Helt magiskt med Helena Blomqvist

IMG_0377

Det är något alldeles speciellt med fotokonstnären Helena Blomqvist (född 1975). Hennes konst är helt magisk. Varje gång jag ser en utställning med hennes bilder blir jag lyrisk. Man blir helt indragen i en parallell fantasivärld som man önskar av hela sitt hjärta att den fanns på riktigt. Det är en god värld, inte utan sorger och smärta, men ändå en värld av vänskap och vänlighet.

Helena Blomqvist senaste fotoserie heter ”Florentine” och har just visats på Lars Bohmans Gallery i Stockholm. När jag såg de första bilderna, reklam för utställningen i olika sammanhang, tvekade jag först att gå och se den. Jag tyckte bilderna kändes alltför sorgliga. De utstrålade ensamhet och övergivenhet, men jag kunde ändå inte motstå att se utställningen till slut. Så fel jag hade!

IMG_0393

Det finns inget sorgligt eller ensamt med ”Florentine” men mycket vemod och saknad efter en tid som flytt. Florentine själv, som ingav mig en sådan stark känsla av sorg är inte alls varken sorgsen eller ensam. Men hon är definitivt en solitär. Ensam men inte övergiven, spröd men inte svag.

Det blir tydligt in den här bilden. Hon står ensam i dörröppningen med ett visst avstånd till sina vänner och gäster. Det är så hon vill ha det.

IMG_0395

IMG_0397

I bilderna berättas om Florentines liv och värld. Det är en förfluten tid, ett på ytan amerikanskt 1960-tal, men på samma gång tidlöst. Florentine har levt i dansens och cirkusens drömvärld. Bilderna berättar om hennes öden och äventyr.

IMG_0433

IMG_0402

IMG_0451

Jag vet inte hur Helena Blomqvist gör sina bilder men jag antar att hon bygger upp miljöer och sedan korsbefruktar olika bilder på något sätt. Hur hon än gör så blir alltid resultatet helt makalöst fantastiskt och magiskt. Hennes bildvärldar är helt unika.

IMG_0405

IMG_0438

De vita duvorna finns med i många av bilderna. Vad betyder de? Jag vet inte om det finns någon djupare tanke med dem annat än att ge skönhet till bilderna, men för mig blir det en tydlig symbol för att Helena Blomqvists världar är fredliga. Det finns aldrig något våldsamt i bilderna, det finns en drömmande önskan om en vacker värld i samförstånd. En värld där lejon och duvor och möss kan leva sida vid sida.

IMG_0422

IMG_0447

Jag vill också leva i den världen.

IMG_0423

Det är så fantasifullt och så vackert detaljerat. Se bara på den här nattmiljön med hus i mörker. Här ser man ur noga Helena Blomqvist är med detaljerna, de som bildar grogrund för fantasin och gör det så enkelt att spinna en hel berättelse om Florentine och hennes värld.

IMG_0426

Det finns en värld innanför gardinerna också.

IMG_0430

Och de vita duvorna vakar över allt som vanligt.

IMG_0464

IMG_0465

Men vem är hon, denna Florentine? Vi kan bara gissa. En dansös, en diva, en skönhet, en celebritet i sin tid. En kvinna som levt ett rikt liv och som summerar sitt liv. En kvinna som verkar nöjd och tillfreds med det liv hon levt och med hur hennes liv tagit gestalt. Man vill veta mer.

IMG_0436

Jag är så glad att jag hann att se utställningen. Helena Blomqvist är en helt fantastisk konstnär.

Lars Bohman Gallery var en ny bekantskap för mig. Vackra, vita rum där Helena Blomqvists konst verkligen kom till sin rätt, och trevlig tillmötesgående personal. Tack!

Annonser

Vänligen En tveksam beundrare

IMG_9957

Jag känner till konstnären och författaren Lars Lerin. Jag har inte läst någon av hans böcker, inte sett filmen om hans liv, inte sett TV-serien ”Vänligen Lars Lerin”, jag hade aldrig stått inför någon av hans tavlor i verkligheten. Det närmaste jag hade kommit honom, fram tills nu, var en gång för några år sedan när jag besökte Värmlands museum och fick veta att Lars Lerins Sandgrund var huset bredvid.

Det gamla danspalatset, en låg vit byggnad som brer ut sig åt alla håll utom på höjden. När jag den gången gick dit var det mörkt, låst och stängt. Det tyckte jag var tråkigt, även om jag visste mycket mindre om Lars Lerin då än vad jag vet idag. Det var värmländska vänner som tipsade om hans konsthall när de hörde att jag skulle till Karlstad. Inte många andra visste vem han var då. Det är verkligen annorlunda idag.

