Madhat Kakeis konst vinner mitt hjärta

IMG_9497

Idag, söndagen den 28 februari, är sista dagen för utställningen Madhat Kakeis Abstrakta kabinettModerna museet. Jag hann dit i sista stund. Det var inte lätt att hitta utställningen som gömmer sig allra längst in, eller snarare längst bort, i museets irrgångar. Som tur var blev jag vänligt ledsagad av en museivakt och hittade till slut det lilla rummet, dolt som om det var Moderna museets hemlighetsfulla, bultande hjärta.

IMG_9599

Jag kan inte förklara vad som hände när jag klev in i rummet. Utställningen, det abstrakta kabinettet, består av ett enda rum. Ett litet rum, ja, som ett litet kabinett. Ändå var det som att kliva in i en katedral, det lilla rummet utvidgades till en evig rymd när jag klev över tröskeln. Något drabbade mig. Det grep tag om mitt hjärta och vred om. Det välkända trycket över bröstet, känslan av att vilja gråta av glädje, tacksamhet och vemod på samma gång.

IMG_9545

Det händer mig ibland, inte ofta, men när det händer så grips jag på djupet och min själ skakas om. Det är vidunderligt och brutalt på samma gång. Vad händer och varför? Vad är det med konsten i det lilla abstrakta kabinettet som drabbar mig på djupet och når ned till min existens grundvalar? Jag vet verkligen inte. Det bara händer och jag låter det hända. Jag är inte rädd.

IMG_9488

Här, framför den här, blir jag stilla. Den är monumental i sin till synes enkelhet. En så djup blågrå färg har jag aldrig sett förut (mina bilder kan inte förmedla färgerna på ett rättvisande sätt, det måste sägas). Tavlan gestaltar det svenska svårmodet – blandat med längtan och vemod – på ett fantastiskt sätt. ”Att känna sig blue” har plötsligt tagit fysisk form i sinnevärlden.

IMG_9602

IMG_9564

IMG_9626

Färgerna förändras beroende på hur man placerar sig i rummet, dialogen mellan dem förändras beroende på vilken färg som hamnar i blickfånget. Den älskade blågrå tavlan försvagas och tappar i färg och lyster när den ses tillsammans med de klarare färgerna bredvid. Samtidigt blir den mindre vemodig, den livas upp av att relatera till de andra. Färgerna gör varandra mer levande.

IMG_9608

Det är så vackert. Jag stannar en evighet i rummet. Under tiden är det många andra besökare som hittar fram till utställningen. Ingen stannar kvar i rummet. Några kikar in över tröskeln och vänder igen, några kliver över tröskeln men går ut ur rummet direkt, ingen stannar och ger tavlorna en chans. Någon säger: ”Det är bara färg”.

Bara färg? BARA FÄRG? Jag skakar i mina grundvalar igen. Bara färg! Nej, det är verkligen inte bara färg, det är stor konst. Varför ger de den inte en chans? Först blir jag upprörd över deras nonchalans, sedan inser jag: hur många gånger har inte jag kikat in på en utställning, fnyst och sagt: ”det är bara…” och vänt på klacken. Och där inne har det kanske stått en människa som kippat efter luft, i chock: BARA? Har du inte förstått någonting?

IMG_9615

IMG_9620

IMG_9526

Titta noga. Det är så många lager, årsringar och bottnar. Ingenting är bara yta, här finns dolda bråddjup. Det är nu jag känner greppet kring mitt hjärta hårdna, det vrider om. Det smärtar, men det smärtar på ett livgivande sätt. Varför drabbar det mig så påtagligt? Jag har ingen aning.

IMG_9558

Det är då det händer. Jag ser mig själv i färgen. Min skugga. Jag blir ett med färgen. Jag är färgen. Jag lever. Jag andas. Jag vill bo där. Jag lämnar det abstrakta kabinettet med ny kraft. Jag är.

Annonser

Livet självt på Moderna äcklade mig

FullSizeRenderxx

Jag ber om ursäkt redan här: förlåt! Förlåt mitt starka ordval, det kanske upplevs för kategoriskt och orättvist, men det är det enda ord som kommer för mig: äckel. Jag kände äckel inför utställningen Livet självtModerna museet som just har öppnats och som pågår till den 8 maj.

