Århundradets kärlekssaga/krig svider

århundradets

Är kärlek möjlig? Är tvåsamhet möjlig? Vad krävs för att två starka, fria själar ska kunna samsas och kunna leva tillsammans på ett sådant sätt att båda blir bekräftade och tillfredsställda? Jag vet inte. Men vi är många som fortsätter hoppas att det är möjligt. Ännu större är frågan: vad är det som förändras? Vad är det som gör att en kärlek så stor, livsbejakande och underbar, en dag byts mot sorg, besvikelse, våld och förnedring? Jag vet inte.

Jag har avvaktat med att läsa Märta Tikkanens bok ”Århundradets kärlekssaga”, som utkom första gången 1978, tills nu. Nu har jag läst den och i direkt anslutning till den läste jag Ebba Witt Brattströms ”Århundrades kärlekskrig” som utkom i dagarna (Norstedts, 2016). Eftersom Ebbas bok är en hommagé till Märtas tänkte jag att det kunde vara i intressant att läsa dem samtidigt.

Och det var det. Här finns många likheter men framför allt flera olikheter. Båda böckerna är uppbyggda på samma sätt, som berättelser i diktform, med ögonblicksbilder, monologer och dialoger som om de uttalades i realtid. På det viset är de väldigt lättlästa, det går fort att läsa ut dem, men det är självklart inga lätta berättelser.

Båda böckerna rymmer drömmen om den jämlika kärleken, drömmen om att stå i bredd med sin partner där båda ryms i relationen och där båda kan växa och utvecklas i sin egen takt uppmuntrad och bekräftad av den andre. Ingen av relationerna klarar det trots att de tycks ha alla förutsättningar.

Tikkanen_982

Märta Tikkanen är en finlandssvensk författare (född 1935 i Helsingfors) som var gift med Henrik Tikkanen, också han en finlandssvensk författare och illustratör. Boken ”Århundradets kärlekssaga” är en utelämnade diktsvit om deras relation. Den var inte vacker men den varade tills Henrik dog 1984.

Henrik Tikkanen söp i perioder, var notoriskt otrogen och tog inte det förväntade ansvaret för familjen som bestod av fyra gemensamma barn. Märta klär av honom naken ända in på bara skinnet, och ännu längre om det är möjligt. Det är en bekännelselitteratur där Henrik avslöjas, men också Märta själv. Hon är lika obarmhärtigt avslöjande mot sig själv som hon är mot mannen.

Henrik Tikkanen framställs som en feg, omogen barnunge som inte tänker på något annat än sig själv. Han är universums centrum och alla ska bekräfta honom, bry sig om honom:

Medan du gråter dig till sömns
för att det är så synd om dej
som hade en pappa som var
alkoholist

så sitter jag och undrar när
mitt hat
kommer att bränna dej till
vit aska

medan du ligger där och snyftar
utan en tanke på
att dina barn ju också har
en pappa

Marta_Tikkanen_982

Märta Tikkanens bok är skriven rakt upp och ned ur henne eget perspektiv, hennes syn på sakernas tillstånd och hennes tolkningar av händelser och skeenden. Hon gör sig till tolk för mannen, hon relaterar allt utifrån sig själv och sina känslor. Hon har inga objektiva sanningsanspråk, hon berättar sin subjektiva historia och sätter in den i en större berättelse om kvinnors utsatthet genom tiderna.

Man känner igen sig i mycket även om ens egen historia inte liknar hennes till det yttre. Men till det inre finns det många paralleller, man kan identifiera sig och spegla sina egna känslor och erfarenheter. Hennes berättelse är djupt existentialistisk och jag tror att många, framför allt kvinnor men också män kan identifiera sig med henne erfarenheter.

Det är skälet till att hennes bok blivit världsberömd och än idag upplevs lika aktuell som när den kom ut. Vid den tiden fanns det förstås ett ytterligare skäl till att boken fick så stor uppmärksamhet: Henrik Tikkanen var ju en känd och uppburen författare i Finland, och Norden. Det blev kittlande kändisskvaller förstås.

