I tider av längtan efter bildning

ellen key

Just nu pågår återigen en diskussion om vad bildning är och varför den är viktig. I den debatten vill jag ge tips om en bok som kan vara en bra ingång i samtalet, särskilt om man känner sig lite osäker på ämnet. 2012 kom boken ”Ellen Key – en europeisk intellektuell” skriven av Ronny Ambjörnsson, professor emeritus i idéhistoria (Albert Bonniers förlag). Den är riktigt, riktigt bra.

Jag har aldrig tänkt på att Ellen Keys efternamn betyder nyckel på engelska. Namnet kom från hennes skotska förfäder och symbolen på familjevapnet var en rovfågel med en nyckel i näbben. Ibland använde sig Ellen Key av symbolen, och ibland av sin egen symbol med en penna i centrum. Utan tvekan är dessa symboler; nyckeln och pennan, något som tydligt visar på vem Ellen Key var, och hennes betydelse för det svenska samhällets utveckling vid förra sekelskiftet (hon levde 1849-1926).

Man förundras över vilken visionär hon var. Hon var en modern föregångare i så mycket, det hon siade om på 1800- och början av 1900-talet har verkligen ”slagit in”; hur barnet har satts i centrum, hur äktenskapen (i alla fall i vår del av världen) i första hand bygger på kärlek istället för ekonomiska överenskommelser, hur synen på kvinnans kropp och sexualitet förändrats, hur naturen tagit över Guds plats som det heliga, etc.

bild-3 kopia 11

Ellen Key var verkligen en föregångare även om inte allt hon drömde och hade visioner om infriades. Förutom hennes tankar och idéer är det också intressant att ta del av hur en bildad, övre medelklasskvinna levde sitt liv vid den tiden. Till exempel hur Europa var en självklar del av livet, man reste mycket och behärskade flera språk.

Ellen Key behärskade flytande, förutom svenska, tyska, franska och engelska. Det var en självklar del i hennes uppfostran. Hon tog med lätthet intryck av författare och tänkare från större delar av Europa av den enkla anledningen att hon kunde läsa böcker och tidningar på originalspråk. Sedan tog hon det som en av sina missioner att förmedla detta till det svenska folket på olika sätt.

Boken om Ellen Key är skriven utifrån ett idéhistoriskt perspektiv. Författaren har lagt sig vinn om att inte bara berätta om Ellen Key utan också om hennes tid, vad och vilka som påverkade hennes tänkande och hur det förhöll sig till hennes sammanhang, delvis för att visa hur kontroversiell hon kunde vara. Det är ett förhållningssätt som gör att man som läsare får en känsla av vara ”där och då” vilket är både intressant och lärorikt.

Nackdelen är att Ellen Key, så att säga, serveras en bit i taget beroende på vilken del av hennes engagemang som presenteras. Hon var djupt involverad i sin tids frågor som rörde kvinnor, barn och familj, bildning, fred, estetik, andlighet och mycket mer. Det man till slut längtar efter, vid slutet av genomläsningen av boken, är ”hela” Ellen Key, att få den sammansatta människan framför sig.

5978b

Ronny Ambjörnsson är medveten om detta och efterlyser en traditionell biografi om henne. Han skriver: ”Jag har velat återskapa en tidsanda, inte bara en person”. Och det har han verkligen lyckats med. Boken är oerhört bra, och trots att man känner djup sympati för Ellen Key genom boken, allt hon kämpade för, betyder det inte att man nödvändigtvis gillar henne rakt av.

Hon var en komplex person, men hon går inte att komma förbi när man studerar de stora förändringar som skedde i Sverige runt det förra sekelskiftet. Ellen Key var tongivande och påverkade sin samtids tänkande ända in i vår tid.

En av de saker jag fascineras mest över är hur hon kommer på kant med den framväxande kvinnorörelsen trots att hon, liksom dem, stod bakom strävan efter kvinnors frigörelse. Ett av skälen var att hon inte tyckte att kvinnorörelsen brydde sig om kroppen; kvinnans kropp och reproduktionen och alla konkreta frågor som berör detta, utan bara om ”anden”.