Äcklar livet mig? Nej, inte i normala fall. Har jag blivit för gammal för en utställning som använder sig av maximal multimedia, som antagligen appellerar utmärkt på yngre människor (vilket är bra)? Kanske. Har jag en förskönad och förljugen bild och erfarenhet av livet? Nej, absolut inte, jag vet att livet kan var fult, plågsamt och smutsigt. Jag är realist.

IMG_9473

Allt började så bra med den här tavlan: ”Medvetandets upptäckt” av Victor Brauner (1903-1966) från Rumänien, målad 1956. Ambitionen med utställningen är att visa livet självt ur flera olika perspektiv, bland annat det vetenskapliga och tekniska, och då fungerar det här verket utmärkt som ett exempel på den konst som målades i den naturvetenskapliga och tekniska revolutionen som var på 1950- och 1960-talet, då människan sågs som en robot snarare än ett däggdjur.

IMG_9470

IMG_9425

IMG_9429

Men sen började det hända grejer, redan här, i ett av de första rummen, började äcklet att ta över. Det första konstverket heter ”Hot mot civilisationen” (2015) och är skapat av Olga Balema från Ukraina (född 1984). Det andra heter ”Innesluten” (1969) av Eva Hesse (1936-1970) från USA. Det tredje verket som består av flera skulpturer är gjort av Sebastian Stöhrer (född 1968) från Tyskland. Ingen av hans skulpturer har en titel, de är alla skapade 2015.

Här blir det snarare civilisationskritik mot det som skadar och hotar livets självt. Det är bra, det är nödvändigt, men varför kommer det före livet självt? Först vill man ju veta vad det är som hotas för att man ska drabbas av behovet och lusten att rädda det.

IMG_9438

IMG_9441

IMG_9443

Så oändligt mycket värre blir det här. Jag var beredd att vända och gå. ”Man och mus” (1991-92) av Katharina Fritsch (född 1956) från Tyskland skrämmer livet ur mig. Återigen känner jag att livet självt hotas. Ja, det finns fler råttor än människor i Stockholm, de lever i kloakerna och dyker upp på gatorna, jag har sett dem med egna ögon. Det är vidrigt. Jag hatar råttor.

Jag noterar dock att mannen i sängen sover fridfullt, han har ingen aning om vilket hot som hänger över honom och som han varit med om att skapa själv i sin enfald. Ja, vi människor behöver väckas, men varför? Varför handlar en utställning om Livet självt i första hand om hotet mot livet? Är det verkligen rätt ände att börja i?

FullSizeRenderxxx

IMG_9434

Äntligen händer det något. Hilma af Klint (1862-1944) från Sverige kan man lita på. Här visas hennes verk ”De tio största nr 9. Ålderdomen” och jag minns med glädje den stora utställning som Moderna museet gav förra året, där hennes magnifika konst visades. Nu börjar livet självt krypa fram och ta plats  i utställningen. Här finns livgivande frö/spermier/ägg som lägger grunden för det fortsatta livet som måste skyddas. Här finns livsglädje och framtidstro. Här finns något att beskydda och förvalta: livet självt och dess ursprung.

IMG_9469

Men då dyker den här upp och förtar min entusiasm: en estrad med lysande lampor som en cirkusmanege mitt i rummet. Är livet bara en teater? En cirkus? Bedrar vi oss själva? Vad är livet och vad är dess mening? Smetar vi bara teatersmink över en döende civilisation och mänsklighet som är dömd till sin egen undergång – av henne själv? Jag vet inte, men jag bli deppig igen.

IMG_9465

IMG_9454

IMG_9455

IMG_9460

Så blir jag lite glad och hoppfull igen när jag ser ”Hus för bin” av Carsten Höller (född 1961, Belgien) och Rosemarie Trockel (född 1952, Tyskland) gjord 1999. Husen för bin är vackra, funktionella och nödvändiga. Ja, då blir jag ledsen igen när jag tänker på det, att bina är utrotningshotade och utan dem går människan under snabbare än vad hon någonsin kan förstå.

Återigen signalerar konstverket och utställningen civilisationskritik, hot och undergång. Är det vad livet självt handlar om, att det håller på att gå under? Att mänskligheten misskött sig och priset för det är döden. Den kollektiva arten som mänsklighet utrotar sig självt. Livet självt hotas inifrån, utifrån och hela tiden. Hela besöket är en känslomässig berg- och dalbana.