Idag vet alla vem han är. Det kan inte vara helt enkelt för Lars Lerin men mycket bra för Sandgrund, hans personliga konsthall i Karlstad. Nu har även jag varit där och lyssnat till den trevliga guiden som berättade om Lars Lerins skapande och liv. Jag har också strosat runt i de stora rummen med Lars Lerins konst, café, butik och galleri för gästande konstnärer.

IMG_9977

Jag känner mig inte helt övertygad. Till saken hör att jag inte är helt såld på akvareller. Lars Lerins akvareller är otroligt vackra och detaljrika, men de talar inte till mig. Inte på djupet. Akvareller gör sällan det, inte för mig. Jag önskar verkligen att jag någon gång får se Lars Lerins oljemålningar. Guiden berättade att han först målade med olja men gick över till akvarell och det är det senare han blivit berömd för – med all rätt. Men jag vill ha något annat, något mer.

Det jag fick istället var en glad överraskning när jag upptäckte vilken lekfullhet det finns i Lars Lerins skapande, att han tar intryck från precis vad som helst som faller honom in. Filmer till exempel. Guiden berättade att Lars Lerin tittar mycket på film. Den här tavlan är inspirerad av Alfred Hitchcocks film ”Fönster mot gården”. Mycket fantasieggande, särskilt med de uppstoppade fåglarna som sitter bredvid. Plötsligt är det två filmer av Hitchcock i ett. Det gillar jag.

IMG_9963

IMG_9971

Vad jag också uppskattar mycket är Lars Lerins sinne för detaljer. I de stora monumentala akvarellerna, som var och en kan täcka en hel vägg, finns det många små geniala detaljer, hämtade från naturen, hans främsta inspirationskälla.

IMG_9975

Det märks också genom de många naturfenomen som finns placerade i rummen, som komplement till konstverken. Där finns skelettdelar från valar, uppstoppade fåglar av olika sorter, fossiler, fjärilar och insekter spetsade på nålar, herbarium och mycket mer. Det är vackert men det andas också en slags övergivenhet och ödslighet, som om drömmen om livet stelnat och arkiverats. Det finns en sorgsenhet hos Lars Lerin. Det är som om han har två ansikten, två persona. Det lekfulla och det allvarsamma sörjande.

IMG_9984

IMG_9993

Det här är ett typiskt exempel på när lekfullheten tar över. Det är vackert och roligt. Det är barnsligt och påhittigt. Det är barnet i honom som tittar fram. Jag gillar det mycket.

IMG_0001

Lars Lerin har målat Draculas slott i flera varianter. Här blandas hans fäbless för naturen med förtjusningen i filmer och resultatet blir en skrämmande lekfullhet. Hur många kan lyckas med det konststycket?

IMG_0017

IMG_0018

Apropå att hitta inspiration vart helst den sig röjer, vem hade kommit på att måla alla sina arkivpärmar och böcker? Det är magnifikt och deprimerande på samma gång. Än en gång är det som om Lars Lerin ser på sitt liv utifrån, livet arkiverat i pärmar och böcker, sparade men dammiga. Ingen ser ut att öppna dem längre. Men ändå är det lekfullt och inspirerande. Lars Lerin har verkligen en dubbelhet av barnslig nyfikenhet, som hela tiden ser det stora i det lilla, och samtidigt en tveksamhet och osäkerhet inför livet i sig självt.

IMG_9988

IMG_9991

Titta på det här! Selma Lagerlöfs Mårbacka. Så har man väl aldrig sett Mårbacka förut? Aldrig förr med sådana ovädersmoln på himlen, i dunkelt mörker, med få livstecken (man kan bara precis skönja de små människorna i mitten) och en skrämmande ensamhet. Har han verkligen målat gården, eller är det en allegori över författarinnan? Så imponerande!

IMG_0031

Lars Lerin blundar inte för verkligheten. Han reser världen runt med Google Earth och ser och förstår mer än många andra. Han målar sina vackra, livsbejakande akvareller, men han vet att allt kan kastas omkull i ett ögonblick. Det finns också med i konsten. Livet är skört. Livet är vackert. Livet är farligt. Livet är livsfarligt. Döden är livets nemesis men också dess förutsättning. Lars Lerin vet det och han målar det.

IMG_0026

Därför är det så befriande att se hans fotografier från Brasilien. Jag tycker om hans fotokonst eftersom han har ett sådant sinne för detaljer även här. Hans fotografier, i alla fall de som finns upphängda på Sandgrund just nu, andas en underbar livsbejakande glädje. Det märks att det bästa i Lars Lerins liv just nu kommer från Brasilien. Där finns bara ljus och kärlek. Inget mörker och ingen död. Därifrån utgår liv i överflöd.