Ett annat skäl var att den tongivande kvinnorörelsen var en intern rörelse för medelklassens kvinnor som ville komma ut i arbetslivet på männens villkor, de brydde sig inte om arbetarklassens kvinnor som levde under helt andra villkor. Här får man sig en mycket intressant historielektion och där man med dagens kunskap ser att Ellen Key var framtiden på spåren.

Ellen Key skrev mycket om barnen, framför allt i storsäljaren ”Barnets århundrande”, som utropade 1900-talet till tiden då barnen skulle sättas i centrum. Hon skrev också mycket om moderskap vilket hon – liksom Fredrika Bremer – har kritiserats för eftersom hon inte – liksom Fredrika Bremer – inte fick några egna barn, till hennes stora sorg.

Men när man lärt känna hennes historia inser man att hon vet mycket om barnens villkor, bland annat genom att hon som äldsta syster till fem bröder och systrar blev deras extramamma till då deras mamma var sjuklig. Hon visste mycket väl vad hon pratade om även om hon inte fött barnen själv. Både Fredrika Bremer och Ellen Key introducerade den så kallade ”samhällsmoderligheten”, att det inte bara handlar om att vara biologisk mor för att kunna ha omsorg och ansvar för det uppväxande släktet.

Som jag ser det, föregångare till feministetikern Sara Roddicks tal om ”modrande” och ”mödrande”, där det första är en social praxis och det senare en biologisk praxis. ”Mödrande” kan endast kvinnor vara eftersom det fortfarande är biologiskt betingat att föda barn, men ”modrande” kan alla var, även om man inte själv fött barn. Det betyder också att män kan vara – och är – ”modrande”, det är inte något könsbetingat.

Detta var Ellen Key på spåren, även om männens roll i ”modrandet” var något hon nog inte kunde föreställa sig. Trots att Ellen Key träffade rätt i många av sina idéer och visioner kan framtiden fortfarande överraska positivt!

Annonser

Alla måste se filmen Suffragette

IMG_8937

Det är kanske lite väl magstarkt att säga att alla måste se filmen om suffragetterna, att den borde visas i skolor, på universitet, på arbetsplatser, i kulturhus, i riksdagshuset, i kommunalhus, på alla platser där människor lever och arbetar. På alla platser där beslut fattas, där maktens män och kvinnor huserar.

Kanske överdriver jag. Nej, det gör jag inte, för filmen Suffragette, som hade biopremiär i fredags, berättar inte bara något avgörande om vår historia utan också något avgörande om vår tid, alla tider. Hur makten fungerar, hur grupptryck fungerar och hur livsavgörande solidariteten mellan människor är. Det är en riktigt, riktigt bra film. Alla måste se den.

Suffragette2

Filmen utspelar sig år 1912-1913 i Storbritannien. I händelsernas mitt står Mrs Mauds Watts. Vad jag vet är hon en påhittad person som får gestalta de verkliga kvinnornas liv och kamp. Många andra i filmen är verkliga, historiska personer liksom händelserna som utspelar sig.

Det är centralt för filmens trovärdighet att det som visas är historiskt korrekt. Poliserna var faktiskt så brutala mot de fredligt demonstrerande kvinnorna, kvinnorna kastades i fängelse för minsta lilla, de tvångsmatades, de förföljdes och de och deras familjer utsattes för hot och hatkampanjer.

Även suffragetternas handlingar i filmen är historiskt korrekta. Det var så här de gjorde, de tog till handlingar när orden inte längre räckte till. Som de säger själva i filmen: ”Våld är det språk som männen talar och förstår, om vi använder det måste de lyssna”. Civil olydnad blev en viktig del av kampen för kvinnornas rösträtt.

Riot

För det är vad filmen handlar om. Suffragetterna var kvinnor i Storbritannien i början av 1900-talet som kämpade för allmän rösträtt för kvinnor. Ordet kommer från latinets ”suffragium” som betyder ”röst vid val”. Det var egentligen ett inofficiellt namn på rörelsen, det var tydligen en tidning som använde det ordet om kvinnorna men det anammades även av dem själva.

Vad kvinnorna ville var helt enkelt att få vara med och rösta om villkoren för sina egna liv, att få påverka lagar och regler för familjepolitiken, arbetsplatser, helt enkelt för livet och dess villkor. Personligen har jag svårt för civil olydnad när det kommer till att bryta mot lagar men följande replik (ungefärligt återgiven) från filmen är svårt att värja sig mot: ”Jag kommer att respektera lagen när lagen har blivit respektabel”.