IMG_9448

Så kom jag till slut fram till det som var målet med mitt besök, det konstverk som lockade mig till utställningen i första hand: ”Kunstformen der Natur”, boken från 1904 av biologen Ernst Haeckel (1834-1919), Tyskland. En helt fantastiskt vacker bok med illustrationer som är bedövande vackra. Den kom jag för att se, den affischen vill jag köpa och då måste jag ha sett utställningen först.

Här blir jag lycklig. Här står jag öga mot öga med livet självt i form av avbildade organismer av olika slag, som bakterier och virus. En av mänsklighetens och skapelsens allra minsta beståndsdelar som både bygger upp och bryter ned, som är en absolut nödvändig del av våra liv och vår verklighet. Utan dem inget liv. De är verkligen livet självt.

Då kommer jag att tänka på filmen ”Världarnas krig” med Tom Cruise, en inte alltför bra film men med en mycket tänkvärd twist. Filmen handlar om att det kommer aliens från yttre rymden som anfaller jorden och förbereder den stora förstörelsen och förintelsen. Hotet från rymden är till synes helt oövervinneligt och när jag såg filmen undrade jag: hur sjutton ska de lyckas få till en handling där det blir trovärdigt att människan till slut vinner över rymdmonstren?

Då kommer den oväntade twisten: rymdmonstren tål inte jordens bakteriekultur. Efter att ha druckit vattnet, andats luften och ätit människorna (tror jag de gjorde) började de långsamt förtvina för att slutligen dö. Människan och hennes krigsmaskin övervann inte monstren, det gjorde bakterierna, dessa små, osynliga livsnödvändiga beståndsdelar av livet självt. Det var mycket trösterikt.

Jag köpte min affisch och gick vidare. Äcklad men också lycklig över de magnifika bakterierna.

Inga teorier, inga former – blott färger

IMG_9274

Ibland blir jag så arg. Så otroligt arg över hur historien skrivs, och i det här fallet konsthistorien. Läser man konsthistoria får man i princip inte lära sig något om kvinnliga konstnärer, endast manliga. Då tänker man: det fanns inga kvinnliga konstnärer. Men det gjorde det. Då tänker man: de fanns men de kom inte fram i sin samtid, ingen visste om att de fanns. Men så var det inte.

Det finns mängder av fantastiska kvinnliga konstnärer i konsthistorien som var kända och uppburna av sin samtid, men som blev helt förbigångna när det var dags att skriva konsthistoria. Då blev de plötsligt blinda fläckar. Det gör mig tokig. Jag har just varit på en utställning som jag anser bekräftar den ”regeln” mer än väl.

IMG_9280

Sven-Harrys konstmuseum visas just nu en utställning med den finländska konstnärinnan Ellen Thesleff (1869-1954). Jag hade aldrig hört hennes namn förut innan jag läste om den kommande utställningen. Varför har jag inte hört talas om henne förut? Det gör mig arg för hon är helt underbar och hon var uppburen redan under sin tid. Hon ställde ut runt om i världen och och levde på sin konst, men ändå: inte ett ord.

IMG_9284

IMG_9287

IMG_9292

Titta noga på de här tavlorna, som några exempel på hennes konst. Se hennes färgval, hennes färgkombinationer och hennes flyhänta penseldrag. Hon är helt fantastisk och ändå så okänd för de allra flesta, även sådana konstintresserade personer som jag. Därför är jag väldigt glad och tacksam över att Sven-Harrys bidrar till att öka kunskapen – och skulle jag tro – intresset för henne.

IMG_9297

IMG_9299

Det är något mycket finskt över Ellen Thesleffs färgsättningar. Jag tänker mer än en gång på Marimekko när jag står framför hennes konst. Det är något med djupet i färgerna, kombinationerna och formerna som gör det. Ellen Thesleff var klassiskt utbildad och målade från början realistiskt men ju mer hon hittade sin egen stil desto mer frångick hon reglerna.

Hon säger själv: ”Inga teorier, inga former – blott färger” och det märks. I hennes konst är det färgerna som sitter på första parkett. Allt annat är underordnat färgerna. Jag tycker verkligen om den här tavlan som vid första anblicken föreställer enbart ett stort träd, men vid närmare åsyn ser man plötsligt den lilla människan nere vid ramen. Det märks att naturen är Ellen Thesleffs stora inspirationskälla, människan är inte hälften så intressant för henne.

IMG_9313

IMG_9319

Ellen Thesleff älskade att resa till Florens, det var hennes favoritstad. Många av hennes målningar föreställer italienska landskap och gatubilder. Man känner igen färgerna, ljuset och skönheten från Italien. Man riktigt känner hur mycket hon älskade att vara där.