Det måste ha varit spännande för läsarna att få en inblick i makarna Tikkanens privatliv och många gladde sig nog i smyg över att deras relation och samlevnad inte var ett dugg bättre eller vackrare än läsarens eget, trots att de var både kända och beundrade. Men den kittlingen gick över tids nog. Idag är vi få som vet vem Henrik Tikkanen är, förutom att han var gift med Märta, medan Märta fortsätter att finna läsare och beundrare.

Märta Tikkanen fångade in något tidlöst, som kanske för första gången någonsin formulerades i klartext:

Du var den som jag ville
stå i bredd med
och ha förtroende för
den jag ville lita på
och aldrig svika
vad som än hände

Drömmen om den stora jämställda kärleken som präglade hela kvinnorörelsens kamp på 1970-talet.

Ebba_Witt-Brattström

En av dem som drömde om, och kämpade för, den jämställda kärleken på 1970-talet och framåt var den svenska författaren och professorn Ebba Witt Brattström. I dagarna har hon kommit ut med sin första roman: ”Århundrades kärlekskrig” vilket självklart är en hälsning till Märta Tikkanens bok.

Ebba Witt Brattström tar också avstamp i sin egen relation, i hennes fall med akademiledamoten Horace Engdahl och deras trettioåriga relation. Ebbas bok, lika mycket som Märtas, är ett vittnesbörd om att drömmen om att stå i bredd är svår, ja kanske till och med omöjlig, att förverkliga i levande livet.

Och man kan verkligen tycka att var det några som skulle lyckas med den drömmen så var det Ebba och Horace. De hade alla förutsättningar tycktes det: båda är lyckade i sina yrken, berömda, beundrade och eleganta. De var det perfekta paret i allas ögon. Men det var bara på ytan. I alla fall under den senare delen av äktenskapet.

Självklart finns samma nyfikenhet och sensationslystnad idag, inför Ebbas bok, som det måste ha funnits inför Märtas bok då. Läsare som vill kika in bakom fasaden, gotta sig åt att det perfekta paret minsann inte var bättre – kanske till och med sämre – än vi andra dödliga. Skvaller på hög kulturell nivå.

Men är det bokens behållning? Nej, inte alls. Efter ett tag tänker man inte längre på Hon som Ebba och Han som Horace, det blir i längden inte intressant. Det intressanta är: vad säger den här berättelsen om mig och mitt liv? Vad kan jag identifiera mig med även om mitt liv ser väldigt annorlunda ut än Ebba och Horace? Vilka existensiella avgrunder blickar jag ned i och speglar mig i?

Det finns några avgörande skillnader mellan Ebbas bok och Märtas. ”Århundrades kärlekskrig” slutar i skilsmässa. Det gjorde inte Märtas bok. Ebbas bok är skriven i dialogform där båda personerna kommer till tals på lika villkor, det är inte en som gör sig till tolk för den andre. Det gör att man kan känna avsky, sympati och igenkänning med båda personerna, både Hon och Han.

Det är en balansgång då båda framställs som offer och förövare. Man känner igen sig i båda. Det är en makaber jämställdhet i grymhet och förnedring. Ibland är det ombytta roller, det vi klassificerar som typisk kvinnligt och manligt byter plats. Hon säger vad man förväntar sig att mannen ska säga och Han säger vad man förväntar sig att kvinnan ska säga.

Det gör texten stark och ofattbart sorglig eftersom det betyder att vi på ett sätt har nått fram till en slags jämställdhet, men relationen slutar ändå i krig. Det är höjden av tragik. På många sätt har relationen mellan man och kvinna förändrats sedan 1970-talet då Märta Tikkanen skrev sin bok, men på flera andra sätt har ingenting hänt:

Hon sa:
Jag släpar dagens matkassar
uppför trapporna.
Du kommer visslande nedför
nyduschad i finkostym
stinker rakvatten.