För det var ju det som var problemet: lagen kvinnorna var satta att följa var inte respektabel, det vill säga, den var inte på något sätt till deras fördel utan snarare orsaken till förtryck och maktmissbruk som drabbade dem. Varför skulle de följa den? Det är lätt för mig att sitta här, hundra år senare, och fördöma dem samtidigt som jag skördar frukterna av deras kamp.

article-2609037-1D371B6700000578-67_634x471

Det som gör filmen så bra, förutom det faktum att den levandegör och berättar en central del av mänsklighetens historia, är att den inte ägnar sig åt glorifiering eller enögdhet. Jag tycker att filmen på flera sätt lyfter fram central perspektiv som breddar blicken och historiebeskrivningen.

En sådan viktig aspekt är solidariteten mellan kvinnorna som kämpade, som sträckte sig över klassgränser och andra i vanliga fall hindrande gränser mellan människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet. Kvinnor som blev förkastade av sina män och sina familjer, som förlorade sina arbeten och som hamnade i fängelse igen och igen för sitt engagemang, de blev upptagna i den stora solidaritetsfamiljen. Utan den hade de inte klarat sig särskilt länge.

Det är vackert att se hur kvinnorna stöttar varandra, skyddar varandra och hjälper varandra rent praktiskt för att möjliggöra kampen. Men det är så klart inte alla kvinnor som är solidariska, det framgår alltför väl i filmen hur många kvinnor det var som fördömde kampen för kvinnors rösträtt. Och det framgår också att det fanns män som stötte kampen fullt ut också.

suffragette-fr-02-670-380

En annan viktig aspekt som kommer fram väldigt bra i filmen är grupptrycket kring människorna, men inte bara kring kvinnorna utan också kring männen. De män som hade kvinnor som var suffragetter tvingades löpa gatlopp likväl som kvinnorna. De hånades lika mycket som kvinnorna, för att de inte kunde hålla sina kvinnor på mattan, att de inte vara män nog att hålla ordning på sin hustru etc.

Män kastade ut sina kvinnor, antagligen av flera skäl: de var motståndare till kampen som de flesta män var, eller de orkade inte med trycket från de andra männen, och hela samhället. Man kan tycka, så här långt efteråt, att männen borde skämmas som inte ställde upp för sina kvinnor, men man glömmer så lätt att de hade ett helt samhälle emot sig att även om de innerst inne höll med kvinnorna orkade de inte stå upp för det. Det var för mycket som stod på spel för dem.

Suffragette_1

Vad som också framgår tydligt i filmen är allt det förtryck som kvinnorna, särskilt de från arbetarklassen, fick stå ut med vid den här tiden. Fabrikskvinnorna var helt skyddslösa. Inte bara arbetade de under vidriga förhållande, där de riskerade döden varje dag i fabrikerna under betydligt uslare förhållanden än männen och med lägre lön, de utsattes också för männens godtycklighet och sexism. Om chefen kräver din kropp så gör han. Kvinnorna hade inga rättigheter alls.

Kvinnornas kroppar var männens egendomar. Övergrepp, våldtäkter, misshandel var vardag för många arbetarkvinnor, men också ändlösa graviditeter plågade dem. Rätten till preventivmedel och fri abort har verkligen varit en räddning för kvinnor, säga vad man vill om det.

Men inte bara arbetarkvinnorna drabbades av förtrycket även om det var betydligt med kännbart i deras liv och kroppar, även medelklass- och överklasskvinnorna delade förtrycket av att vara maktlösa och inte kunna styra fullt ut över sina kroppar och sina ägodelar. Det finns scener i filmen som på ett mycket bra sätt tydliggör den aspekten.

BP116971

f8de4e30f72df70702d793a32998072c

Det finns många scener i filmen som är helt korrekt återgivna från verkligheten. Det ger filmen en tyngd som inte kan negligeras. Det är otroligt bra gjort. Filmen är otroligt bra. Alla måste se den. Den berättar något viktigt om oss människor och mekanismerna bakom maktutövning och kampen för det som är rätt och rättvist. Men också om möjligheten att förändra och påverka, hur man går tillväga  för att uppnå en avgörande förändring.

