Beckers konstnärsstipendiat 2016

IMG_9055

Tomas Lundgren har tilldelats Beckers konstnärsstipendium för 2016, och en utställning med hans konst visas därför på Färgfabriken just nu, 30 januari – 6 mars. Det är alltid spännande att ge sig iväg till Färgfabriken, inte bara för att deras utställningar är annorlunda och mindre förutsägbara jämfört med många andra konsthallars, utan också för att de har en sådan magnifik utställningssal. Den tar andan ur mig varje gång.

IMG_9009

Redan på håll såg jag det magiska ljuset från den grå, stilla betongbunkern som för tankarna till en forntida festsal eller möjligtvis ett rum för en urtida religiös ritual av något slag. Jag sugs som en fluga mot ljuset. Än en gång har man lyckats åstadkomma en makalöst vacker hängning av konsten, där rymden och ljuset i salen är lika viktiga som konsten. Jag älskar det.

IMG_9049

Jag närmar mig tavlorna förväntansfull. I motiveringen till Tomas Lundgrens stipendium står: ”Tomas Lundgren tilldelas Beckers konstnärsstipendium 2016 för att han på ett innovativt och undersökande, nästan meditativt sätt prövar måleriets möjligheter, för att han lyckas bryta loss historiska fragment ur tidens glömda bildflöde, sammanfoga dessa till alternativa möjligheter, locka fram nytt liv och därmed skapa ett måleri som kännetecknas av en tydligt nyskapande vilja.”

IMG_9011

IMG_9015

Här blir det tvärstopp. Utställningen består av tre serier av konstverk. Den första, den som hänger likt en allé in mot rummets centrum, kallas ”Apart” och består av en mängd mindre tavlor med porträtt av män. De är otroligt obehagliga och jag har svårt att värja mig. Jag vet inte vad det är som äcklar mig, men något är det.

Tomas Lundgren har i den här utställningen enbart utgått från gråskalor, alla tavlor är målade i grått. Han utgår från gamla fotografier som han målar av och transformerar till mer eller mindre  oigenkännlighet. Det är väldigt effektfullt men också mycket obehagligt.

Varje porträtt finns i flera upplagor, både som ”original” och som ”negativ”. Man uppfattar bilderna som fotografier, gamla och fuktskadade. Även personen på bilden är gammal, inte till ålder men historiskt, som om den förmultnat och  förvandlats till fossil. Jag har svårt att se, jag värjer mig.

IMG_9020

Längst in i salen finns en annan serie som kallas ”Variations” (från 2015). Den består av tre stora tavlor som alla utgår från samma kvinnoporträtt. Det är som en Golgatavandring fram till bilderna, man passerar alla de aparta männen, den ena till synes mer galen än den andre, och kommer fram till kvinnan i tre delar. En triptyk. En splittrad personlighet.

Är hon också galen? Är männen galna? Nej, ingen är galen, men det är något som oroar. Vem är hon? Vilka är dessa män? Det är som mänskligheten begravts och stelnat till artefakter. Som om de vänts ut och in. Alla konstverk i grått, olja målat på duk.

IMG_9022

När man tittar närmare ser man texten: hospital. Kvinnan har sjukhuskläder på sig. Galenskapen är kanske närmare än vi tror. Jag känner ett desperat behov av att vila ögonen på något mindre krävande.

IMG_9016

I mitten av lokalen hänger fyra stora verk som kallas ”Mirroring” del 1-4. De föreställer samma kvinna som speglar sig i sig själv. Jämfört med de andra serierna är hon en lättnad. Hon kunde varit du och jag. Hon ser helt vanlig ut, hon vänder inte ut och in på mitt sinne och tvingar mig att se bortom fasaden och rollerna. Det blir rena avslappningsövningen.

IMG_9031

IMG_9030

IMG_9039

Här blir jag stående i djup fascination. Jag inser plötsligt att de fyra enormt stora målningarna är skapade genom prickar i olika gråa nyanser, en slags pointillism. Varje tavla måste ha tagit oändligt lång tid att måla. Jag imponeras och tittar nära. Kan det verkligen stämma? Ja, varje tavla, varje skiftning, varje – till synes – penseldrag är uppbyggt av prickar.

IMG_9044

Jag känner mig omtumlad när jag tar mig ut ur lokalen. Berörd, äcklad, fascinerad, förundrad. En sak är säkert: det är inte självklart en ofarlig lustfylld utflykt att gå på konstutställning. Ibland kostar det på.

