnad, i alla fall om man vill läsa den på svenska.

Det ger en extra dimension till serien om kommissarie Kate Martinelli, San Franciscopolis, att hon är homosexuell och lever i en relation med en kvinna. Det ger en extra dimension till handlingen för att det inte är något som det görs något större väsen av. Författaren behandlar dem som vilket par som helst, om än medveten om de svårigheten med fördomar etc som paret drabbas av. Det är uppfriskande.

Den första boken, i en serie av fem, är riktigt bra och man blir intresserad av att läsa mer om Kate Martinelli och hennes äldre kollega Al Hawkin. De är ett intressant radarpar och beskrivningarna av staden San Franscisco är levande och man vill gärna åka dit.

Om första boken var bra så är tyvärr andra boken inte lika bra, men eftersom man har blivit förtjust i personerna i boken vill man läsa vidare för deras skull. Man vill veta hur det går för dem. Andra boken, som också är översatt till svenska, heter ”Helig dåre” från 1995 (till svenska 2004).

Här är handlingen definitivt tunnare än i första boken men här kommer Laurie R Kings kunskaper i teologi fram. Förutom författare är hon också lärare och forskare i teologi, med fokus på Gamla testamentet.

Det blir en ny infallsvinkel, som säkert kändes ovan för den svenska publiken. Jag tycker att det är givande att hon använder sig av sin spetskompetens för att ge handlingen ett djup som den inte skulle haft annars.

Även den tredje boken finns på svenska, ”Med barn”, från 1996 (tills svenska 1997). Jag håller med Lotta Olsson, som skriver om den första boken, att Laurie R King är ojämn som författare. Andra boken i Martinelli serien var en svacka, men med den tredje tycker jag att hon är tillbaka på banan igen.

Här finns det många dimensioner, utöver själva brottet, som ger en fördjupad bild av människorna i boken och dess relationer. Det handlar om par-relationer, barn och föräldrar och föräldrar och styvbarns relationer. Och inte någonstans görs det någon skillnad om det gäller heterosexuella eller homosexuella relationer, där är vi alla lika.

Tyvärr verkar det inte som om Laurie R Kings böcker gick hem i de svenska stugorna för de två sista böckerna i serien om Kate Martinelli finns inte översatta till svenska. De fick jag köpa nya på originalspråket.

Det gjorde inget eftersom det viktigaste var att de gick att få tag på, men lite synd är det ändå att den svenska publiken inte hängde på. Det är, som sagt, uppfriskande att Laurie R King beskriver en homosexuell relation som det mest naturliga i världen, med sina ups and downs som vilken relation som helst.

Det behövs fler sådana böcker, kanske var hon för tidigt ute, eller kanske beror det på att de två sista böckerna inte riktigt höll måttet. Eller kan det vara för att den fjärde boken som heter ”Night Work” på engelska (utkom 2000) handlar väldigt mycket om religion och feministteologi? Ovant för den svenska publiken.

Handlingen i fjärde boken är intressant i sig men mest intressant är hennes ingående beskrivningar, på ett skönlitterärt sätt, av den senaste forskningen inom feministteologin, utifrån ett kristet och hinduiskt perspektiv.

Det är lärorikt och bildande och jag skulle önska att boken hade översatts till svenska just därför. Det hade varit i allmänbildningens tjänst.

Den femte boken, ”The Art of Detection” (2006), är den avslutande delen och här får vi säga farväl till de karaktärer man kommit att tycka mycket om. Det är tur att man känner sig helt redo att säga hej då, man har fått följa med dem i deras arbete och i deras privatliv under flera år och det har varit spännande, roligt och lärorikt, men det känns helt rätt att det är ett ordentligt avslut på serien.

Själva handlingen i den här boken är ett fall som berör Arthur Conan Doyles litteräre figur Sherlock Holmes. Det är som en övergång till Mary Russell serien som handlar om den åldrande Sherlock Holmes som gift sig med en ung kvinna och de fortsätter att lösa fall tillsammans.

I den här boken blir det som en bok i boken, det är både intressant och irriterande. I vilket fall som helst är boken läsvärd, men man bör ha läst alla böckerna innan för att riktigt förstå hur fint de fiktiva personerna i boken tar farväl av oss läsare. Faktiskt så tårades mina ögon i slutet av boken, av lycka. Hur ofta händer det när man läser en deckare?