Och Junior stökar i rummet bredvid. Han hänger upp sin egen vackra fotokonst och vi tittar fascinerat på. Livet rör sig i rätt riktning för Lars Lerin och hans familj.

Vänligen
En tveksam beundrare

Närgånget, påträngande berör

IMG_8613

Befinner mig plötsligt på Fotografiska museet igen helt oplanerat. Jag gillar när det händer. Förra gången det hände passade jag på att se utställningen Avant-Garde med modefotografen Guy Bourdin som jag inte hade tänkt se. Nu hamnade jag på utställningen Close-Up med den tyskfödde fotografen Martin Schoeller, som jag inte hade tänkt se.

Jag vet inte vad det är som gör att jag bestämmer mig för att inte se en utställning även om jag bara hör gott om den. Det är något i reklamen, i tilltalet som inte appellerar på mig. Det är fånigt av mig för i princip varje gång jag hamnar – oplanerat – på en utställning så gillar jag den.

Jag hade inte tänkt se Close-Up för att jag upplevde reklambilderna, som fyllt Stockholms tunnelbana, alltför påträngande och närgångna. Jag har haft svårt att värja mig och blivit illa berörd över hur de invaderat mitt personliga mentala utrymme. Så blev det måndag och det enda som är öppet då är Fotografiska och då kan vad som helst hända.

IMG_8622

När jag klev in i rummet med alla monumentalt stora porträtt av kända – och en del för mig – okända personer ryggade jag bakåt. Det kändes plågsamt att kliva in i människors ansikte. Att se varje hårstrå, varje defekt, varje rynka, kladdigt smink och nakna själar. Om jag inte hade varit där tillsammans med en vän hade jag antagligen gått direkt.

Men jag stannade kvar och det är jag verkligen glad över. Plötsligt såg jag människorna. Det var bilden på skådespelerskan Cate Blanchett som omvände mig. Jag kände inte igen henne först och när jag läste på skylten och insåg att det var hon kände jag fortfarande inte igen henne. Hon var olik alla filmroller jag någonsin sett henne spela i. Jag insåg att jag såg henne. Inget annat.

IMG_8675

IMG_8623

Det fick mig att SE. Angela Merkel till exempel. Jag insåg att jag aldrig sett henne tidigare utan rynkor i pannan. Jag har sett henne på bild, på TV:n och till och med i verkligheten, men aldrig utan att hennes panna varit rynkad eftersom det hon haft att säga alltid varit viktigt och allvarligt för henne.

Med den nakna, släta pannan utan en enda rynka blir hon vacker och personlig. Hon ser fortfarande sträng och fokuserad ut, men samtidigt sårbar och mänsklig, i betydelsen: jag är en människa som lever i gemenskap med andra, som inte klarar mig utan andra människor, som inte vill leva utan andra människor. Det är ensamt på toppen men tack vare människorna omkring mig klarar jag allt. Ni är de människorna. Vi är alla de människorna för varandra.

Ja, det är sådant jag börjar tänka på när jag ser Martin Schoellers stora, närgångna, påträngande porträtt av Angela Merkel. Jag blir berörd och jag ser dem alla med nya ögon.

IMG_8630

IMG_8633

IMG_8641

IMG_8645

Utställningen Close-Upp består av flera olika bildserier av Martin Schoeller och det kom som en överraskning för mig eftersom reklamen bara berättat om porträtten. Men de andra bilderna är minst lika bra och intressanta.

IMG_8667

Den här bildkombinationen är den vackraste och mest gripande av alla på utställningen. I mitten ses den nu döde skådespelaren Philip Seymour Hoffman och till vänster om honom regissören Quentin Tarantino och till höger om honom skådespelerskan Judi Dench. En fantastisk triptyk.

IMG_8651

Jag stod länge framför bilden av Quentin Tarantino och tänkte: första gången jag ser honom i ett rent, vitt, oskuldsfullt sammanhang utan all den bråda död, våldet och den massiva mängden blod som vanligtvis utmärker hans filmer. Även tvångströjan är stilren och relevant, särskilt som han befriar sig från den. Men det gäller att titta noga.

IMG_8654

Så klart. Både död, våld och blod finns med i bilden. Annars vore det inte Quentin Tarantino. Jag kan inte låta bli att skratta även om det samtidigt känns lite sorgligt: ingeting är någonsin helt vitt, rent och oskuldsfullt. Men drömmen om frihet är lika sann ändå.

IMG_8657

Och så bilden på Judi Dench. Den är den absolut bästa och vackraste på hela utställningen. Hon är fantastisk. Bilden är fantastisk. Jag älskar den. Treenigheten blir total. Jag undrar vem som kom på att sätta ihop de här tre bilderna tillsammans. Till dig vill jag säga: det är ett mästerverk. Bilderna är fantastiska var och en för sig, men den helhet de skapar tillsammans är magisk. Tack.

