Sigridiana & en fluga på väggen

sigridiana

På nyårsafton 2013 gick Sigrid Kahle bort och världen blev plötsligt en aning fattigare på ljus, rymd, färg och espri. Jag träffade Sigrid Kahle en enda gång i samband med ett seminarium jag var med och anordnade (vilket jag skrivit om tidigare här på bloggen), men det var ett möte som satte spår i mig. Har man träffat Sigrid Kahle glömmer man henne aldrig.

Hon var inbjuden med anledning av sin bok, den första delen av hennes biografi, ”Jag valde mitt liv” som kom ut 2003. Det blev ett minnesvärt föredrag om hennes liv och öden som författare, ambassadörshustru i olika länder, journalist och sist men inte minst, medmänniska.

När jag läser Carl-Göran Ekerwalds diktsamling ”Sigridiana” (Karneval förlag 2013), en kärleksförklaring i dess renaste form, ser jag henne framför mig så levande som om det var igår jag mötte henne. I dikterna, eller snarare betraktelserna eller ögonblicksbilderna, lyser hon som ett fyrverkeri. Det är en fantastisk läsning som jag blir glad av trots att jag sörjer att hon nu är död.

Syrener
(Foto: Eva Wernlid)

Sigrid Kahle och författaren Carl-Göran Ekerwald träffades när de båda var mellan 80-90 år, blev blixtförälskade, och fick tre år tillsammans innan Sigrid avled. Det är fantastiskt att läsa om deras enastående glädje i varandra. Dikterna andas kärlek, livsglädje och intellektuell stimulans. En av de mest uppskattade dikterna i boken är den som kallas ”För den tid är evighet”:

Sigrid kom in i mitt rum och log.
”Tänk” sa hon. ”Jag drömde att du dog.”
”Ja”, sa jag, ”vi är skyldiga Gud en död.
Du din. Jag min. Det är ingen nöd.
Han får kräva in den när han vill.
Han behöver inte säga till
i förväg – han låter oss faktiskt tro
att vi redan lever i evighetens frid och ro.
Så låt oss tänka att vi redan hunnit ända fram,
att vi utan jäkt och utan skuld och skam
bara läser, pratar, skriver och rimmar
för det är i evighetens hav vi simmar.”

Dikterna rymmer också mycket humor. Det hände mycket dråpligt i Sigrid och Carl-Görans gemensamma liv som här i ”Sigrid vädjar till högre ort”:

Sigrid betraktar de tomma faten:
”Tack gode Gud för maten!”
Så lägger hon till och minen är trött:
”Och lär Carl-Göran att steka kött,
det får inte bli vidbränt och sotigt
för det är alltför tokigt.”

”Sigridiana” är en förhållandevis tunn diktsamling som går fort att läsa, men mellan raderna i de korta dikterna, eller betraktelserna, ryms två litterära giganters livsvisdom och kunskap. Man hade gärna varit en fluga på väggen hemma hos Sigrid och Carl-Göran. Det hade sannolikt varit mer lärorikt än alla åren i skolan sammantaget.

Sigridiana finns att köpa direkt från Karnevals förlags hemsida eller som vanligt hos Adlibris eller Bokus. Där finns också Sigrid Kahles böcker att köpa också.

Annonser

Kraftwerk: existensiell längtan

IMG_2565

I väntan på mitt livs första konsert med det tyska bandet Kraftwerk, som besöker Stockholm just nu för att ge konserter på Cirkus och medverka vid en utställning på Moderna museet, läste jag mängder av recensioner och krönikor om bandet. Jag var på den tredje konserten som gavs igår kväll så det hann skrivas en hel del innan det blev min tur att uppleva konserten med egna sinnen.

Recensionerna var mycket positiva, både vad gällde konserten och utställningen, så jag hann bygga upp höga förväntningar. Mest av allt för att Kraftwerk förenar konst och musik på ett genialiskt sätt, man befinner sig på en konsert och en konstinstallation på samma gång. Inte många klarar det. Som bandets förgrundsgestalt Ralf Hütter säger själv i en intervju i SvD: ”Kraftwerk har alltid varit ett konstprojekt”.