Det finns delade meningar om suffragetternas kamp hjälpte eller stjälpte kvinnorättsrörelsen, men jag är helt övertygad om att de hjälpte och stärkte den. Det är viktigt att notera, för den som anser att kvinnornas våld skymde kampen och skapade negativ publicitet, att det våld som användes var ytterst diskret om man jämför med andra rörelsers och man var mycket noga med att ingen annan person skulle komma till skada.

De sprängde brevlådor, krossade fönster och sprängde ett tomt hus, men den enda som dog var Emily Davidson som kastade sig framför kungens häst under ett derby. Den händelsen var brutal men effektiv. Plötsligt hade suffragetterna hela världens ögon på sig och långsamt påbörjades den förändring som än i dag pågår för kvinnors – och mäns – jämlikhet och frihet.

5612b4aa1800002d00dc1299

För som kvinnorna själva sa: ”Jag är hellre en rebell än en slav”. Hear, hear.

On the Edge med Klee/Aguéli

FullSizeRender-15xx

”On the edge”, eller snarare ”Ad marginem” som konstverket egentligen heter, med den schweiziske konstnären Paul Klee (1879-1940) och den svenske konstnären Ivan Aguéli (1869-1917) på Moderna museet en sen fredagskväll. Vernissage, massor av folk och en härlig stämning.

Det var första gången jag gick på en officiell vernissage och festen började redan på buss 65 från Centralen upp till Moderna museet på Skeppsholmen. Massor av folk i alla åldrar och former. Full trängsel, busschauffören öppnade alla dörrar och lät alla gå på utan att kolla biljetterna, så mycket folk var det.

När jag väl kom fram var det hundratals människor i kö för att komma in på utställningen KLEE/AGUÉLI som öppnade i fredagskväll. Det var en fantastisk känsla att se hur folk köade för en konstutställning och det var verkligen människor, både män och kvinnor, i alla åldrar.

IMG_8763

Jag och mitt sällskap stod, igen och igen, som förtrollade framför den här tavlan av Paul Klee, ”Ad marginem” från 1930. Vad är det med den som fångar ens uppmärksamhet så intensivt? Kanske är det de milda men dramatiska färgerna, kanske är det alla det små detaljerna som man upptäcker efterhand ju längre man tittar?

Kanske är det alla de små hemlighetsfulla bokstäverna som är strödda över målningen, eller är det en stora magnetiska röda punkten i mitten? Jag vet inte, men att den upptog min fantasi halva kvällen det är i alla fall säkert. Den lilla fågeln sitter upp och ned högst upp på tavlan. Jag älskar den.

IMG_8759

Det är något med Paul Klee och prickar. Väldigt ofta bygger han sitt konstverk på prickar. Som i den här tavlan som kallas ”Le Rouge et le noir” från 1938. Det röda och det svarta/mörka.

Har det något att göra med nazismen som tagit makten i Tyskland där Paul Klee levde och verkade vid den här tiden? Tavlan berör och upprör. Den är samtidigt mycket vacker i sin enkelhet.

IMG_8852

Även om man många gånger känner att det finns något brutalt och skrämmande i Paul Klees tavlor, som många är målade under andra världskriget, så är det bestående minnet från utställningen att Paul Klee måste varit en humoristisk och rolig prick.

IMG_8772

IMG_8848

Här är två tavlor som visar på likheter och olikheter i de två konstnärerna, som satts sida vid sida i utställningen KLEE/AGUÉLI. Paul Klee och Ivan Aguéli möttes aldrig men de hade en, i vissa avseenden, lika utveckling som konstnärer och de fick båda avgörande insikter om sina liv i de nordafrikanska ökenlandskapen.

Det var i Tunisien som Paul Klee för första gången verkligen insåg att han var en konstnär, och det var i nordafrika, särskilt i Egypten, som Ivan Aguéli omformades som människa. Det finns föredömligt mycket information om de båda konstnärerna på utställningen.

I de här två tavlorna kan man se hur de två påminner om varandra i motiv och färgskala men samtidigt hur mycket som skiljer dem åt. Ivan Aguélis tavla är stillsam och allvarlig och Paul Klees färgglada kamel är allt annat än det.