Allt som allt: jag är glad att jag fick tag på böckerna, de har varit en rolig och lättsam läsupplevelse som lärt mig nya saker vid sida av själva brottsfallen som poliserna Kate Martinelli och Al Hawkin löst. Ojämna men läsvärda.

Jag tycker om att läsa deckare, men särskilt sådana som har mer att ge, som har flera djup och i de här fallet är det just Kate Martinellis liv tillsammans med sin partner Lee som gett den extra, innehållsrika dimensionen. Författaren Laurie R King är själv heterosexuell men beskriver deras relation på ett mycket naturligt sätt.

Antagligen för att hon behandlar den som vilken relation som helst, vilket det ju är. Det har varit den största behållningen av böckerna. En dag kommer vi att vara där även i det verkliga livet. Det ser jag fram emot.

Marcel Proust, del två avklarad

Jag fortsätter min läsning av Marcel Prousts romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”. Nu har jag läst ut, eller ska man kanske säga jobbat mig igenom, del två: ”I skuggan av unga flickor i blom”.

Att läsa Marcel Proust är som att kastas in i en sugande virvelvind av ord, tankar, känslor och oförargliga händelser. Man kan läsa och lägga boken ifrån sig mitt i en mening och ta upp den timmar eller kanske dagar senare och bara fortsätta där man var.

På ett sätt är boken, det vill säga handlingen, helt ointressant. Det händer just ingenting, berättaren lever sitt överklassliv utan mål och mening styrd av konventioner och socitetslivets regler, uttalade eller outtalade. Del två i boken utspelar sig till största delen i en badort vid Normandiekusten. Till det yttre helt händelselöst och varje dag rinner iväg lik den föregående och den nästkommande.

Det är på det inre planet det händer saker med berättaren. Det är att skildra berättarens inre skeendena och händelserna som är bokens främsta syfte. Berättaren får vi aldrig får veta namnet på, boken är konsekvent skriven i jag-form, men som vi ska utgå ifrån att det är Marcel Proust själv det handlar om. På många sätt är deras liv, Marcels och berättarens, parallella men det finns en del centrala delar som skiljer dem åt, som jag uppfattar det.

På samma gång som boken är på ett sätt extremt långtråkig är den samtidigt svår att lägga ifrån sig. Man sugs helt enkelt in i den kraftfulla virveln som drag iväg med mig som läsare och på något sätt kidnappar min hjärna, som en litterär hypnos. Som om jag läste en deckare, en så kallad ”bladvändare”, men utan all den spänning och förväntan som brukar följa.

Andra boken var mer intressant än den första, där berättelsen om Charles Swann dominerade innehållet som en bok i boken. I andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”, handlar det uteslutande om berättare själv. Det ger boken en annan enhet och helhet, även om familjen Swann fortfarande tar mycket plats.

Det är i första delen, där berättarens förälskelse i Swanns dotter Gilberte beskrivs, som familjen Swann fortfarande har en central roll. Andra delen av boken utspelar sig enbart på den badort där berättare befinner sig med sin mormor under sommarens alla månader.

Boken består bara av dessa två delar som är skrivna som två enormt långa kapitel utan någon som helt indelning, inga mellanrum eller styckeindelningar. Varje del på cirka 300 sidor (sammanlagt cirka 600 sidor) är skrivna som ett enda långt resonemang. Därav känslan av sugande virvelvind och möjligheten att kliva in och ut i berättelsen när och var som helst.

Det är några saker som förundrar mig i boken och som jag inte riktigt blir klok på. Det första är framställningen av Madame Swann, hon som var Charles Swanns älskarinna i del ett, och som nu är hans hustru och mor till hans enda barn, Gilberte.

Hon beskrivs helt annorlunda i den här boken, inte bara till sättet utan lika mycket till det fysiska yttre. Som om hon på någon sätt växt och förändrats kroppsligen i övergången från en suspekt älskarinna (med en vidlyftig historia) till etablerad husfru, hustru och moder.

Nog för att det gör något med en människa, den förändringen i livet, men här blir det lite väl dramatiskt. Även karaktärerna i boken noterar den här förändringen, både den yttre och den inre. Det är som om det var två helt olika kvinnor som beskrivs. Förvandlingen från Odette till Mrs Swann är väldigt intrikat. Jag blir inte riktigt klok på den, den fascinerar mig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Sedan är det framställningen av judar och arbetarklassen, eller i alla fall människorna längre ner på samhällsstegen än berättaren själv och hans kretsar. Marcel Proust hade själv judiskt påbrå från sin mammas sida, varför detta enorma förakt för judarna? Är det författarens sätt att spegla sin samtid eller är det hans egna åsikter?