Ridån går äntligen upp och det drar igång.

IMG_2600

Det är en fantastisk upplevelse, jag njuter hela tiden både av musiken och av installationerna, och vi konstaterar efteråt att de lever i symbios med varandra. Var för sig, musiken och grafiken, skulle de inte ge hälften av vad de ger tillsammans, summan av delarna blir absolut mer än två. Att också se 1 750 personer (alla konserterna var slutsålda) sitta med 3D glasögon i vitt papper var en upplevelse och installation i sig själv!

IMG_2633

I många av de artiklar jag läst om Kraftwerk skrivs det om deras futurism, maskinoptimism och visioner om framtiden – och huruvida framtiden sprungit ifrån Kraftwerk eller inte – men det tycker jag är att lägga fel fokus. Musiken har varit banbrytande på alla sätt och lagt grunden till många musikstilar vi lever med idag och grafiken likaså. Detta till trots förmedlas en känsla av retro och tillbakablickande snarare än ett framåtblickande och det har inget att göra med att tiden sprungit ifrån Kraftwerk, det ligger i deras DNA från allra första början.

Så mycket nostalgi och existentiell längtan efter en bättre värld har jag sällan upplevt på en och samma kväll, för även om stilen, tekniken och uttrycket har varit – och i viss mån fortfarande är – ultramodernt är känslan som förmedlas inget annat än en längtan efter något man förlorat. En förlorad existensiell längtan och det eviga sökandet efter det förlorade.

IMG_2620

Kärleken, den djupa existensiella kärleken, till maskinerna som kommer till uttryck i musiken och grafiken är så påtaglig att den blir fysisk. Vad är det man längtar efter? Vad är det med maskinerna som fascinerar och genererar denna starka kärlek? Är det att maskinerna kan göra allt jobbet åt oss, förenkla tillvaron för oss och ta med oss ut på rymdfärder bortom allt vi känner idag och kan fantisera om?

Ja, på ett plan handlar det om just det, men det är inte hela svaret. På ett mycket djupare plan handlar det om längtan efter att bli älskad förutsättningslöst. En maskin kan inte klaga, inte anklaga, inte svika, inte sluta älska, inte såra, inte plåga, bara fortsätta ge vad du behöver, bara fortsätta finnas där för dig – dig – dig – dig – dig…

Och sist men inte minst: även om maskinerna är självgående i sin mekanik kräver de en människas uppmärksamhet för att kunna starta, eller för att fortsätta rulla. Maskinen är ändå – trots sin till synes självständighet – ständigt beroende av att det finns en människa som tar hand om den och älskar den. Då fungera den i evighet och relationen mellan man och maskin kan fortgå friktionsfritt och konfliktfritt i det oändliga. Blir särskilt tydligt i en låt som Tour de France.

IMG_2614

Kraftwerk handlar ytterst om kärlek och existentiell bekräftelse. Den som kommer det här närmast är krönikören Jan Gradvall som skrivit en fantastisk krönika om Kraftwerk och dess förutsättningar. Läs den!

För mig är Kraftwerk som konstverk inget som ägnar sig åt att blicka in i framtiden även om de använder sig av all tänkbar modern teknik och till och med uppfinner ny, utan konst som förkroppsligar all vår mänskliga längtan efter att existera villkorslöst, att bli bekräftade utan skuldkänslor. Det är en evig längtan som gör Kraftwerk lika modern och framåtblickande idag som någonsin men på ett helt annat plan än vad man kanske tror vid första anblicken.

Jag är glad att jag fick uppleva det. Plötsligt förstår jag något jag inte tidigare förstått om människan i allmänhet och män i synnerhet, varifrån deras djupa fascination för maskiner kommer och framför allt att den har en djupare existentiell betydelse. Det var inget jag förväntade mig av konserten, ergo: Kraftwerk säger egentligen ingenting om framtiden eller historien. Kraftwerk är NU.