Men det är alltid värt det.

Annonser

Nu på Färgfabriken: Heri Dono

FullSizeRender

Det var andra gången jag besökte Färgfabriken och jag blev lika glatt överraskad den här gången som första gången. Inte bara för att det är en så vacker och tilltalande plats, utan framför allt för att de båda gångerna har presenterat två så säregna och fascinerande utställningar.

Just nu pågår en utställning med den indonesiske konstnären Heri Dono (född 1960), kallad ”Animachines”, och det är första gången han ställer ut i Sverige. Det är en riktigt intressant och rolig ny bekantskap.

FullSizeRender-1

Som vanligt börjar ett besök i Färgfabriken redan i trappan upp till utställningarna, innan man kommit fram till entrén där man köper sin biljett. Ett spännande blickfång i dörröppningen, magiskt belyst, som skapar en lustfylld förväntan. Det är så bra gjort, varje gång. Man längtar fram för att se och uppleva mer.

IMG_1138

I utställningen finns ett litet bord som ger en kort presentation av några viktiga delar av den indonesiska kulturen, bland annat får vi veta att två av figurerna (de två sittande i mitten) föreställer konstnären Raden Saleh och poeten Chairli Anwar.

IMG_1201

IMG_1203

Längst ut till höger är ett självporträtt av konstnären själv. Det lägger en god grund för den fortsatta vandringen genom utställningen.

IMG_1145

IMG_1150

IMG_1148

Den här installationen tyckte jag var riktigt intressant redan från början, men den blev riktigt gripande när en i personalen passerade mig och sa att man fick trycka på alla stora tryckknappar som sitter bredvid några av installationerna. Det gjorde skillnad!

I den här installationen, som kallas ”Fermentation of Brain” (Jäsning av hjärnan), började alla huvuden röra på sig, kassettbanden började snurra och ett mässande, ekande ljud fyllde hela rummet. Plötsligt blev installationen en sinnebild av en politisk indoktrinering, där ingen individ får var unik, alla ska stöpas i samma form och lyda.

IMG_1154

De här krokodilliknande huvudena har till uppgift att spionerar och registrera alla invånarna i landet, som jag tolkar det. Först var de bara roliga att titta på men när de började snurra, registrera och observera allt de såg blev det helt klart en obehaglig stämning i rummet. Så genialiskt gjort.

IMG_1158

IMG_1216

Vem sitter i vagnen? Ingen aning. Är det en enväldig härskare i Indonesien? En diktator? En narr? Skrattar han med oss för att han är glad eller åt oss för att han äger oss? En ängel som kör honom. Är han död? Å vad gärna jag vill veta vem det är!

IMG_1165

IMG_1170

Heri Dono jobbar mycket med traditionellt indonesiskt skuggspel och han roar sig med att kombinera det med västerländska klassiska tecknade figurer. Det blir mycket vackert. Till skuggspelet spelas vad jag antar är traditionell indonesisk musik. Mycket vackert som sagt.

IMG_1177

IMG_1179

IMG_1182

Heri Dono verkar tycka mycket om änglar. Flera av hans figurer har vingar på sig, men i det här fallet är det verkligen änglar det handlar om. De svävar så elegant över våra huvuden med sina sakta svepande vingar. Är de skyddsänglar eller är det döda personer som någon saknar? Skapelserna är mycket fantasieggande och rör upp känslor på ett positivt sätt.

IMG_1186

IMG_1188

Utställningen är väldigt samhällskritisk och jag önskar att jag visst mer om Indonesiens historia och politiska utveckling för att förstå mer, men istället blir jag nyfiken och bestämmer mig för att gå hem och läsa på. Det är också en intressant konsekvens av en konstutställning. Jag gillar det, när min nyfikenhet väcks på flera plan av konsten.

När man tryckte på knappen till den här installationen som heter ”Operation Mind Control” börjar små metallstavar snurra runt i de små huvudena, en brutal bild av hjärntvätt och hjärnkontroll. Man mår riktigt dåligt när man ser det, framför allt när man hör ljudet. Att med så enkla medel förmedla något så brutalt, det är verkligen bra gjort.