I samband med utställningen visas en film om henne, nästa en timme lång, gjord av hennes systers barnbarn. Själv fick hon aldrig några barn, hon gifte sig inte heller. Hon levde med sina systrar, särskilt en av dem som hette Greta. Greta var också konstnär men höll på med keramik. De levde i Finland men så fort de sålt något, en tavla eller en kruka, reste de till Florens för pengarna.

Filmen är väldigt intressant, inte bara för att man får lära sig mycket om Ellen Thesleff utan också för att man får lära sig mycket om hennes tid och den tidsanda som rådde. Ellen, hennes systrar och mamma, reste mycket i Europa i början av 1900-talet innan det första världskriget bröt ut. De var en borglig familj med god utbildning, de behärskade många språk som man gjorde på den tiden: franska, tyska, engelska, italienska. De hade inga problem med att resa, bosätta sig och att umgås med folk från hela Europa. Språkkunskaperna förenade dem.

IMG_9324

Den här tavlan, som heter Ekot (1891), blev Ellen Thesleffs genombrott. Den var med på en utställning i Finland och blev mycket omskriven och uppskattad. Den lade grunden till hennes karriär och blev hennes signum. Den säger mycket om Ellen Thesleff själv tycker jag. Hon var en fri själ, som med stöd av sin älskade familj, levde sitt liv som hon själv ville. Aldrig någonsin verka det som om hon känt sig begränsad av att vara kvinna.

IMG_9332

IMG_9370

Här ser man henne tillsammans med sina konstnärskamrater, elever vid Finska konstföreningens ritskola 1889. Hon är verkligen sin egen redan här, en som går sina egna vägar, som tjugoåring. Jag blir imponerad och lite avundsjuk.

IMG_9340

IMG_9342

Vilka färger!

IMG_9361

Hon lärde sig behärska träsnitt och torrnål också, olika former av högtryck och djuptryck. Här blev hon banbrytande och en föregångare på många sätt. Den som försökt sig på den konstformen vet hur svår den kan vara, desto mer imponerad blir man av hennes konstverk.

IMG_9349

IMG_9352

IMG_9357

Här är några närbilder från de små konstverken från tidigt 1900-tal. Jag älskar dem.

IMG_9378

Ellen Thesleff använde ofta sin yngre syster Thyra Elisabeth som modell, som på den här tavlan från 1892. Noteras ska att den här tavlan är målad några år innan Edvard Munch målar sin berömda Madonna svit. Jag är fullständigt övertygad om att han hade sett Eller Thesleffs tavla och inspirerats av den när han målade sina tavlor med ett så likt motiv. Men det skulle han antagligen aldrig erkänna och det skulle antagligen aldrig noteras i en konsthistorisk bok. Eller har jag fel?

Se utställningen, den pågår endast till den 10 april, och missa inte filmen i källaren. Den är värd att se varje minut av den.

Våldsam, snuskig och hejdlöst rolig!

deadpool-movie-costume-pic-2-900x450

Första gången jag hörde talas om anti-superhjälten Death Pool var på ComiCon i höstas. Där såg jag en tavla med det här motivet hängande på en vägg i en monter. Jag tyckte att det var en underbar ironisk bild av en superhjälte. Även Death Pool tillhör Marvel familjen men är en ny hjälte, skapad i början av 1990-talet.

I dagarna, fredagen den 12 februari, hade den första filmen om Death Pool premiär på bio och är man det minsta intresserad av Marvels serietidningshjältar är filmen ett måste. Den är våldsam, snuskig och samtidigt hejdlöst rolig. Filmen driver med allt och alla, särskilt med filmens egen hjälte och hela genren.

Filmen har femtonårsgräns och det ska vi vara tacksamma för, den är inte lämplig för yngre barn, inte ens i målsmans sällskap – om man inte som förälder vill ägna de efterföljande dagarna åt att försöka förklara saker som man antagligen inte känner sig redo att förklara för sitt barn.

maxresdefault234

Men till alla andra: se den! Vi såg den på Alla hjärtans dag och det intressanta är att mitt i allt galet våld är det en mycket vacker kärlekshistoria som utspelar sig. Den här bilden är gjord för att uppmärksamma det, men den vackra kärlekshistorien är definitivt inte så vacker och oskuldsfull som den här bilden utlovar.

marvel-and-dc-actors-emgn-1

Death Pool är en helt vanlig man från början, om än varken särskilt ärlig eller trevlig. Han träffar sina drömmars kvinna och de lever lyckliga tillsammans (med ett mycket intensivt sexliv som vi får ta del av i filmen) tills det visar sig att han har drabbats av obotlig cancer.