IMG_8662

Roligast av alla bilder är den här. Kolla in ansiktsuttrycket på Robert De Niro. Han ser lätt besvärad ut. Inte att undra på. Kolla vilken bok kvinnan bredvid honom läser.

IMG_8664

Det är otroligt roligt gjort. Jag skrattade högt där jag stod. Vem hade kunnat tro det när jag klev in över tröskeln till utställningen: att jag skulle anse den vara en av de bästa fotoutställningar jag sett hittills? Hoppas det lär mig något för framtiden. Eller också fortsätter jag att låta mig överraskas, det har en poäng det också.

IMG_8679

När det var dags att lämna Fotografiska bestämde jag mig för att ta en snabb titt på porträtten igen, det var fortfarande några personer jag inte känt igen. Jag gick fram till den här bilden. Vem är det? Det är Cindy Sherman. Den världsberömda fotografen som nyligen hade en fantastisk utställning på Moderna museet.

Hon använder ofta sig själv i sina bilder, men maskerad så man inte har en aning om hur hon verkligen ser ut eller vem hon är som person, Jag vet att det var min stora fråga efter att ha sett hennes utställning på Moderna: Cindy Sherman, vem är du? Plötsligt får jag se henne. Här är hon. Bara det var värt hela besöket.

Utställningen pågår till den 7 februari. Så värt det.

Guy Bourdin drabbar långsamt

IMG_8246

Plötsligt hamnade jag, genom jobbet, på Fotografiska museet och utställningen ”Avant-Garde” med den franske konstnären och fotografen Guy Bourdin (1928-1991). Det hade jag inte räknat med.

FullSizeRender-15xxx

Jag har sett reklamen för utställningen och läst recensioner om hur bra den är, men jag har tvekat. Det finns något skrämmande i hans bilder har jag tyckt. Den här bilden, till exempel, som visats mycket inför utställningen, den är obehaglig på ett sätt som jag inte kan förklara, och det är då det blir riktigt läskigt.

FullSizeRender-16xxx

Jag har tvekat, men plötsligt står jag där, mitt bland alla bilder.Långsamt, bild för bild, drabbas jag och inser att Guy Bourdin är en fantastisk konstnär och kreatör. Det är hans gamla bilder som får mig att närma mig, som gör mig nyfiken. Modebilder från 1950-talet och framåt, de drar mig till sig.

Den här bilden är den första som får mig att krypa närmare, att dras in i hans bildvärld. Mitt intresse vaknar och långsamt närmar jag mig även de bilder som jag från början snabbt gick förbi. Det är som om jag fått en nyckel som öppnar upp hans konstnärskap. Jag fascineras istället för att förskräckas.

IMG_8141

Det gjorde mycket att upptäcka att Guy Bourdin också var målare, innan han började fotografera i slutet av 1940-talet var han bildkonstnär. I utställningen finns flera av hans tavlor med och det tillför enormt mycket för förståelsen av fotografierna, framför allt hans väg fram till bilderna.

Väldigt ofta målar han en tavla som sedan används som förlaga till fotografierna. Varje bild är genomtänkt, planerad och arrangerad oavsett vad bilden är tänkt att användas till. Sådant imponerar på mig.

IMG_8143

IMG_8145

Det är väldigt mycket rött i hans reklambilder, särskilt de från 1980-talet. Först tänkte jag att det handlade om blod men det tror jag inte längre. Jag läste någonstans om att han sällan såg sin mamma som barn (han bodde först hon sina farföräldrar och sedan hos sin pappa) och de få gånger han såg henne mindes han hennes stora röda hår och att hon var klädd som en riktig parisiska. Antagligen hade hon målade röda naglar också, tänker jag.

Att jag tänkte på blod när jag såg allt det röda är så typiskt men samtidigt är det inget skrämmande med det röda i Guy Bourdins bilder. Det röda signalerar snarare något starkt, vackert, kraftfullt som en naturkraft. Att associera till en frånvarande, men säkert beundrad, mamma känns betydligt mer fantasieggande.

IMG_8159

Guy Bourdins reklamkampanj för ett skomärke (Charles Jourdan) är dominerande på utställningen, han gjorde många kampanjer för det märket, och jag förstår varför de är med i stor mängd. Här blir reklamens villkor så tydliga. Modellen är inte viktig, människan är inte viktig. Endast produkten, endast försäljningssiffrorna är viktiga.

Kroppar säljer, en vacker kvinna kan tydligen sälja vad som helst, men själv är hon helt ointressant som människa och person. Guy Bourdin drar det till sin spets genom att använda skyltdockor, men i det här fallet bara den nedre delen av benen och fötterna som skorna sitter i. Kvinnan är osynlig.