IMG_8879

IMG_8840

Vid första anblicken förlorar Ivan Aguéli vid en jämförelse med Paul Klee. Både första och andra varvet på utställningen blev till Paul Klees fördel. Det var hans tavlor jag stannade till vid längst, det var de som fick mig att skratta och tänka efter. Ivan Aguélis tavlor bleknade i jämförelse.

Men vid tredje varvet hände något, då plötsligt klev Ivan Aguélis tavlor ut från väggarna och började ta plats. Det stillsamma och meditativa i hans konst blev med ens attraktivt och vilsamt för ögat. När jag skrattat klart åt Paul Klees underfundighet var jag beredd att försjunka i Ivan Aguélis yttre och inre landskap. Ibland tar det tid att SE men det är alltid värt det.

IMG_8874

Det är framförallt i färgsättningen som släktskapet mellan de två konstnärerna träder fram som bäst. De här två tavlorna, Paul Klee till vänster och Ivan Aguéli till höger, visar det på ett bra sätt.

Men också deras meditativa, existentiella och andliga intentioner förenar dem även om de till synes börjar i helt olika ändar för att nå fram till existensens innersta kärna. Det här är en utställning som man verkligen ska ge tid och eftertanke. Den är mycket bra uppbyggd, en eloge till kurator Fredrik Liew.

IMG_8776

Jag uppskattade Paul Klees konst mycket men ibland var det titlarna på hans konstverk som var den stora behållningen. Det här verket till exempel kallas ”Åter en mörk budbärare” (1938). Den titeln får en verkligen att titta på motivet en gång till.

IMG_8782

Det fanns också många komiska titlar, som den här tavlan till vänster som kallas ”Egensinniga glasögon” (1938).

IMG_8809

Den här tavelväggen passerade vi först utan att ge den en djupare uppmärksamhet. Det var inte förrän vi läst om Paul Klee på väggen i det sist rummet som vi insåg att det måste vara något speciellt med de här näst intill osynliga konstverken som inte såg mycket ut för världen.

IMG_8787

Det är några av Paul Klees berömda änglar. På väggen i sista rummet på utställningen står det: ”1939 Gör stor serie teckningar av änglar.” Texten innan lyder: ”1938 Hemlighetsfulla, dystra tecken präglar måleriet.” Och lite innan det ”1933 En officiell förföljelse av Klee inleds efter nazisternas makttillträde. Hans konst stämplas som degenererad. Får yrkesförbud som konstnär…”

Återigen, en konstnär som klassats som degenererande av nazisterna och som förbjudits att utöva sitt yrke, precis som Emil Nolde som nyligen visades på Waldemarsudde. Och precis som med Emil Nolde förändrades Paul Klees konst efter förbundet. Nolde målade små enkla konstverk som han kallade ”Omålade målningar”, eftersom de inte fick finnas, Paul Klee målade bland annat skissartade änglar.

IMG_8797

När vi gick närmare och skärskådade ångarna insåg vi att de hade något magiskt över sig. För att inte tala om de underfundiga, och ofta gripande, titlarna på teckningarna. Det här konstverket som sitter lite vid sidan om de andra kallas ”Den tvivlande ängeln”. Varje ängel var värd en fördjupad blick.

Paul Klees sorg över sakernas tillstånd blir mer tydliga här än i någon av de mest färgsprakande målningar som också finns med på utställningen. Han är helt enkelt en fantastisk konstnär och jag är mycket tacksam att jag fått den här chansen att fördjupa mig ytterligare i hans liv och konst.

IMG_8823

Men Ivan Aguéli då? Vid det tredje varvet började hans konst öppna sig för oss. Då upptäckte vi den här lilla tavlan som direkt blev en av utställningens höjdpunkter. ”Moské II”, målad 1914-15. Titta noga på den så ser du vad som gör den både spännande och tänkvärd, det kan ta sin tid så man får inte ha bråttom.

IMG_8895

Jag skulle säga att det är en av de största skillnaderna mellan Paul Klee och Ivan Aguéli: Paul Klees konst är direkt och tilltalande vid första ögonkastet medan Ivan Aguélis konst kräver mer koncentration och eftertanke. Lika direkt som Paul Klees konst är, lika tidskrävande är Ivan Aguélis, men det gör ingen skillnad i deras tilltal.