@modernamuseet – hear hear!

IMG_2467

Det finns alltid en risk att man, vid ett besök, glömmer bort att besöka den permanenta samlingen av konstverk på Moderna museet eftersom det oftast är en tillfällig utställning som gör att man har vägarna förbi. Ibland händer det, som för mig häromdagen efter att jag sett utställningen med Cindy Sherman, att tiden även räcker till för ett besök i museets egen fantastiska samling modern konst.

Oförglömlig är målningen ovan, av Nils Dardel (1888-1943), som kallas Crime Passionnel (Svartsjukedrama), från 1921. Målningen är en hel roman inom en ram, oändligt stimulerande för fantasin. Den är färgstark, detaljrik, komisk, dramatisk och på alla sätt banbrytande för sin tid. Ta tid att studera den noga.

IMG_2475

Egensinniga Siri Derkert (1888-1973) finns representerad på museet med några verk, bland annat den här kallad Nature morte från 1915.

IMG_2443

Nils Wedel (1897-1967), en för mig okänd svensk konstnär, har målat den här monumentalt stora målningen som kallas Jury (Censur) från 1938. Den innehåller också många detaljer, berättar en historia som blottlägger starka känslor. Mycket sevärd.

IMG_2451

Jag blev helt tagen på sängen av detta konstverk, som jag inte sett tidigare, av Eva Aeppli (f 1925), från Schweiz, kallad Zodiaken från 1979-1980, formad i patinerad brons. Den är magnifik.

Det blev nog en extra stark upplevelse för mig som alldeles nyligen varit på det danska museet Arken där jag fick uppleva den kinesiske konstnären Ai Weiweis kinesiska zodiak i glänsande guld (se ett tidigare blogginlägg). Mötet mellan dessa så olika tolkningar av zodiaken var mycket starkt.

1920_hilding_linnqvist_torget_i_chinon_1920tal

Ja, detta och mycket mer finns att se och uppleva och det är storstilat och magnifikt på många sätt. Men det gör mig samtidigt alltid lika besviken och lite ledsen att inse att Hilding Linnqvists vackra målning Torget i Chinon, från 1920-talet, fortfarande finns undangömd någonstans i Moderna museets gömmor istället för att hänga framme.

Moderna museet: Hear, hear! Ta fram målningen igen, vi är många som vill se den i verkligheten och den skulle göra sig så bra tillsammans med den konst som hänger där nu. Hilding Linnqvists naiva, färgglada konst ligger helt rätt i tiden. Visa den, snälla!

Ett golv drar blickarna till sig

Panayiotou_01

Befann mig på Moderna museet för att få se en sista skymt av utställningen med Cindy Sherman och passade på att ta en tur i museets ordinarie samling. Där finns alltid något nytt att upptäcka. Efter rundturen kom vi in i ett helt tomt rum. Vi funderade över hur det kom sig, kanske var det något på gång här som inte var färdigt? Kanske hade man just lagt i ett nytt golv eftersom golvet bestod av ljusa, vackra terrakottaplattor som såg helt nya ut…

Vi var på väg att bara passera när vi upptäckte ett litet rum innanför det tomma rummet, ett rum med några konstverk och flera fotografier, diskret placerade i ett hörn. Vi drogs dit och fick en rolig stund när vi studerade fotografierna närmare…

Det visade sig att vi hamnat i en utställning med den cypriotiske konstnären Christodoulos Panayiotou som ställer ut på Moderna museet fram till och med den 27 april. Utställningen heter ”Dagar och sekler” och är väl värd ett besök i all sin enkelhet.