”Århundrades kärlekskrig” är annorlunda än ”Århundradets kärlekssaga” men den har ett budskap som känns angeläget. Jag vet inte om den förstnämnda kommer att överleva lika länge som den sistnämnda men jag tror den har goda förutsättningar att göra det.

Båda böckerna avslöjar livets nakenhet och uselhet lika intensivt, även om Ebbas bok gör det på en mer akademisk nivå och Märtas på en köksgolvsnivå. Men livet kan vara lika djävulskt på båda nivåerna.

Läs båda böckerna om du inte redan gjort det. Och släpp inte drömmen om att en gång stå i bredd på jämlika villkor. Jag tror inte att vi riktigt har förstått vad det betyder, vi har misslyckats så många gånger, men vi behöver inte ge upp drömmen för det. Varje steg framåt är ändå en seger även om vi inte kommit i mål ännu.

Han sa:
Kvinnligt är
att ta tillbaka berättelserna.
Du minns allt.
Jag glömmer genast 
det ointressanta.

Annonser

Städning med geniala Gittan Jönsson

IMG_0071

Jag blir drabbad av det jag ser när jag kommer in på Gittan Jönssons utställning ”Parallella linjer” som pågår just nu i Marabouparkens konsthall i Sundbyberg. En armé av kvinnor som städar. Kvinnor av alla sorter, i alla tider, från alla samhällsskikt. Kvinnor som frivilligt eller ofrivilligt städar och städar och städar. I ett tyglat raseri.

IMG_0165

Här städar Läckö slottsfru, Madonna, Frida Kahlo och Sonja Åkessons ”Var vit mans slav” tillsammans med alla andra kvinnor som går att räkna upp. Vad städar de? De städar upp efter männen. De gör det i raseri. Av tvång. Av lojalitet med världen. I solidaritet med mänskligheten. Det är något med de här porslinsfigurerna som gör mig rasande.

IMG_0068

Är det för att Gittan Jönsson är rasande? Det återhållna raseriet smittar av sig. Men det är inte bara ett evigt kvinnligt raseri över sakernas tillgång utan också en djup besvikelse över att drömmen inte höll. Drömmen om att stå i bredd med männen, att leva tillsammans på lika villkor i en ömsesidig jämställdhet. Alla grusade förhoppningar.

Än har inte drömmen slagit in trots alla ansträngningar, alla goda intentioner och hårt arbete. Gittan Jönsson var med då det begav sig, hon är född 1948 och var med under 1960-talets uppvaknande och i arbetet för en jämställd värld under 1970-talet. Men idag är hon besviken. Och arg. Det smittar. Jag känner den stora vreden välla in. Varför ska det vara så omöjligt? Varför är det fortfarande kvinnorna som städar upp efter männen?

GittanJönsson2

IMG_0189

GittanJönsson

Den här tavlan säger allt. Den är magnifik. Den heter ”Vandrerskan” och målades 2014. Det är en hommage till Friedrich. Den är inte bara magnifik, den är också genial. Titta noga på den. Vad föreställer den? En kvinna på toppen av ett berg fyllt av sopor. I handen har hon en dammsugare. Hon har hela världen som sitt arbetsfält. Det är hon som städar den.

sublime-mountain

Det här är tavlan hon har haft som inspiration. Den är målad av Caspar David Friedrich (1774-1840), en tysk-svensk konstnär och en av romantikens mest berömda landskapsmålare (enligt Wikipedia). Tavlan heter ”Vandraren över dimhavet” (1818). Kan skillnaden mellan kvinnor och män illustreras bättre än om man hänger de här två tavlorna bredvid varandra? Nej, det här är fullständigt genialt, jag säger det igen.

IMG_0117

IMG_0121

Det finns många fantastiska och märkliga konstverk på utställningen och egentligen skulle jag vilja visa dem alla, de bär på historier som behöver berättas. Men jag kan inte låta bli att fokusera på städningen, alla dessa kvinnor som städar och städar och städar och städar. Drar sin eviga dammsugare efter sig. Oförtröttligt.