Samma gäller den outbildade underklassen som förlöjligas i boken mer än en gång. Är det återigen ett sätt att spegla den tidens sätt att se och resonera eller är det helt tanklöst författarens egna åsikter?

Vill han sätta upp en spegel för den samtide läsaren för att tvinga hen att tänka till och konfronteras med sina fördomar, eller är det helt enkelt bara så han själv tänkte och tyckte? Jag vet inte. Jag blir illa berörd. Jag hoppas på att få klarhet i någon av de efterföljande delarna.

Sist men inte minst: kvinnorna, eller framför allt de unga flickor han skriver om i den här boken. Skulle det föreställa hans egna upplevelser? Nej, jag tror inte det. Här blir det för genomskinligt. Han var själv homosexuell även om han aldrig erkände det (men andra vittnade om det, sådan han hade förhållanden med), och att han skulle ha älskat unga flickor är helt osannolikt.

Hans beskrivningar av flickorna i boken, hans förälskelse i Gilberte och senare i Albertine, är inte trovärdiga. I första delen där hans förhållande med Gilberte beskrivs är det snarare hennes mamma som är föremålet för berättarens intresse. Hennes kläder och frisyrer framför allt. Här finns inga erotiska eller sensuella undertoner alls.

Inte heller i andra delen där han berättar om den grupp flickor, unga kvinnor, som han äntligen lyckas bli bekant med och där han förälskar sig i dem alla, mer som grupp än som enskilda personer (även om Albertine till sist får en särställning). Det är inte flickor han beskriver, skulle jag tro, det är unga ”förklädda” pojkar.

Det är väldigt intressant tycker jag för han skriver mycket öppet om homosexualitet, ena stunden lägger han fördömanden i någons mun och i nästa stund ett mer sakligt konstaterade utan några värderande kommentarer. Det måste ändå ha väckt en hel del uppmärksamhet på hans tid.

Ja, vad ska man säga? Att jag absolut vill fortsätta läsa alla böckerna, men att jag tar en paus i en dag eller två innan jag ger mig i kast med del tre. Det är ingen semester att läsa Marcel Proust men det är inte heller någon större kraftansträngning. Det är ett slags organiskt flöde man hamnar i och överlever.

Det är lite som Marel Proust själv skriver i boken i samband med ett samtal med Albertine:

”Under samtalet med henne visste jag inte mer om var mina ord föll och hur de verkade, än om jag stått och kastat stenar i en bottenlös avgrund. Det dagliga livet visar ständigt på nytt att ens ord i regel fylles med ett innehåll som den person man talar med hämtar upp ur sitt eget väsen och som är helt annorlunda än det man själv lagt in i dem.”

Minions, Ant-man: size matters

På kort tid har jag sett två filmer som ganska nyligen gått upp på biograferna. Den första jag såg var Minions, en animerad film, och den andra var Ant-man, den senaste Marvel-filmen.

Man kan tycka, vid ett första ögonkast, att det är två filmer som har väldigt lite gemensamt, men jag skulle snarare säga att det finns mycket som förenar dem.

Minions handlar, som de flesta nog vet, om de här små gula filurerna som första gången dök upp i filmerna Dumma mej (1 och 2) som bifigurer till den – i alla fall från början – onde Gru. Figurerna blev omåttligt populära och har nu fått sin egen film.

Filmen berättar om hur minionerna dök upp och hur de genom historien letat efter The Boss, den ondaste av oss alla på jordens yta, för att vara dess hängivna tjänare och medarbetare.

Det kan man ju tycka är en oväntad, och kanske olämplig, idé för en barnfilm, att de älskade filurernas mål och mening är att tjäna ondskan, men twisten blir att de onda inte förblir särskilt onda länge till efter att de kommit i minionernas sällskap.

Varför älskar man minionerna, både barn och vuxna? Kanske är det för att de på alla sätt personifierar en barnslig oskuldsfullhet och naivitet som gränsar till dumhet (och väldigt ofta är dumhet!), som inte har något ont eller elakt i sig på något sätt.