Utan att spoila kan jag berätta att det är i jakten på botemedel mot cancern som den odödlige superhjälten Death Pool uppstår. Och där börjar berättelsen.

Det roliga är att det är skådespelaren Ryan Reynolds som spelar huvudrollen, Death Pool. Det var också han som spelade Green Lantern (2011) i filmen som i princip alla fans avskydde. I den här filmen får han definitivt både sin revansch och en upprättelse vilket han verkligen är värd. Han gör rollen som Death Pool helt fantastiskt bra, men så är det en betydligt mer tacksam roll att spela jämfört med Green Lantern.

I filmen skojar man om det här, Green Lanterns flopp, och i en scen när Death Pool tror att han ska få en superhjälte-dräkt ber han: inte en grön, snälla inte en grön. Det är bland annat sådana små kopplingar och ”hälsningar” till de andra Marvel-filmerna som ger filmen dess charm.

Deadpool-3-49d2e

Death Pool har kopplingar till X-men och i filmen finns några av dem med. Hela Marvels universum flätas in i historien mer eller mindre tydligt, och självklart finns Stan Lee (Marvels universums skapare) med i en liten roll i filmen, som alltid.

Filmen driver, som sagt, med hela sin genre och det är underbart. Det är intelligent humor och vi skrattar hejdlöst. Det märks att filmen är gjord som en kärleksgåva till alla Marvel-fans runtomkring hela vår värld, som ett tack för att vi bär upp och försörjer hela Marvels universum.

Till och med i den efterföljande lilla filmen som kommer efter den evighetslånga eftertexten – den som bara vi hardcore-fans sitter kvar och väntar på när alla andra lämnar salongen – driver man kärleksfullt med oss beundrare. Det känns som en personlig hälsning.

deadpool_clip_hd.0

Ja, det är våldsamt, ja det är snuskigt (tänk vad man kan göra med en enhörning!) men det är underbart bra gjort. Det är gjort med en härlig självdistans och det börjar redan i de inledande texterna när alla medverkande presenteras, kolla in det noga när det börjar rulla.

I sann superhjälte-anda är det självklart bara de onda som dör. Man kan lita på Marvels i det fallet, de kan ju inte ha ihjäl sina egna hjältar så det behöver man inte sitta och vara nervös för. Det är ju faktiskt en tecknad serie som kommer till liv. En saga, om än på liv och död.

screen-shot-2015-12-25-at-9-54-51-am

Och självklart finns alla de givna bifigurerna med som förhöjer skämten men också berättelsen. Det är genom de mänskliga bifigurerna som hjältens person djupnar och framställs på ett mänskligt sätt. Det är ett av Marvels signum, att deras hjältar är mänskliga med allt vad det innebär av glädje och sorg. De har en historia och de finns i ett sammanhang.

Man kan till och med säga att de fungerar som identifikationsobjekt som forntidens grekiska och romerska gudar. Marvels Pantheon är fyllt av gudar som lever sina liv på mer eller mindre samma villkor som vi människor – men utan att tappa sin superhjälte-glans även om den ofta blir lite solkig.

dead-pool-movie-trailer

Det är skönt att filmen Death Pool inte är i 3D, ibland är det trevligt att se en film ”the old fashion way”. Dagens teknik gör ändå att vad som helst går att framställa på ett trovärdigt sätt, man blir fortfarande förvånad över vad som går att göra.

Death Pool är en underbar film, allt sitt våld till trots. Jag kan tänka mig att den är på gränsen till obegriplig för den som inte känner till Marvels universum, och sett de andra filmerna, men för oss som älskar Marvels alla superhjältar och filmerna om dem, för oss är Death Pool en älskvärd anti-superhjälte som man definitivt vill se mer av.

…Och natten kom! Torsten Jurell igen

IMG_9102

Det känns magiskt redan när jag närmar mig dörröppningen. Ett skuggspel blockerar ingången. Jag känner förväntan och spänning. Jag såg Torsten Jurells utställning på Röhsska i Göteborg förra året och blev hänförd, och nu har den utställningen följts upp av en ny, den här gången på Dansmuseet i Stockholm. Utställningen kallas ”… Och natten kom!” och pågår till den 1 maj.