Båda konstnärerna, så olika till liv och konst, är väl värda ett besök på Moderna museet. Utställningen pågår till den 24 april. Ett ord jag inte använder särskilt ofta men som på något lustigt sätt passar in här är: förtjust. Jag är förtjust!

Agatha Christie överraskar mig

FullSizeRender-233

Dessa listiga, listiga bokförlag! Om det inte vore för dessa makalöst snygga bokomslag, designade av Sara R. Acedo, skulle jag antagligen inte köpt en enda av dessa böcker. Nu har jag köpt många och jag misstänker att det kommer att bli fler. Så listigt! Jag gick rätt i fällan!

Men det är jag uppriktigt glad för. Jag har fått några exceptionellt snygga böcker till min bokhylla och jag har upptäckt Agatha Christie som författare. Jag kan faktiskt inte minnas att jag läst någon av hennes böcker tidigare, jag har blivit mätt på alla TV-serier som gått i omgångar. Jag gillar oftast TV-serierna (föredrag Hercule Poirot framför miss Marpel) men de har aldrig lockat mig till att läsa böckerna.

agatha_3036987b

Det är med anledning av att Agatha Christie skulle fyllt 125 år 2015 som bokförlaget Bookmark gett ut, och fortsätter att ge ut, flera av hennes böcker i nytryck. Förutom de snygga omslagen har böckerna också fått en välbehövlig (utgår jag ifrån) nyöversättning av Helen Ljungmark.

Agatha Christie (1890-1976) har överraskat mig. Plötsligt är jag inte alls förvånad över att hon är världens mest sålda skönlitterära författare (efter Shakespeare) och att hennes böcker fortsätter att sälja istället för att bli hopplöst otidsenliga. Hon skriver verkligen bra.

När man ser en TV produktion som bygger på någon av hennes böcker blir man ofta så upptagen med att försöka lösa brottet att man inte lägger märke till de små finesserna. En av dessa finesser är att Agatha Christie skriver väldigt roligt. En intellektuell, torr humor som verkligen går hem hos mig.

En annan finess med hennes skrivande är att hon har en ingående personkännedom, hennes insikter i människors villkor och etiska möjligheter är djupa men presenteras på ett mycket lättviktigt sätt, så där bara i förbifarten. Det måste vara en av hemligheterna med hennes popularitet, hon berättar viktiga saker i en till synes banal form. Det är raffinerat.

FullSizeRender-243

Den första bok jag köpte och läste var ”Badortsmysteriet”, där den belgiske detektiven Hercule Poirot löser ett fall. Som alltid med Poirot verkar han hamna i ett fall utan planering, det är som om brotten dyker upp där han dyker upp, och så också i det här fallet.

Den här boken, eller ska vi säga intrigen, hade jag inte sett i någon film tidigare så den var helt ny för mig. Boken var bra.

FullSizeRender-253

Sedan läste jag ”Huset på udden”. Det är inte en deckare i samma stil som de andra, här finns varken Poirot eller miss Marple med. Den här boken påstås Agatha Christie ha ansett vara hennes bästa roman. Den har jag heller aldrig sett filmatiserad.

Intrigen ligger mer på ett psykologiskt plan jämfört med de andra böckerna jag läst. Den är riktigt bra och jag erkänner att jag inte lyckades lösa brottet förrän precis på slutet, en mycket bra intrig och en mycket bra bok.

FullSizeRender-263

Sedan tog jag mig an ”Orientexpressen” och här trodde jag mig veta allt om intrigen och brottet, men så var det inte. Antingen hade jag glömt eller också hade jag inte uppmärksammat den tillräckligt på TV:n.

Det är ett raffinerat spel med ett slutet sällskap, instängda i ett tåg på väg från Istanbul till Paris, där en snöstorm på Balkan försenar hela resan och därmed också orsakar hela intrigen med den döde i en av sovvagnarna. Hercule Poirot briljerar förstås.

Det som gör Agatha Christies böcker så intressanta att läsa är också det faktum att hon bygger det mesta på egna erfarenheter. Inte brotten i sig, men miljöerna, människorna och relationerna. Hon reste själv världen över, levde tidvis i andra kulturer, var gift och hade en dotter.