IMG_2479

Titta noga på bilden som föreställer en grupp, vad jag skulle tro är, tonårstjejer för länge sedan som studerar en naken mansstaty. Se deras halvt om halvt skräckslagna ansiktsuttryck. De har antagligen aldrig sett en naken man innan, varken som staty eller i verkligheten. En underbar ögonblicksbild. Jämför sedan bilden som sitter bredvid:

IMG_2483

På bilden till höger är det en grupp äldre kvinnor som studerar – eller snarare poserar tillsammans med – statyn. De skrattar och roar sig. Så underbart i motsats till de skräckslagna ungdomarna. Underbart! (Klicka på bilden så blir den större och man ser deras ansiktsuttryck bättre.) Bilderna är genialt kombinerade i rummet.

Det fanns fler liknande bilder att njuta av, alla med ett inslag av komik som var väldigt underhållande om man tittade noga. Men det är golvet som är huvudnumret i utställningen, det förstod vi efterhand, och det är väldigt vackert gjort på vatten från Medelhavet (vilken genuin idé!) och förenar sig behagligt med det nordiska stilrena runtomkring. Detta till trots är det fotografierna man minns med ett fnissande. Läs mer om utställningen här, och konstnärens intention med golvet och bilderna. Men bäst är ändå att gå dit förstås.

IMG_2477

Untitled Natural stone on wood av Christodoulos Panayiotou.

Cindy Sherman – vem är du?

IMG_2492

Igår besökte jag utställningen Untitled Horrors av den amerikanska fotografen Cindy ShermanModerna museet. Det var sista dagen, de sista timmarna, av utställningen och jag tvekade in i det sista om jag skulle se den eller inte. Jag kände mig skrämd av de bilder jag sett i reklamen för utställningen, men samtidigt fascinerad. Jag kände mig rädd för att gå… konst kan också vara skrämmande, det vet vi alla.

Tills slut tog förnuftet och nyfikenheten över, jag var tvungen att gå – jag ville gå – jag ville inte sitta och säga till mig själv efteråt, när det var försent, att jag borde ha gått. Hellre konfronteras med rädslan. Det var på sätt och vis något helt nytt för mig, att känna en slags rädsla och oro inför en konstutställning. Det händer inte ofta. Det i sig är en eloge till Cindy Sherman. Hon berör redan på distans, i fantasin. Kan en konstnär få ett större erkännande?

IMG_2495

I ärlighetens namn var det den här magnifika, coola, oemotståndliga tygkassen som till slut fick mig att komma iväg på utställningen. Prosaiskt men sant. Det var något med kvinnan på bilden som fick mig att inse att det finns något mer än skräck bakom Cindy Shermans bilder, något starkt, okuvligt och väldigt feminint. Och ska man köpa tygkassen måste man ha sett utställningen annars är man inte trovärdig insåg jag.

cindy

Jag är så klart mycket glad att jag kom iväg på utställningen, vilket inte kommer som en överraskning för någon. Den var magnifik, både konstverken i sig och hur de var arrangerade. Någon, eller några, har verkligen tänkt till när de hängde upp bilderna. Det fördes en dialog mellan bilderna kors och tvärs genom rummet och de olika avdelningarna, och mycket blev sagt, men en fråga hängde hela tiden i luften utan att besvara: vem är du Cindy Sherman? Om det finns ett svar borde det vara: alla och ingen på samma gång.

Cindy_Sherman_Moderna_museet_utstallning

Cindy Shermans främsta fotoobjekt är hon själv ändå vet man inget om henne efter att ha sett utställningen, men man vet massor om tiden hon levt i. Särskilt fascinerad blev jag av bilderna från 1980-talet. De berättade mycket om kvinnors situation på den tiden. Fyra tavlor (Untitled 71, 78, 79, 80) satt tillsammans i en grupp och var otroligt spänningsskapande trots att det enda man egentligen såg var en kvinna i närbild och en diffus bakgrund, men ändå sades så mycket mer.