Det händer dråpliga saker och olyckliga saker men aldrig utifrån beräknad illvilja eller elakhet utan bara av otur och ja, dumhet. Jag tror det blir en akt av katharsis för åskådaren. Man behöver aldrig oroa sig för vad som ska hända: man vet att minionerna inte kommer att förändras, de är och förblir goda. Man är trygg i det.

Sen är de otroligt roliga förstås. Det finns många slapsticks i filmen som samtidigt har en seriös botten. Det är etik på hög nivå och kanske kan det bara förmedlas – i vår tid – genom några väldigt små filurer som inte ser mycket ut för världen men som får oss att skratta.

Jag tror att genom skrattet öppnar vi omedvetet upp för att låta oss påverkas, vi skrattar inte bara åt minionerna, vi skrattar åt oss själva och vår tid. Vi slappnar av och känner att det inte är ute med oss – och vår galna värld – så länge det finns ren godhet om än förmedlad genom påhittade gula filurer. Det ger oss hopp.

Och hopp är något som förenar de här två filmerna, som jag ser det. På väldigt olika sätt ger de oss hopp: om en bättre värld, en bättre mänsklighet, ett bättre jag. Ingenting känns plötsligt omöjligt. Och hopp är verkligen något vi behöver.

De stora superhjältarna dök upp och blev populära efter andra världskriget och i samband med rädslan för ett kärnvapenkrig (som jag skrivit om tidigare här på bloggen), för att förmedla hopp om en möjlig framtid, en annan och bättre framtid.

Tydligen är det vad vi återigen behöver, i vår tid: hoppet om att det finns någon eller något med en korrekt etisk kompass som kan ställa allt till rätta, allt elände som mänskligheten åstadkommit i sin enfald och girighet. Superhjältarna har återkommit i full kraft för att bli ett slags katalysatorer som visade att det finns ett sätt att övervinna det onda med det goda.

Det är samma hopp om räddning som minionerna och superhjältarna förmedlar. Vad som också förenar filmerna är att det görs med humor. Det är en av de saker som gör att jag, och många med mig, älskar Marvel-flmerna: de är fulla med humor.

De får oss att skratta och skrattet får oss att slappna av och när vi slappnar av släpper (omedvetet) den krampaktiga rädslan och ångesten inför världens tänkbara och hotfulla undergång, i alla fall för en stund och vi kan andas lite lättare.

Jordens undergång är en reell rädsla för många, i första hand genom rädslan för klimatförändringarna som riskerar att leda till vår världs och existens undergång.

Varje år släpper SOM-institutet i Göteborg statistik över vad svenskarna tycker i samhällsfrågor. 2013 visade man att på topp fem över vilka samhällsproblem svenskarna oroar sig mest för finns tre miljöfrågor:

Miljöförstöring (42 procent)
Organiserad brottslighet (41 procent)
Stor arbetslöshet (41 procent)
Förändringar i jordens klimat (40 procent)
Försämrad havsmiljö (39 procent)

Därför behöver vi skratta, och därför behöver vi superhjältar, både små gula och små röda i myrstorlek. Vi behöver hjälp att släppa greppet om vår plågsamma rädsla för att kunna slappna av och istället se vad som faktiskt kan göras. Man får hjälp att bli en superhjälte i sitt eget liv och man behöver inte ens vara stor och stark för att klara det.

För det som mest av allt förenar filmerna Minionerna och Ant-man är att hjältarna är väldigt små. Det är inte den råa, fysiska styrkan som ska rädda världen längre utan i första hand vänskap, gemenskap och att de goda krafterna samarbetar och gör det tillsammans. Först då är de möjligt att rädda världen. En urgammal etik som ges nya färger och former. Arketyper i nya dräkter.

Det är helt enkelt underbart på något sätt. Jag rekommenderar definitivt båda filmerna!

Mad Max speglar människan

Äntligen kom vi iväg för att se den nya Mad Max filmen. Vi hade förberett oss genom att se de tre gamla med Mel Gibson, vilka jag inte sett innan, och det var roligt att se filmerna man hört så mycket om. Mad Max filmerna har ju varit banbrytande på många sätt.

Den nya filmen, som kom i våras, är definitivt i samma anda även om mycket har hänt sedan 1980-talet, framför allt på det tekniska planet. Det främsta genomgående temat är detsamma: civilisationens undergång på grund av att människorna förstört jorden genom överexploatering och miljöförstöring.