IMG_8161

IMG_8194

Hans gör det konkret: kvinnors kroppar i reklamen är enbart till för produkten, inget av dem själva får synas eller ta plats. Guy Bourdin rationaliserar bort henne helt som en yttersta konsekvens av det tänkandet, men trots det är kvinnan helt synlig.

Man ser henne så tydligt trots att hon inte ens finns med i bilden, det är bara ett par plastben som placerats i olika situationer. Ändå. Man ser henne. Genom att rationalisera bort henne blir kvinnan/personen mer närvarande än hon skulle varit om hon var där i kött och blod. Det är så otroligt raffinerat.

IMG_8169

IMG_8172

Här ses ett typexempel på hur Guy Bourdin först arbetade med en målning för att sedan återskapa motivet på ett fotografi. I hela sitt verksamma yrkesliv fortsatte han att både måla och fotografera även om det är som modefotograf (framför allt i den franska tidningen Vogue) som han blivit världsberömd.

IMG_8210

Guy Bourdin måste verkligen väckt reaktioner i början av sitt yrkesutövande. Många av de bilder han tog redan på 1950-talet antyder vart hans konst är på väg, att det inte är några lättsmälta estetiska intetsägande bilder han vill skapa, utan bilder som berör på olika sätt. Bilder som också skapar obehag.

Den här fina bilden från franska Vogue i april 1955 ser ju väldigt oskyldig ut även om man kanske tycker kossornas huvuden och tungor känns lite oväntade i sammanhanget. Men ändå vackert.

IMG_8213

Sen ser man hela bilden innan den blev beskuren. Då ser man de avhuggna, slaktade huvudena hängandes i sina kedjor på slakteriet. Plötsligt blir inte bilden lika gullig längre utan får ett starkt stråk av civilisationskritik i sig. Så kan man trolla med en bild.

Längre fram i sin karriär tror jag inte några bilder blev beskurna längre. I det ligger hans storhet: att kunna kombinera något så ytligt som reklam för kläder och skor med ödesmättade existentiella bråddjup.

IMG_8223

På utställningen visades också bilder på hur Guy Bourdins fotokonst utvecklades. På en vägg fanns en hel samling äldre, små svartvita bilder som visar hur hans konstnärliga blick utvecklats.

IMG_8218

Den här bilden är den absolut bästa på hela utställningen tycker jag. Den är så liten och enkel jämfört med de andra men den är den enda som visar en kvinna på sina egna villkor. Hon må vara arrangerad till kroppen men hennes blick, hennes person, hennes vilja, rår fotografen inte på. Den äger hon själv. Det är en makalöst vacker liten bild.

IMG_8221

Den här bilden som också finns i samlingen känns mer typisk Guy Bourdin, hur han drar objektifieringen av kvinnans kropp till sin yttersta spets. Hur han avpersonifierar henne så mycket så att hon räddas genom det på något sätt.

Genom att sträcka objektifieringen så långt det är möjligt återger han henne hennes subjekt. Kvinnan kliver liksom ur bilden för att stå bredvid och se på den liksom vi andra. Det är mäktigt.

IMG_8235

IMG_8244

Jag lämnar Fotografiska med förvåning och förundran. Vad hände där inne egentligen, på utställningen? Jag klev in i den rädd och kliver ut ur den stärkt.

Utställningen pågår till den 21 februari 2016.

Nutida konst förhöjer livslusten

IMG_7437

Det finns en guldgruva mitt i stan som jag inte upptäckt förrän nu: Stockholms Auktionsverk. Jag har ju förstås veta om att det finns men jag har aldrig insett vad det har att erbjuda.

Första gången jag kom i kontakt med dem var när de sålde Hertha Hillfons konst förra året, och istället för att ta hennes konstverk till lokalen vid Östermalmstorg fick man boka ett besöka i hennes hem, verkstad och ateljé.

Jag är dem evigt tacksam för det. Jag är så lycklig att jag genom dem fick fick möjlighet att uppleva magin i Hertha Hillfons sagorike.

Nu har jag för andra gången besökt deras ordinarie utställningslokaler och jag har för andra gången blivit överväldigad av den konst de visar upp där inför försäljningen på sina auktioner. Den här gången var det nutida konst som visades upp. Det finns fortfarande en chans kvar att se det i morgon, för den som har vägarna förbi.

IMG_7433

Först av allt vill jag säga att personalen på Stockholms Auktionsverk har en fantastisk förmåga att hänga upp konsten, som ska säljas, på bästa tänkbara sätt. Också hur de kombinera konstverk med varandra bidrar till att skapa en utställning att minnas.