Med små medel; ett ansiktsuttryck, en skugga, ett ljus, en blick, skapas en hel berättelse. Den här ödsliga berättelsen full av intryck återfinns hos den svenska fotografen Helena Blomqvist. Jag gissar att Cindy Sherman varit en stor inspirationskälla för henne, men ändå har Helena Blomqvist lyckats skapa ett helt eget uttryck.

cindy2

I vanliga fall brukar det störa mig att konstverk inte har ett namn eller en titel, men i det här fallet kändes det helt rätt. Men ändå, jag skulle verkligen velat ha en titel på det här konstverket som var det som fascinerade mig allra mest på utställningen. Det är en helt fantastisk bild, så rörande och så skrämmande på samma gång.

IMG_2491

Det blev helt klart en magisk kväll på Moderna museet. Tack Cindy Sherman och tack Moderna museet för det, men allra mest tack till den som bestämde att man skulle göra tygkassen. Den blev min väg in i Cindy Shermans värld och där är jag kvar. Tack!

På liv och död för en penna

slave

När det började göras reklam för filmen ”12 years a slave”, och de överväldigande positiva recensionerna började droppa in, kände jag ändå att jag inte ville se filmen. Jag tycker det är fysiskt plågsamt att se hur människor blir orättfärdigt och orättvist behandlade. Jag tänkte att jag inte kommer att stå ut.

Filmen bygger på en verklig historia om Solomon Northup, en svart man född fri i New York i början av 1800-talet, som blir kidnappad och såld som slav i Sydstaterna (New Orleans). I 12 år är han slav under vidriga omständigheter men lyckas, som en av de väldigt få, bli fri från slaveriet och kan återvända till sin familj igen. Om man inte visste att filmen bygger på en sann berättelse skulle man tycka att slutet var för bra för att vara sant.

slave1

På ett sätt var det nog för bra för att vara sant, efter 12 år i slaveri efter att ha levt sitt liv fram tills dess som en fri, utbildad och förhållandevis välbärgad man med eget hus och familj i New York, var hans liv för alltid förändrat. Han återvände till sin familj, men hur acklimatiserar man sig efter en sådan erfarenhet?

slave2

En av de starkaste scenerna i filmen, enligt mig, är när han förtvivlat söker efter papper och penna för att kunna skriva ett brev hem till sin familj och sina vänner i New York för att berätta vart han befinner sig så de kan befria honom. Han hade papper på att han var en fri man och det fanns en nyinrättad lag om att kidnappade svarta skulle få praktisk hjälp att återvända hem. Men hur ska de kunna rädda honom när de inte vet var han finns?

slave3

Att slavar kunde läsa och skriva var högst ovanligt och det gällde att inte avslöja att han kunde göra det, eftersom slavägarna inte uppskattade det och kunde straffa honom gruvligt för det. Under flera år kämpar han för att kunna skriva sitt brev. Han lyckas till slut få tag i ett papper och kämpar sedan med att konstruera en penna och skapa bläck av något bestående ämne.

Det är en fruktansvärd kamp och man blir som tittare helt förtvivlad och det är enormt svårt att förstå att det ska vara så omöjligt att få tag i en penna! Villkoren för kommunikation människor emellan har verkligen förändrats!

slave5

Det är en otroligt bra film och jag är mycket tacksam över mina vänner som ”tvingade” mig att se den. Man får en ny inblick och kunskap i hur slaveriet fungerade i Amerika innan inbördeskriget och hur splittrat landet, eller snarare unionen, verkligen var. Filmen har många förtjänster, det är toppskådespelare i alla roller och framför allt Chiwetel Ejiofor ,som spelar Solomon Northurp, gör antagligen sitt livs roll.

Men filmen har många perspektiv, det handlar inte bara om en fri man som tvingas bli slav och vad det gör med honom, det handlar lika mycket om de svarta som varit slavar i hela sina liv och vad det gör med dem som människor. Det handlar också insiktsfullt om slavägarna utan att för ett ögonblick ursäkta deras handlande. Det är mycket att tänka på efter att ha sett den här filmen.

slave6

Det är också viktigt att USA gör upp med den här epoken i sin historia, jag utgår ifrån att det finns mycket kvar att göra. Häpnadsväckande få filmer har gjorts i USA om slaveriet och det säger något viktigt tycker jag. Här finns saker man helst vill glömma och sopa under mattan, ungefär som i Tyskland efter andra världskriget, men nu äntligen har man ju tagit tag ordentligt i den frågan i Tyskland och rannsakar sig själv och sitt samhälle. USA behöver sannerligen göra detsamma vad gäller slaveriet.