IMG_0134

Flera av tavlorna illustrerar politiska skeenden i världen, den här till exempel heter ”Tahrirtorget” och är målad 2012, efter de stora politiska omvälvningarna i Egypten. Om man tittar noga, vad ser man då?

IMG_0135

Just det, egyptiska kvinnor som dammsuger. Städar. Städar upp efter männens röra. Överallt, hela tiden, i alla tider. Jag känner ilskan stegra sig inom mig igen. Varifrån kommer den här kvinnan med dammsugaren? Vem är hon? Plötsligt hittar jag henne.

IMG_0158

Det är mamman som går igen. Mamman med 1950-tals dammsugaren (samma modell som alla de andra kvinnorna har). Detalj ur konstverket ”Drömfinal” från 2006. Texten lyder:

Min pappa var diskuskastare
Min pappa var vasaloppsåkare
Han var min idol och hjälte
Han var medelpunkten, allt kretsade kring honom
Hans tider, resultat, pokalerna på hyllan

Min mamma var hemmafru
Hon städade och diskade
Hon fick inga medaljer

Nu är bägge döda
De bor i samma land
Jakten på hundradels sekunder
är obegriplig i evighetens ljus
Mamma, pappa, världen fortsätter utan dem…

Dammsugarens surr
och klirret av porslin i tomrummet
snart är det min tur

IMG_0182

IMG_0167

IMG_0192

Jag känner hennes raseri. Kvinnan med dammsugaren. Armén av städande kvinnor. Hon finns överallt. Armén rycker ut vid varje anrop och krigsförklaring. Städar och städar för att återställa det ursprungliga. Igen och igen. Jag känner det också, lika starkt: jag älskar henne. Hon är världens hopp.

Missa inte utställningen, den pågår till den 19 juni.

Vänligen En tveksam beundrare

IMG_9957

Jag känner till konstnären och författaren Lars Lerin. Jag har inte läst någon av hans böcker, inte sett filmen om hans liv, inte sett TV-serien ”Vänligen Lars Lerin”, jag hade aldrig stått inför någon av hans tavlor i verkligheten. Det närmaste jag hade kommit honom, fram tills nu, var en gång för några år sedan när jag besökte Värmlands museum och fick veta att Lars Lerins Sandgrund var huset bredvid.

Det gamla danspalatset, en låg vit byggnad som brer ut sig åt alla håll utom på höjden. När jag den gången gick dit var det mörkt, låst och stängt. Det tyckte jag var tråkigt, även om jag visste mycket mindre om Lars Lerin då än vad jag vet idag. Det var värmländska vänner som tipsade om hans konsthall när de hörde att jag skulle till Karlstad. Inte många andra visste vem han var då. Det är verkligen annorlunda idag.

Idag vet alla vem han är. Det kan inte vara helt enkelt för Lars Lerin men mycket bra för Sandgrund, hans personliga konsthall i Karlstad. Nu har även jag varit där och lyssnat till den trevliga guiden som berättade om Lars Lerins skapande och liv. Jag har också strosat runt i de stora rummen med Lars Lerins konst, café, butik och galleri för gästande konstnärer.

IMG_9977

Jag känner mig inte helt övertygad. Till saken hör att jag inte är helt såld på akvareller. Lars Lerins akvareller är otroligt vackra och detaljrika, men de talar inte till mig. Inte på djupet. Akvareller gör sällan det, inte för mig. Jag önskar verkligen att jag någon gång får se Lars Lerins oljemålningar. Guiden berättade att han först målade med olja men gick över till akvarell och det är det senare han blivit berömd för – med all rätt. Men jag vill ha något annat, något mer.

Det jag fick istället var en glad överraskning när jag upptäckte vilken lekfullhet det finns i Lars Lerins skapande, att han tar intryck från precis vad som helst som faller honom in. Filmer till exempel. Guiden berättade att Lars Lerin tittar mycket på film. Den här tavlan är inspirerad av Alfred Hitchcocks film ”Fönster mot gården”. Mycket fantasieggande, särskilt med de uppstoppade fåglarna som sitter bredvid. Plötsligt är det två filmer av Hitchcock i ett. Det gillar jag.