IMG_9105

Det är inte samma utställning som i Göteborg, men det är på samma tema. Återigen möts jag av dessa märkliga, magnifika huvuden som ser ut att vänta på sin kropp av tyg och trådar som aldrig kommer. De är vackra, vemodiga och lite obehagliga på samma gång. De väntar och väntar på sin pinne.

IMG_9107

Här blir jag stående en stund som om det vore en minnesstund över ett liv som gått vidare, eller förbi, eller upplösts.

IMG_9119

Jag vet inte vad det är med de här porslinsskulpturerna som fascinerar mig så mycket. Jag kan inte se mig mätt på dem och ändå ger de mig så blandade känslor. Jag blir både lycklig och obehagligt till mods på samma gång.

Den nya utställningen, liksom den förra, presenteras i mörker, i skumrask, eller är det skymning? Kommer natten som en befriare eller som ett hot? Jag vet inte, men jag märker att jag blir mer rädd den här gången. Förra gången, på utställningen i Göteborg, blev jag enbart euforisk. Den här gången känner jag obehag och rädsla trots att jag uppskattar konsten lika mycket. Är det jag som har förändrats eller är det konstnärens intentioner?

IMG_9201

Det är mycket som skapar tankar. Den här raden av huvuden, androgyna och evigt existentiella i all sin enkelhet, får mig att fundera. Vilka är de och vad vill de? Är de minnen av en annan tid eller ett annat liv?

IMG_9210

IMG_9121

IMG_9125

Det är som om de representerar människor i alla världar och i alla tidsåldrar och ändå är det något så anmärkningsvärt kinesiskt över dem. De är fantastiska.

IMG_9129

Det här huvudet skulle jag vilja äga. Det gör mig enbart glad. Är det den röda färgen på mössan som gör det, eller är det småleendet i mungipan? Jag vet inte, men det är underbar.

IMG_9139

Den här gruppen av skulpturer är helt ny för mig. Den bryter av mot allt det andra, både i form och uttryck. Vad är det för en märklig familj?

IMG_9150

Som består av en zombie.

IMG_9153

Och en ängel.

Kanske är det du och jag uppbrutna i en olika delar istället för den till synes helhet som våra kroppar härbärgerar. Som om ens allra innersta brutit sig ut och tagit gestalt i separata delar.

IMG_9192

Det är här, framför den lilla teatern, som jag börjar känna riktig oro. Det är samma teater som förut, 4.30 minuter lång med 4.30 minuters paus innan den börjar om igen. Samma lilla pling som meddelar att teatern ska börja, och jag springer ditt som en av Pavlovs hundar varje gång jag hör plinget. Väntar ivrigt på att det ska börja.

Har konstnären bytt ut musiken i teatern? Eller vad är det som känns annorlunda? Varför känns natten plötsligt hotfullt istället för inbjudande? Varför upplever jag marionettdockorna som farliga istället för vänliga, som förra gången? Är det jag som har förändrats eller teatern? Jag vet inte, men stjärnhimlen på slutet tröstar mig.

IMG_9217

De avhuggna huvudena som hänger som främmande frukter i ett träd känns hotfulla. Jag blir rädd istället för fascinerad.

IMG_9172

Händerna som hänger i en stor klase, som en trofé, ger mig kalla kårar längst ryggraden och jag tänker på alla kongoleser som fick händerna avhuggna under Belgiska Kongos bestialiska regeringstid, som straff om de inte samlade in tillräckligt med rågummi från träden.

IMG_9156

IMG_9136

IMG_9160

Är det här en armé av soldater, eller en armé av tiggare, eller helt enkelt en skolklass på utflykt? Jag vet inte, men de fascinerar och skrämmer på samma gång. De är vackra och förfärliga på samma gång. De är hopsatta av delar som om de vore små Frankensteins monster och samtidigt ser jag kärleksfullt på deras värnlösa kroppar.

IMG_9196

Hur är det möjligt för konstnären att förmedla ömhet, övergivenhet och längtan samtidig med fara, obehag och oro. Jag vet inte men jag älskar det.

IMG_9145

Jag är verkligen glad att jag fick det här tillfället att återigen ta del av livets teater i Torsten Jurells porslinskonst. Jag rekommenderar verkligen ett besök!