Man skulle ju kunna tänka sig att de bara hängde upp konsten lite si och så, poängen är ju i slutänden att visa upp den för att kunna sälja den till högsta möjligt pris på auktionen. Istället lägger de tid och kraft på att göra vackra, unika utställningar för alla att beskåda under några dagar.

IMG_7432

Ett av verken på utställningen var den här, kallad EB, av Ernest Billgren. Jag har aldrig uppskattat hans konst tidigare men här fick jag skämmas en aning. Jag gillar den här tavlan väldigt mycket och jag inser, där jag står och synar den i närbild, att jag har låtit personen Ernest stå i vägen för konsten.

FullSizeRender-24

En som jag gillade redan innan är Jan Håfström och särskilt hans Mr Walker verk. Den här finns till försäljning för den som är hågad.

IMG_7404

IMG_7377

Karin Bros finns representerad med flera verk, både i stort och litet format. Jag är lite fundersam över hennes konst. Sedan fotografierna kom har ju konsten tagit andra vägar, slutade vara direkt avbildande och började istället förmedla känslor och budskap på ett mer abstrakt sätt.

Innan kameran kom var konsten, och framför allt porträttmåleriet, nödvändigt för att kunna spara något till eftervärlden för att visa hur den så kallade verkligheten såg ut. Men kameran kom och gjorde det så mycket bättre och billigare att konsten tog en annan riktning, med ett annat syfte.

Så dyker en sådan som Karin Bros upp med sina avbildande konstverk som vid första anblicken ser ut som fotografier. Varför? Vad vill hon med det? Just nu pågår en utställningen med henne på Waldemarsudde och jag måste åka dit för att se om jag kan få svar på frågorna. Jag återkommer om det.

IMG_7391

Titta noga på den här målningen: ”Hans” av Maja Rohwetter, Tyskland, född 1970.

IMG_7389

Och den här. De här två konstverken gör just det som den moderna konsten började göra när kameran kom: ifrågasatta vår uppfattning av verkligheten och våra sätt att leva.

Det är politik och polemik, debatt och opposition. I bland till och med revolution. Särskilt ”Lullaby” av Kristina Jansson (1967) är en spjutspets rakt in i den politiska och moraliska debatten.

Det är svårt att ta blicken från det lilla barnen som ligger på fabriksgolvet, eller är det en bilväg? Är det dött? Sover det? Varför ligger det där, övergivet? Hur mycket billigare blev våra t-shirts genom det barnets död?

IMG_7427

Här ses ett utmärkt exempel på hur snyggt man kombinerat konstverken med varandra så de förhöjer och förstärker varandra.

Här ses Cecilia Edefalks (född 1954) Double White Venus omgiven av Eva Hilds (född 1966) Utan titel och Christian Pontus Anderssons (född 1977) Stay Awake. Vackert och effektfullt, man vill ha dem alla tre.

IMG_7384

Och så några fotokonstverk av Helena Blomqvist (född 1975), som alltid helt fantastiskt vackra, vemodiga, starka och symboliska. Just den här bilden, The Elephant Girl, såg jag på hennes utställning på Fotografiska för några år sedan. Man kan knappt se sig mätt på den. Hur gör hon? Så stämningsfullt och samtidigt så ödsligt och sorgligt.

IMG_7371

IMG_7369

Bland alla mer eller mindre kända konstnärer och konstverk fanns några enormt kända, ironiska konstverk: Andy Warhols (USA 1928-1987) Mao Tse-Tung. Alltid lika roligt att se dem i verkligheten.

Det här är en av anledningarna till att ett besök på Stockholms Auktionsverk är så intressant: att de blandar mycket känt med mindre känt (i alla fall för mig) i en salig blandning. Det gör mig lycklig och förhöjer livslusten. Varje besök hittills har varit en njutning.

Det faktum att man ställer ut konstverken som ska säljas till allmänt beskådande är en kulturgärning. Många av de konstverk som visas upp har funnit i privat ägo, har kanske aldrig visats upp för publik, och efter försäljningen försvinner de in i det privata igen.

Under några dagar är de allas egendom, tillgängliga för alla konstälskare som aldrig skulle haft råd att köpa dem. Det är faktiskt helt enkelt: Awesome!

Francesca Woodman, en ängel?

ED-AM899A_woodm_G_20110118180110

De två tyngsta skälen till att jag inte kunde motstå att besöka utställningen Om att vara en ängel med Francesca Woodmans fotografier, på Moderna museet i Stockholm, var de här:

1. Det mycket fantasieggande och vackra namnet.
2. Den smutsgrålilarosa färgen man valt att komplettera hennes fotografier med på affischerna och utställningskatalogen.