Även om det är en 100% actionfilm rakt igenom finns det så många filosofiska och etiska frågor att fundera över under filmens gång att man faktiskt blir rent av lycklig – i alla fall om man är lagd åt det hållet.

Det är så klart därför filmerna lever kvar och behåller sin popularitet: de berättar något viktigt om oss som människor och de villkor vi lever under.

Först och främst berättar filmen om att civilisationens fernissa är mycket tunn. Det behövs inte mycket för att det sociala kontraktet mellan människor ska brytas ned och regeln om att den starkaste överlever på bekostnad av de svagare träder i kraft.

Det framställs på ett glasklart sätt i alla filmerna om Mad Max men i den nya görs det med ännu större brutalitet. Här härskar tveklöst mannen och den manliga våldsdyrkan. Det yttersta tecknet på det är bilens centrala roll i filmen.

I en scen säger Max: ”De har tagit mitt blod och min bil. Vad mer kan de ta ifrån mig?” Människor har blivit varor och ägodelar, bilarna har blivit gudar. Så genial civilisationskritik!

Filmen lyckas verkligen visa på alla klassiska manliga ideal, eller karaktärsdrag om man hellre vill kalla det så. Här härskar mannen, den evige Joe, som han kallas. Envåldshärskare över en hängiven skara män som gör allt han vill utan att ifrågasätta något.

Här ser man längtan efter att höra till, att vara accepterad, att ha ett högre uppdrag att tro och hoppas på. Det är självklart allmänmänskliga egenskaper men här framställs de i all sin manliga självklarhet.

När civilisationens fernissa flagnat av helt och hållet och den starkaste tar över, ja då blir det mannen som regerar. När inga andra måttstockar finns än rå muskelmassa ja då har mannen fritt spelrum.

Och kvinnorna? De är återigen degraderade till ägodelar, avelskor, mjölkmaskiner och slavar. Inget nytt under solen.

Är det filmens budskap och mänsklighetens förbannelse? Tro inte att filmen framställer det som att den manliga, totala friheten ger mannen den fullständiga lyckan. Nej, en totalt manligt skapad värld är inte den bästa av världar ens för männen.

Det är här filmens innersta essens framträder, i alla fall som jag uppfattar den. Det finns ett annat sätt. Filmens absoluta epicentrum är Furiosa. Den nya tidens kvinna. Vid sidan av Max. Den nya tidens man. De är helt jämsides i filmen. Det är ett utopi att längta efter.

Det finns speciellt en helt fantastisk scen i filmen som illustrerar det här på ett sätt som nästan fick mig att börja gråta. Det var så vackert i sin enkelhet.

Utan att avslöja filmens handling kan jag berätta att den kretsar kring en jakt. De onda förföljer de goda: Max och Furiosa med flera. Deras ammunition börjar ta slut. Det större vapnet har bara tre patroner kvar och med det sla de stoppa ett tillfälligt hot.

Max går ned på knä. Skjuter och missar. Två kvar. Han skjuter och missar. En kvar. Furiosa står bakom honom. Han tittar upp på henne, ger henne vapnet och erbjuder sin axel som stöd för vapnet. Hon siktar och skjuter. Träff.

Det är en så rörande scen mitt i allt våld: att bejaka varandras styrkor och samarbeta för bådas bästa. Utan prestige eller känslan av att vara över- eller underlägsen. Det är möjligt och det är vackert.

Hela scenen skedde utan att ett ord uttalades emellan dem. Det skedde i totalt samförstånd som inte krävde några ord. Rysning!

Att filmen har ett tydligt genusperspektiv är otvetydigt men det görs på ett otroligt genomtänkt sätt. Jag är både imponerad och rörd. Vem hade trott det?

Ingen som ser filmen – hoppas jag – vill ha kvar den gamle mannen, det vill säga det gamla föråldrade patriarkatet. Det är ett förödande system för både män och kvinnor.

Vi vill ha den nye mannen och den nya mänskligheten. Den nya människan som inte söker hämnd utan befrielse. Tillsammans. Filmen illustrerar det hoppet och den längtan på ett galet, actionfyllt men oj så gripande sätt. Jag är berörd!

Filmen har också många komiska små detaljer som till exempel följande citat: ”och jag som skulle McFeasta i Valhalla!”

Två timmars action i turbofart! Missa inte!