IMG_9963

IMG_9971

Vad jag också uppskattar mycket är Lars Lerins sinne för detaljer. I de stora monumentala akvarellerna, som var och en kan täcka en hel vägg, finns det många små geniala detaljer, hämtade från naturen, hans främsta inspirationskälla.

IMG_9975

Det märks också genom de många naturfenomen som finns placerade i rummen, som komplement till konstverken. Där finns skelettdelar från valar, uppstoppade fåglar av olika sorter, fossiler, fjärilar och insekter spetsade på nålar, herbarium och mycket mer. Det är vackert men det andas också en slags övergivenhet och ödslighet, som om drömmen om livet stelnat och arkiverats. Det finns en sorgsenhet hos Lars Lerin. Det är som om han har två ansikten, två persona. Det lekfulla och det allvarsamma sörjande.

IMG_9984

IMG_9993

Det här är ett typiskt exempel på när lekfullheten tar över. Det är vackert och roligt. Det är barnsligt och påhittigt. Det är barnet i honom som tittar fram. Jag gillar det mycket.

IMG_0001

Lars Lerin har målat Draculas slott i flera varianter. Här blandas hans fäbless för naturen med förtjusningen i filmer och resultatet blir en skrämmande lekfullhet. Hur många kan lyckas med det konststycket?

IMG_0017

IMG_0018

Apropå att hitta inspiration vart helst den sig röjer, vem hade kommit på att måla alla sina arkivpärmar och böcker? Det är magnifikt och deprimerande på samma gång. Än en gång är det som om Lars Lerin ser på sitt liv utifrån, livet arkiverat i pärmar och böcker, sparade men dammiga. Ingen ser ut att öppna dem längre. Men ändå är det lekfullt och inspirerande. Lars Lerin har verkligen en dubbelhet av barnslig nyfikenhet, som hela tiden ser det stora i det lilla, och samtidigt en tveksamhet och osäkerhet inför livet i sig självt.

IMG_9988

IMG_9991

Titta på det här! Selma Lagerlöfs Mårbacka. Så har man väl aldrig sett Mårbacka förut? Aldrig förr med sådana ovädersmoln på himlen, i dunkelt mörker, med få livstecken (man kan bara precis skönja de små människorna i mitten) och en skrämmande ensamhet. Har han verkligen målat gården, eller är det en allegori över författarinnan? Så imponerande!

IMG_0031

Lars Lerin blundar inte för verkligheten. Han reser världen runt med Google Earth och ser och förstår mer än många andra. Han målar sina vackra, livsbejakande akvareller, men han vet att allt kan kastas omkull i ett ögonblick. Det finns också med i konsten. Livet är skört. Livet är vackert. Livet är farligt. Livet är livsfarligt. Döden är livets nemesis men också dess förutsättning. Lars Lerin vet det och han målar det.

IMG_0026

Därför är det så befriande att se hans fotografier från Brasilien. Jag tycker om hans fotokonst eftersom han har ett sådant sinne för detaljer även här. Hans fotografier, i alla fall de som finns upphängda på Sandgrund just nu, andas en underbar livsbejakande glädje. Det märks att det bästa i Lars Lerins liv just nu kommer från Brasilien. Där finns bara ljus och kärlek. Inget mörker och ingen död. Därifrån utgår liv i överflöd.

Och Junior stökar i rummet bredvid. Han hänger upp sin egen vackra fotokonst och vi tittar fascinerat på. Livet rör sig i rätt riktning för Lars Lerin och hans familj.

Vänligen
En tveksam beundrare

Upptäcktsfärd i Åmells konsthandel

Åmells2

Det var den här tavlan som fick mig att gå på ännu en upptäcktsfärd hos Åmells konsthandel i Stockholm. Jag var där för första gången förra året, ditlockad av den märklige konstnären Henri Sert, som jag skrivit om tidigare här på bloggen. När jag såg reklamen på stan om en ny utställning med en för mig helt okänd svensk konstnär som heter Gunnar Löberg (1893-1950) tänkte jag att det var dags att bli överraskad igen.