Inför utställningens öppnande den 5 september var det mycket skriverier om den amerikanska konstnären och fotografen Francesca Woodman (1958-1981), om vilket underbarn hon var etc. Det gör mig alltid skeptisk. En konstnär som dör ung, och särskilt om det sker genom självmord som i det här fallet, betitlas gärna underbarn och tidens gång kan inte motbevisa det eller bekräfta det.

30300298-origpic-af0df3

30300279-origpic-e34b4a

IMG_6082

Att hennes fotografier mest bestod av hennes egen och andra modellers nakna kroppar kändes också, som ofta, som ett enkelt publikfrieri. Jag kände mig helt klart skeptisk. Men så var det hennes namn, Francesca Woodman, och den intressanta rosa färgen. Jag kapitulerade. Jag måste dit.

FrancescaWoodman_Selfportrait-at-13_1972

Det här är den första bild jag ser när jag kommer in i det första utställningsrummet, och det är också en av Francesca Woodmans första bilder hon tog. Den heter ”Självporträtt vid tretton” och är tagen 1972 i Antella, Italien. Den här bilden drabbade mig. Varför? Jag vet egentligen inte men det var en stark igenkänning från tiden som tonåring.

Tröjan, hennes sätt att exponera sig själv men vill ändå inte visa ansiktet. Sen den hemsnickrade anordningen för att kunna fotografera sig själv på avstånd. Långt bort från dagens snabba selfisar. Att söka bekräftelse samtidigt som man vill gömma sig för världen i bulsig tröja (så inte de nykläckta brösten ska synas) eftersom man inte själv ännu lärt känna den nya kroppen man fått. Man vill finnas men inte synas.

1365029905

Den eventuella blygheten inför sin transformerade kropp gick över ganska snabbt hos Francesca Woodman verkar det som. I hennes fortsatta fotograferande var kroppen hennes främsta verktyg och motiv. Jag uppfattar det som om hon omfamnade sin nya kropp med kärlek. Genom den erövrade hon världen i dubbel bemärkelse.

Jag kapitulerar igen. Den här gången inför hennes konst, hennes fotografier. De är så små, så små de flesta av dem. Man måste luta sig nära för att kunna se vad de verkligen föreställer. Ibland hajar jag till när bilden i närbild visar något annat än jag trott på håll.

fw-francesca-w1

Franscesca Woodmans bilder är en blandning av oskuldsfullhet, humor och existentiellt bråddjup. Man vet inte vilket som ska möta i bilden man står framför. Inte förrän man tittar riktigt, riktigt nära och då kan man tas på bar gärning. Oförberedd.

Som den här bilden. En av de allra bästa. ”Untitled”, Providence, Rhode Island, 1975-78. Jag kan inte se mig mätt på den samtidigt som den berör och upprör mig på samma gång.

IMG_6071

Här kan man få en föreställning om hur små bilderna är, det här är tre bilder i en bildsvit från New York 1979, ett par år innan hon dog. Det är några få bilder som är i färg annars är alla bilder i svartvitt.

woodmancolor.jpg.CROP_

Här ses en av bilderna på närmare håll. De är vackra, gripande och annorlunda. Francesca Woodmans konst är definitivt annorlunda, de är existentiella utan att vara abstrakta. Hennes varma, levande kropp kan aldrig bli abstrakt. Den är garanten för att Francesca Woodmans konst förblir förankrad i den skarpa jordskorpan.

Hennes bildet är fysiska, inte bara på grund av de många nakna kropparna utan också för att hon drogs till gamla, slitna rivningshus. Hennes konst blir aldrig sakral eller seren och ändå finns det något övernaturligt i bilderna. Hennes vita, rena kropp i den smutsiga omgivningen, garanten för att livet är vackert och värt att leva även om omgivningen faller i bitar. Och ändå inte. Inte för henne.

artwork_images_969_503078_francesca-woodman

Det är också något gotiskt, makabert över hennes dragning till död och liv i samma andetag. Vad ska man annars säga om dessa korsfästa fåglar? Uppstår de i konsten? Är det vad Francesca Woodman gör, återuppstår i konsten? Hon är död men hennes varma, levande kropp är mer närvarande än någonsin. En paradox som bara konsten kan härbärgera på ett trovärdigt sätt.

IMG_6069

Att hon bodde stora delar av sitt liv i Italien blir tydligt i hennes bilder, både i omgivningarna som har starka drag av katolska kyrkomiljöer, men också i detta att hennes nakna kropp aldrig känns pornografisk. Den är som vita, italienska marmorstatyer som kommit till liv. Hennes konsthistoriska kunskaper är gedigna.

1239296074_francesca-woodman-from-polka-dots-providence-rhode-island-1976-p025_web_2-jpg

Jag tycker om de bilder där hon ser rakt in i kameran. Lär man känna henne? Nej, det gör man inte. Hon undflyr åskådaren trots att hon ser oss stint i ögonen. Är hon en ängel? Nej, hon är en människa. Önskar man att hon var en ängel. Ja.