Direkt efter att Solomon Northug blev en fri man igen skrev han en bok om sina upplevelser. Den blev en stor framgång men ändå väldigt snabbt glömd. Solomon Northug själv deltog i kampen mot slaveriet på olika sätt, men ingen vet idag hur hans liv slutade, det är dolt i dunkel.

Se filmen!

@1001inventions – det muslimska kulturarvet berikar

IMG_2242

I ärlighetens namn ska erkännas att jag av en ren tillfällighet snubblade över den här utställningen som just nu visas på Värmlands museum i Karlstad. Det är en vandringsutställning som har pågått under hela hösten 2013 och tidigare visats i London, Istanbul, New York, Los Angeles, Doha, Washington DC, och nu alltså Karlstad, för mer än 3 miljoner besökare. Den heter ”1001 inventions – Discover the Muslim Heritage in Our World”.

Jag önskar verkligen att jag vetat om den tidigare eftersom man också anordnat mängder av intressanta arrangemang i anslutning till utställningen, den ena mer intressant än den andra. Tänk om jag vetat att museet besöktes av journalisten och författaren Sigrid Kahle den 17 oktober, då hon tillsammans med Värmlands biskop, Esbjörn Hagberg, samtalade om möten mellan kulturer och religioner utifrån hennes bok ”Jag valde mitt liv” (2003) och hennes erfarenheter som specialist på islams värld och kultur. Nu har hon gått ur tiden. Jag avundas alla som tog sig tid att delta i seminariet och lyssna till hennes kloka och insiktsfulla lärdom.

IMG_2219

Det finns så mycket att lära om det muslimska arvet in i vår moderna tid. Utställningen är indelad i följande teman: marknaden, hemmet, världen, universum, skolan, sjukhuset och staden. Inom alla dessa områden får man lära sig hur det muslimska arvet genomsyrar vår tid, till exempel genom: tandborsten, schackspelet, parfym och tvål, kläder, mat, kirurgiska redskap, astronomiska beräkningar, kameran och mycket mer.

IMG_2250

Är man konstintresserad är det inte svårt att se hur olika konstriktningar genom historien funnit sin inspiration hos den muslimska konsten. Mönstret ovan känns tveklöst som ursprunget både till Art and Crafts rörelsen i England, liksom Tricia Guild i vår tid. Mönstret är fantastiskt och tidlöst på alla sätt.

IMG_2217

Många missuppfattningar finns även om profeten Muhammed så här kommer ett citat från honom, en hälsning och uppmaning till oss alla. En uppmaning som inte på något sätt känns bakåtsträvande eller konservativ, vilket man nog gärna vill tro om honom vad det än gäller.

IMG_2216

Det fanns verkligen mycket att se och uppleva på utställningen och jag lärde mig väldigt mycket som jag är glad över att veta idag. Framför allt fick jag det än en gång bekräftat att det muslimska kulturarvet är fantastiskt och att alla borde lära sig mer om det. Den vrångbild och missuppfattning många har idag av muslimer och islam är i många stycken ett modernt påfund och inte alls den traditionella formen av den muslimska kulturen. Det, liksom mycket annat, lärde jag mig av Sigrid Kahle.

Mycket gjorde intryck på mig under besöket på museet, men mesta av allt minns jag den högreste, muslimske mannen som var där med sin familj, klädd i lång vit skjorta, vit mössa och halvlångt skägg. Sinnebilden av den tidlöse muslimske mannen. Han strosade runt i utställningen liksom alla vi andra och jag hade kunnat ge mycket för hans tankar där och då… ALLA borde se den här utställningen!

Utställningen pågår till den 19 januari så har du vägarna förbi Karlstad, missa inte!