Och det blev jag. Precis som med Henri Sert visst jag inget om Gunnar Löberg tidigare. När jag tittade in på Åmells hemsida klickade jag runt bland bilderna på konstverk av konstnären. Då såg jag den här tavlan med den fullständigt oemotståndliga titeln: ”Clownernas avfärd från New York” målad 1940. Det fanns inget alternativ, det var bara att trava dit. Jag bara måste se den i verkligheten.

IMG_9916

Den var verkligen värd ett besök. En sådan lustig målning. Rolig och sorglig på samma gång. Vilka är dessa clowner och varför måste de lämna New York? Det sitter en svensk flagga i fören på båten så vi kan ju anta att clownerna är svenskar på väg tillbaka till Sverige. Lyckades de inte slå igenom i staden? Eller var de bara där på besök, inte nödvändigtvis ett misslyckande att återvända hem? Men varför ser de då så ledsna ut?

Jag vet inte, men motivet sätter verkligen igång fantasin. Det är inte de enda clowner som Gunnar Löfberg målade, clownerna var ett återkommande tema hos honom. Jag älskar clownerna i hans tavlor, de är så mänskliga i all sin konstgjordhet. Titlarna överraskar också.

IMG_9933

Som den här: ”En av de två bröderna clown metar” från 1945. Var är den andre brodern? Varför får inte han vara med och meta också?

IMG_9930

Eller den här: ”Pojke med cylinder och en av de två bröderna clown” från 1946. Återigen: var är den andre brodern? Varför är det så viktigt att tala om att det är en av två clowner och att de är bröder? Är det de två som är på den första tavlan? Jag lockas in i konstnärens universum, fyllt av clowner – i alla fall två, som är bröder – och jag tycker om det.

Gunnar Löberg målar kraftfullt och expressivt, det är ofta lekfullt. Han skiftar ofta stil men det är de expressiva verken som står sig bäst. Ibland är det enormt tjocka lager färg som han pressat in i tavelduken med en palettkniv eller liknade. Som i den här tavlan:

IMG_9927

IMG_9929

Den lilla flickan återkommer ofta, här kommer hon igen men då väljer Gunnar Löberg att, istället för att täcka duken med massiva färglager, låta motivet endast anas genom några enkla, svaga färglinjer och tunna strykningar av färg. Tavlorna sitter bredvid varandra på utställningen och det blir mycket effektivt.

IMG_9922

IMG_9937

Lekfullheten är stor och jag förundras över de val av motiv som konstnären gör. Det är befriande att mitt bland alla landskapsbilder, modeller och mer traditionella motiv, löper han amok och målar vad som faller honom in, vad som gör honom lycklig. Hundar, barn, dockor, clowner och mycket mer.

Han målar också stilleben, även dem med samma lekfullhet. Jag gillar dem väldigt mycket.

IMG_9919

IMG_9918

IMG_9922

Det är en underbar liten utställning där alla konstverken också är till salu. Åmells har i samband med utställningen publicerat en liten katalog över Gunnar Löberg, och hans verk, som bara kostar 100 kr. I den finns han presenterad, de flesta av tavlorna från utställningen finns avbildade i boken, i färg och med en kvalité på bilder och färger är ovanligt hög.

Det är otroligt prisvärd liten konstbok, slösande vacker och lyxig i all sin enkelhet. Om du inte hinner se utställningen (den pågår till den 18 mars) så rekommenderar jag ett köp av boken. Eller en av hans tavlor. Lär känna Gunnar Löberg, det är han verkligen värd.

Körper vacker och gripande varning

8e461143-83a6-425b-8422-0edf51fa6617

Dansföreställningen Körper, som visas på Kungliga Operan just nu, liknar ingenting annat jag sett. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja för att någorlunda kunna beskriva vad man får vara med om under en föreställning. Kungliga baletten, med 13 dansare, levererar något som kallas en dansföreställningen men som snarare är en hybrid av flera olika konstformer.