Beckers konstnärsstipendiat 2016

IMG_9055

Tomas Lundgren har tilldelats Beckers konstnärsstipendium för 2016, och en utställning med hans konst visas därför på Färgfabriken just nu, 30 januari – 6 mars. Det är alltid spännande att ge sig iväg till Färgfabriken, inte bara för att deras utställningar är annorlunda och mindre förutsägbara jämfört med många andra konsthallars, utan också för att de har en sådan magnifik utställningssal. Den tar andan ur mig varje gång.

IMG_9009

Redan på håll såg jag det magiska ljuset från den grå, stilla betongbunkern som för tankarna till en forntida festsal eller möjligtvis ett rum för en urtida religiös ritual av något slag. Jag sugs som en fluga mot ljuset. Än en gång har man lyckats åstadkomma en makalöst vacker hängning av konsten, där rymden och ljuset i salen är lika viktiga som konsten. Jag älskar det.

IMG_9049

Jag närmar mig tavlorna förväntansfull. I motiveringen till Tomas Lundgrens stipendium står: ”Tomas Lundgren tilldelas Beckers konstnärsstipendium 2016 för att han på ett innovativt och undersökande, nästan meditativt sätt prövar måleriets möjligheter, för att han lyckas bryta loss historiska fragment ur tidens glömda bildflöde, sammanfoga dessa till alternativa möjligheter, locka fram nytt liv och därmed skapa ett måleri som kännetecknas av en tydligt nyskapande vilja.”

IMG_9011

IMG_9015

Här blir det tvärstopp. Utställningen består av tre serier av konstverk. Den första, den som hänger likt en allé in mot rummets centrum, kallas ”Apart” och består av en mängd mindre tavlor med porträtt av män. De är otroligt obehagliga och jag har svårt att värja mig. Jag vet inte vad det är som äcklar mig, men något är det.

Tomas Lundgren har i den här utställningen enbart utgått från gråskalor, alla tavlor är målade i grått. Han utgår från gamla fotografier som han målar av och transformerar till mer eller mindre  oigenkännlighet. Det är väldigt effektfullt men också mycket obehagligt.

Varje porträtt finns i flera upplagor, både som ”original” och som ”negativ”. Man uppfattar bilderna som fotografier, gamla och fuktskadade. Även personen på bilden är gammal, inte till ålder men historiskt, som om den förmultnat och  förvandlats till fossil. Jag har svårt att se, jag värjer mig.

IMG_9020

Längst in i salen finns en annan serie som kallas ”Variations” (från 2015). Den består av tre stora tavlor som alla utgår från samma kvinnoporträtt. Det är som en Golgatavandring fram till bilderna, man passerar alla de aparta männen, den ena till synes mer galen än den andre, och kommer fram till kvinnan i tre delar. En triptyk. En splittrad personlighet.

Är hon också galen? Är männen galna? Nej, ingen är galen, men det är något som oroar. Vem är hon? Vilka är dessa män? Det är som mänskligheten begravts och stelnat till artefakter. Som om de vänts ut och in. Alla konstverk i grått, olja målat på duk.

IMG_9022

När man tittar närmare ser man texten: hospital. Kvinnan har sjukhuskläder på sig. Galenskapen är kanske närmare än vi tror. Jag känner ett desperat behov av att vila ögonen på något mindre krävande.

IMG_9016

I mitten av lokalen hänger fyra stora verk som kallas ”Mirroring” del 1-4. De föreställer samma kvinna som speglar sig i sig själv. Jämfört med de andra serierna är hon en lättnad. Hon kunde varit du och jag. Hon ser helt vanlig ut, hon vänder inte ut och in på mitt sinne och tvingar mig att se bortom fasaden och rollerna. Det blir rena avslappningsövningen.

IMG_9031

IMG_9030

IMG_9039

Här blir jag stående i djup fascination. Jag inser plötsligt att de fyra enormt stora målningarna är skapade genom prickar i olika gråa nyanser, en slags pointillism. Varje tavla måste ha tagit oändligt lång tid att måla. Jag imponeras och tittar nära. Kan det verkligen stämma? Ja, varje tavla, varje skiftning, varje – till synes – penseldrag är uppbyggt av prickar.

IMG_9044

Jag känner mig omtumlad när jag tar mig ut ur lokalen. Berörd, äcklad, fascinerad, förundrad. En sak är säkert: det är inte självklart en ofarlig lustfylld utflykt att gå på konstutställning. Ibland kostar det på.

Men det är alltid värt det.