Det är hennes egna erfarenheter som ligger till grund för berättelserna. Det gör dem trovärdiga och intressanta att läsa också som tidsdokument. Vem skulle inte, liksom Agatha Christie, vilja åka med Orientstexpressen tidigt 1900-tal med allt vad det innebar? I boken får man en fin insyn i hur en sådan resa gick till. Boken är värd att läsa bara därför.

FullSizeRender-273

Nu blev det spännande, när jag kom till ”Döden på Nilen”. Här visste jag hur brottet gått till och varför, men det hindrade mig inte alls från att njuta av läsningen. Nu blev det istället roligt att upptäcka alla ledtrådar som författaren la ut under berättelsens gång, att se hur hon byggde upp intrigen bit för bit.

Här kunde jag också fokusera mer på människorna än på brottet, eftersom jag hade viss koll på vad som skulle hända och varför, och då kunde jag njuta av hennes insiktsfulla kommentarer – levererade av den förträfflige Hercule Poirot förstås – om, framför allt, relationer. Särskilt relationen mellan förälder och barn.

Här blir det också mycket tydligt, det som är ett av detektiven Hercule Poirots kännetecken, att han är beredd att se mellan fingrarna med både det ena och det andra mindre moraliska beteendet om han bedömer att människan det gäller är i grunden god och bör få en andra chans. Det är ett mycket sympatiskt och mänskligt drag av den annars så fåfänge detektiven.

FullSizeRender-283

Så har jag den här boken kvar, ”Par i brott”. Den utkom 1929 men har aldrig förut översatts till svenska. Den blir ny på många sätt. Boken består av många kortare noveller, men den röda tråden i boken är det gifta paret Beresford som agerar detektiver och löser fall efter fall.

Här introduceras helt nya huvudpersoner för oss som inte har full koll på Agatha Christies bokutgivning. Samtidigt, just i dagarna, kommer en TV-serie i TV4 som bygger på de här berättelserna. Jag har inte läst boken ännu men ser fram emot att göra det, och framför allt att göra det innan jag ser avsnitten på TV.

FullSizeRender-293

Eftersom det var omslagen som fick mig på fall vill jag avsluta med att säga att av de böcker jag köpt hittills är de här två omslagen mina två favoriter. Särskilt det till ”Par i brott”, det är så snyggt att jag önskar att bokförlaget gjorde en affisch av det. Snälla, gör det!

Efter en snabb titt på bokförlagets hemsida inser jag att fler böcker är på ingång och jag ser ännu ett omslag som är helt galet snyggt. Måste köpa. Och med anledning av det känner jag att stämningen kräver att jag visar den här bilden som jag hittade på Instagram. Precis så är det.

FullSizeRender-303

Närgånget, påträngande berör

IMG_8613

Befinner mig plötsligt på Fotografiska museet igen helt oplanerat. Jag gillar när det händer. Förra gången det hände passade jag på att se utställningen Avant-Garde med modefotografen Guy Bourdin som jag inte hade tänkt se. Nu hamnade jag på utställningen Close-Up med den tyskfödde fotografen Martin Schoeller, som jag inte hade tänkt se.

Jag vet inte vad det är som gör att jag bestämmer mig för att inte se en utställning även om jag bara hör gott om den. Det är något i reklamen, i tilltalet som inte appellerar på mig. Det är fånigt av mig för i princip varje gång jag hamnar – oplanerat – på en utställning så gillar jag den.

Jag hade inte tänkt se Close-Up för att jag upplevde reklambilderna, som fyllt Stockholms tunnelbana, alltför påträngande och närgångna. Jag har haft svårt att värja mig och blivit illa berörd över hur de invaderat mitt personliga mentala utrymme. Så blev det måndag och det enda som är öppet då är Fotografiska och då kan vad som helst hända.

IMG_8622

När jag klev in i rummet med alla monumentalt stora porträtt av kända – och en del för mig – okända personer ryggade jag bakåt. Det kändes plågsamt att kliva in i människors ansikte. Att se varje hårstrå, varje defekt, varje rynka, kladdigt smink och nakna själar. Om jag inte hade varit där tillsammans med en vän hade jag antagligen gått direkt.

Men jag stannade kvar och det är jag verkligen glad över. Plötsligt såg jag människorna. Det var bilden på skådespelerskan Cate Blanchett som omvände mig. Jag kände inte igen henne först och när jag läste på skylten och insåg att det var hon kände jag fortfarande inte igen henne. Hon var olik alla filmroller jag någonsin sett henne spela i. Jag insåg att jag såg henne. Inget annat.