Det är dans, men inte balett i klassisk bemärkelse. De dansar barfota och är ofta nakna på scen, i alla fall kvinnorna. Inga vackra kläder eller eleganta piruetter, men föreställningen består ändå av de förväntade delarna i en balettföreställning: solopartier, par de deux (pardans) och hela eller delar av ensemblen tillsammans. I botten av föreställningen lyser en komposition i traditionell form fram, men det är det enda traditionella med Körper.

Kungliga Baletten ger Sasha Waltz omtalade dansverk Körper. Premiär 19 februari (2016) På bilden: Anthony Lomuljo, Ruri Mito, Gil Shachar, Hampus Gauffin, Jérôme Marchand, Casia Vengoechea, Amanda Åkesson, Clyde Emmanuel Archer, Johnny McMillan, Maja Gomez, Elena Fokina, Halla Thordardottir, Ross Martinson

Körper är det tyska ordet för ”kroppar” och kroppar är vad den här dansföreställningen handlar om. För första gången har jag varit med om att en föreställningen har en varningstext: ”Pga starka scener är föreställningen ej lämplig för barn under 11 år” står det på hemsidan. Det är inte nakenheten de varnar för kan meddelas.

I början besvärades jag av de många nakna kropparna, särskilt som det bara var kvinnors kroppar som var tidvis hel- eller halvnakna, männen hade alltid en liten byxa på. Men samtidigt var kropparna ytterst avsexualiserade. Kropparna var inget annat än redskap, maskiner, delar av en större organism. De var inte personliga och därmed inte heller sexuella. De var kliniska.

Det blev särskilt tydligt i en scen där kroppsdelar annonserades ut och prissattes: lungor, njurar, lever etc, för tusentals euro styck. I samma ögonblick som kropparna prissattes, och de kroppsdelar som kunde köpas markerades med tuschpenna direkt på skinnet, upphörde de att vara människor i mitt medvetande. Det var en ohygglig upptäckt att inse att jag blev helt avstängd när kropparna förvandlades till handelsvaror. Så enkelt och så snabbt kan en levande, varm människa med en personlighet förvandlas till en vara. Det ärr en brutal civilisationskritik i all sin enkelhet.

Korper_fst3

Körper är en dansföreställning som i mycket liknar en gymnastikuppvisning. Kroppar dunsar i golvet, kastas i luften, fångas, släpas, bärs i skinnet, rullar runt, allt med en kroppskontroll som är helt makalös. En enda gång under den en och en halv timme långa föreställningen såg jag en lårmuskel darra till av anspänning. En enda kort sekund samtidigt som dansarna utförde underverk med sina kroppar. Helt makalöst.

Jag blev djupt fascinerad över vad som är möjligt att göra med en kropp men ibland jag blev så illa berörd att jag kände så starkt: ”nu reser jag mig upp helt sonika och bara går ut, jag står inte ut en sekund till”. Men självklart satt jag kvar.

Korper_fst2

Det är ingen musik i vanlig bemärkelse till dansen, det är snarare en ljudmatta, en ljudtapet som förstärker dansen och budskapet. Ibland är det helt tyst i salongen och det enda som hörs är dansarnas kroppar som dunsar mot golvet och ett svagt droppande som av vatten långt bort ifrån. Men så plötsligt växer ljudet till orkanstyrka. Vi som satt på parkett kände hur hela lokalen skakade, som en mindre jordbävning. Hela rummet pulserade av ljud.

Det var då jag insåg vilken hybrid Körper är. Samtidigt som det är en dansföreställning med balettens struktur i grunden är det en bioföreställning med högteknologiskt surroundljud, som när man ser Slaget vid Helms klyfta i Sagan om Ringen filmerna. Vid ett tillfälle trodde jag att ett rymdskepp var på ingång för att hämta upp alla kropparna, både ljudet och ljuset hade hämtat all sin dramaturgi från en scient fiction film.