IMG_1220

Jag tycket att det här är en mycket givande och intressant utställning. Introduktionen av konstnären Heri Dono, för den svenska publiken, är definitvt en konstnärlig välgärning. Tack Färgfabriken!

Utställningen pågår fram till den 28 juni så det finns gott om tid att planera ett besök. Gör det!

Julia Bondesson, Färgfabriken

bild.JPG8

Det var faktiskt inte alls så knepigt att ta sig till Färgfabriken, som jag trodde. Tvärbanan till Trekanten och därifrån några minuters promenad och skyltat hela vägen. Lätt som en plätt när man äntligen bestämt sig. Det var utställningen med årets Beckers konstnärstipendiat Julia Bondesson som fick iväg mig. Jag har varit nyfiken på hennes konst sedan Stockholm började tapetseras med annonser om utställningen på Färgfabriken.

18

Det första som möter mig när jag kliver upp för trapporna till andra våningen, där utställningarna är, får mig att stanna upp i stegen. Piéta? Tankarna associerar i tillrättalagda banor…

17

Kommer närmare. Inte Maria med den vuxne, lidande Jesus, utan Maria med Jesusbarnet? En klassiker?

16

Ännu närmare. En kvinna som håller två klot. Ett barn? En sorg? En smärta? Jag blir chockad. Det är en plågsam skulptur som ger liv åt alla mödrar som fött barn, som förlorat barn, som oroar sig för sina barn, drömda mödrar som aldrig fick något älskat efterlängtat barn… Piéta i alla dess former.

Hur kan en grovhuggen träskulptur vara så skör och sårbar? Ofattbart.

13

bild.JPG6

Flera av Julia Bondessons skulpturer andas just denna sårbarhet, skörhet, ensamhet och sorg. Det är något väldigt märkligt. Det blir en krock av material, tyngd och lätthet. Se på den här ryggen. Den är ihopkrupen och man blir gråtmild när man ser den. Vilka sorger bär den? Vilken oro tynger den? Man vill stryka över den, man vill trösta, man vill lova på heder och samvete att allt kommer att bli bra igen, även om man kanske ljuger lite.

Hur kan en så grovhuggen träskulptur inge sådana känslor? Jag häpnar.

9

Blir berörd och lite sorgsen av skulpturerna jag möter, men så går jag runt hörnet och detta magnifika konstverk uppenbarar sig med sitt blodröda släp. Ljusbesatt av både himmel och jordiska arrangemang. Enastående vackert och här finns inga sorger längre. Här finns en lågmäld tillfredsställelse, någon har nått ända fram. Någon har sett in i ljuset och sett att det var gott. Vilken fantastisk skapelse. Den måste upplevas på plats.

12

11

Här kommer den märkvärdiga utställningslokalen helt till sin rätt, den grova betongen, de gråa, glesa linnegardinerna, metallen och slitaget. Och så denna blodröda mantel, lättheten i tyngden och det upphöjda utrycket i ansiktet på skulpturen. Till och med skuggan på marken är fantasieggande.

bild.JPG5

Mitt i detta stora, med starka känslor, sitter plötsligt en nöjd liten figur bland vad som ser ut att ha blivit över, men som i sin disparata blandning bildar en genuin helhet. Av det som inte passar in, av det som blivit över eller inte blev som det var tänkt, har något eget och unikt skapats. Den lilla figuren är så nöjd över att styra sitt öde med egen hand. Det krävs inte alltid stora ting för att uppnå stor tillfredsställelse.

bild

bild.JPG4

bild.JPG2

Alla Julia Bondessons skulpturer är fansatieggande, mina sinnen öppnades fullt ut och jag var glad att det inte satt några förklarande skyltar vid konstverken, inte ens deras titlar. Jag trodde inte att de hade några titlar och det gjorde mig glad för det gav min egen upplevelse möjlighet att sätta ord på känslan, men varje kontverk har en titel upptäckte jag senare. Jag avslöjar dem inte. Du får upptäcka det själv, men ge din egen fantasi fritt spelrum först, det är min rekommendation.

På utställnigen finns en cirka 30 minuter lång film som visas i mitten av utställningsrummet, den föreställer konstnärern som interagerar med sina skapelser. Jag såg bara en mycket kort stund på filmen, jag inser snabbt att jag hellre vill skapa min egen inre film av konstverken. Den rullar fortfarande inombords.

Utställningen pågår till och med söndagen den 8 mars, har du möjlighet – se den!