IMG_8675

IMG_8623

Det fick mig att SE. Angela Merkel till exempel. Jag insåg att jag aldrig sett henne tidigare utan rynkor i pannan. Jag har sett henne på bild, på TV:n och till och med i verkligheten, men aldrig utan att hennes panna varit rynkad eftersom det hon haft att säga alltid varit viktigt och allvarligt för henne.

Med den nakna, släta pannan utan en enda rynka blir hon vacker och personlig. Hon ser fortfarande sträng och fokuserad ut, men samtidigt sårbar och mänsklig, i betydelsen: jag är en människa som lever i gemenskap med andra, som inte klarar mig utan andra människor, som inte vill leva utan andra människor. Det är ensamt på toppen men tack vare människorna omkring mig klarar jag allt. Ni är de människorna. Vi är alla de människorna för varandra.

Ja, det är sådant jag börjar tänka på när jag ser Martin Schoellers stora, närgångna, påträngande porträtt av Angela Merkel. Jag blir berörd och jag ser dem alla med nya ögon.

IMG_8630

IMG_8633

IMG_8641

IMG_8645

Utställningen Close-Upp består av flera olika bildserier av Martin Schoeller och det kom som en överraskning för mig eftersom reklamen bara berättat om porträtten. Men de andra bilderna är minst lika bra och intressanta.

IMG_8667

Den här bildkombinationen är den vackraste och mest gripande av alla på utställningen. I mitten ses den nu döde skådespelaren Philip Seymour Hoffman och till vänster om honom regissören Quentin Tarantino och till höger om honom skådespelerskan Judi Dench. En fantastisk triptyk.

IMG_8651

Jag stod länge framför bilden av Quentin Tarantino och tänkte: första gången jag ser honom i ett rent, vitt, oskuldsfullt sammanhang utan all den bråda död, våldet och den massiva mängden blod som vanligtvis utmärker hans filmer. Även tvångströjan är stilren och relevant, särskilt som han befriar sig från den. Men det gäller att titta noga.

IMG_8654

Så klart. Både död, våld och blod finns med i bilden. Annars vore det inte Quentin Tarantino. Jag kan inte låta bli att skratta även om det samtidigt känns lite sorgligt: ingeting är någonsin helt vitt, rent och oskuldsfullt. Men drömmen om frihet är lika sann ändå.

IMG_8657

Och så bilden på Judi Dench. Den är den absolut bästa och vackraste på hela utställningen. Hon är fantastisk. Bilden är fantastisk. Jag älskar den. Treenigheten blir total. Jag undrar vem som kom på att sätta ihop de här tre bilderna tillsammans. Till dig vill jag säga: det är ett mästerverk. Bilderna är fantastiska var och en för sig, men den helhet de skapar tillsammans är magisk. Tack.

IMG_8662

Roligast av alla bilder är den här. Kolla in ansiktsuttrycket på Robert De Niro. Han ser lätt besvärad ut. Inte att undra på. Kolla vilken bok kvinnan bredvid honom läser.

IMG_8664

Det är otroligt roligt gjort. Jag skrattade högt där jag stod. Vem hade kunnat tro det när jag klev in över tröskeln till utställningen: att jag skulle anse den vara en av de bästa fotoutställningar jag sett hittills? Hoppas det lär mig något för framtiden. Eller också fortsätter jag att låta mig överraskas, det har en poäng det också.

IMG_8679

När det var dags att lämna Fotografiska bestämde jag mig för att ta en snabb titt på porträtten igen, det var fortfarande några personer jag inte känt igen. Jag gick fram till den här bilden. Vem är det? Det är Cindy Sherman. Den världsberömda fotografen som nyligen hade en fantastisk utställning på Moderna museet.

Hon använder ofta sig själv i sina bilder, men maskerad så man inte har en aning om hur hon verkligen ser ut eller vem hon är som person, Jag vet att det var min stora fråga efter att ha sett hennes utställning på Moderna: Cindy Sherman, vem är du? Plötsligt får jag se henne. Här är hon. Bara det var värt hela besöket.

Utställningen pågår till den 7 februari. Så värt det.