IMG_6074

”Om att vara en ängel”, Providance, Rhode Island 1976, och ”Om att vara en ängel #1, Providence, Rhode Island 1977.

Just nu visas en dokumentär om familjen Woodman, både Francesca Woodmans föräldrar och hennes bror är konstnärer, och de berättar om Francesca och hennes konst i filmen. Finns att se på SVT play. Både dokumentären och utställningen, som pågår på Moderna museet till den 6 december, är mer än sevärda. Snarare helt omistliga.

En romantisk postmodernism

IMG_5856

Den romantiska postmodernismenLandskap, självspegling och skräck, en utställning som avslutades på Göteborgs konstmuseum i helgen. Utställningen var uppbyggd av konst från museets egna samlingar.

Vad menas egentligen med postmodernism? Egentligen kan vi bara enas om att det är något som kom efter modernismen: den rationella, tekniska och vetenskapliga eran då ingenting längre var magiskt eller mystiskt. Den tid då allt kunde förklaras, dissekeras och göras värdeneutralt.

Det var något fint med modernismen, det var en lovvärd ambition, men människan avslöjade ganska snart att det var en dimridå, en chimär. Allt går inte att förklara, allt går inte att förstå genom att dissekera det i sina minsta beståndsdelar. Det finns något bortom. Det finns något som inte kan rationaliseras och empiriskt bevisas.

Det finns något mer. När tiden avslöjade illusionen gjordes det i första hand genom att sagan kom tillbaka genom fascinationen för det fantastiska, det gotiska, det mytiska. I film, böcker, mode, och konsten kom det okända tillbaka.

Människan erkände att hon inte vet allt, att hon inte kan veta allt och framför allt: hon vill inte veta allt. Det mystiska attraherar och inspirerar. Den romantiska postmodernismen är en konsekvens av det. Här förenas det sakliga med det mytiska. Det vackra med det skrämmande.

Och samtidigt det som är den nya tidens tecken: det görs med en stor dos ironi och distans. Man kan inte helt släppa taget om det rationella, man ställer sig utanför det mytiska och ser på det utifrån med ett objektivt öga. Man studerar det. Det moderna hänger sig kvar även om ambitionen att förklara allt inte längre är lika tydlig.

IMG_5902

Skräcken finns där också. Det oförklarliga och mytiska kulminerar i fascinationen för skräcken. Insikten om att allt inte är så rationellt och begripligt, som man trodde under den moderna eran, skrämmer och det i sin tur kulminerar i den mörka, skräcken personifierad i ondskan.

Se på ”Landskap med kyrka” av Dick Bengtsson (1936-1989). Här symboliseras skräcken i den nazistiska symbolen i den svenska, nationella idyllen. Skräcken, ondskan, vilar i det trygga och vackra. Vi kan aldrig vara säkra, vi kan aldrig vara helt trygga.

Det är obehagligt men det är kliniskt. Ondskan kan fortfarande förklaras och analyseras. Den kan fortfarande göras vetenskaplig och därför räknar vi med att vi kan lösa gåtan och åtgärda problemet. Skräcken kan förlösas och försvinna. Det är fortfarande det moderna tänkandet.

IMG_5923

Här däremot växer skräcken fram och blir irrationell, här börjar den krypa in under skinnet: ”Psycho House” av Trinidad Carrillo (född 1975). Nu blir det riktigt läskigt och oförklarligt. Vad händer här? vad som helst kan hända innanför hemmets fyra väggar.

Där kan den värsta ondskan regera. Våld, övergrepp och utsatthet som är svåra att åtgärda, förklara och förhindra på grund av en mängd psykologiska faktorer. Den här skräcken, särskilt för den som befinner sig innanför husets väggar, är avgrundsdjup. Vi andra skräms och fascineras, men vi står utanför och ser på, det moderna släpper ännu inte sitt grepp helt.

IMG_5899

Men i den här målningen drabbar skräcken inifrån: ”Bruten björk” av Christian Simonsson (född 1964). Den riktigt postmoderna skräcken för alla som vuxit upp i ett litet samhälle i ett hus från 1970-talet, ett bland många likadana i långa rader.

Att kvävas av det lilla samhällets oskrivna regler och förtryck. En större skräck finns inte för den som vill något mer, något annat. Inför den här målningen snörs min strupe samman i en gammal, nedtryckt ångest. Skräck på riktigt om än inte våldsam eller blodig.

Det är befriande att inse, den skräcken har jag lämnat bakom mig. Jag lämnar Göteborgs konstmuseum med lätt hjärta.