Ljudet var i mina öron mycket tyskt, det var Kraftwerk möter verkligheten. Det var maskin möter den organiska massa som mänskligheten utgör. De tretton kropparna på scenen agerade väldigt sällan som subjekt, de var förenade i ett enda stort objekt. Som Borgerna i Star Trek. Det var mycket effektfullt.

Melbourne International Arts Festival, Korper, Melbourne, Wednesday 14 Oct, 2009. Photographer CARLA GOTTGENS

Med det var också komiskt många gånger. Körper visar samtidigt vad som är möjligt och till synes omöjligt att göra med en människokropp. Det var många lustiga konstellationer som fick oss att skratta. En kropp kan vara vacker och lustig på samma gång. Ibland var det så effektfullt att det gjorde ont i min egen kropp, så fysiskt och hårdhänt var det bitvis.

Jag vet inte vad koreografen vill med föreställningen men för mig speglade den en kraftfull civilisationskritik över vår tids vana att se kroppen som en vara, ett nödvändigt ont som ska tuktas och finsjusteras, en maskin som endast är till för att betjäna oss. Ett maskineri som vi kräver fullkomlig perfektion av. Vad händer då när det kommer grus i maskineriet?

Då blir det kaos. När kropparna inte gör som vi vill, när de går sina egna vägar och bryter ut i irrationalitet som till exempel – Gud förbjude – cancer, då blir det kaos och den samspelta organismen faller sönder i enskilda delar som inte alls fungerar på egen hand.

Att se våra kroppar som symbolen för hela mänskligheten: vi behöver varandra för att kunna fungera, när en del bryter ihop upphör hela maskinen att fungera. Och samtidigt: som grupp kan vi leda varandra in på farliga villovägar när vi slutar att lyssna på oss själva och bara följer strömmen eller den rådande opinionen. Då blir det också kaos.

Mänsklighetens – och kroppens – balansgång mellan gemenskap och samhörighet, och ensamhet och självkritiskt tänkande: det är den stora utmaningen i vår tid.

Waltz_Foto_Rival_2

Det är den tyska koreografen Sasha Waltz som skapat Körper.

SCHAUB†HNE BERLIN Premiere 22.01.2000 SASHA WALTZ " Kšrper " copyright: Bernd Uhlig,Warthestrasse 70, D-12051 Berlin POSTBANK BERLIN Blz: 10010010Konto Nr.: 349860101 IBAN DE19 1001 0010 0349 8601 01 BIC PBNKDEFF Abdruck nur gegen Beleg und Honorar

Det finns en scen i föreställningen som överraskade mig. Efter en lång föreställning där kroppen varit en maskin, en organism, en upptäcktsfärd i hur gränser och möjligheter kan utmanas och tänjas, då plötsligt, långt mot slutet, kliver kropparna ut ur bilden och blir människor.

vitruvian-man-leonardo-da-vinci

Jag kommer osökt att tänka på Leonardo da Vincis klassiska teckning över människokroppen där han studerar den tekniskt och vetenskapligt. Plötsligt tar människa en kliv ut ur bilden för att bli sin egen, ett subjekt istället för objekt. Det är en underbar sekvens.

Men säg den lycka som varar evigt: sedan kommer spegeln fram och där fastnar den moderna människan, i sin egen spegelbild. Därmed upphör hon också att vara en del i helheten, en kropp tillsammans med de andra kropparna. Hon blir en solist. En solitär.

Det har inte hänt förut i mänsklighetens historia, att varje enskild individ bryter sig ut från gemenskapen och beroendet av varandra. Vi vet inte vad som händer med oss då, när vi alla blir solitärer, även om vi kan ana det. Körper låter oss ana det. Det är en varning. Men vilken otroligt vacker och gripande varning.

Agnes Cleve tidig svensk modernist

IMG_9753

Jag har sagt det förut och säger det igen, som så många andra före mig: alla dessa ”bortglömda” kvinnliga konstnärer vars konst de manliga konsthistorikerna valt att begrava samtidigt som kroppen. På Uppsala konstmuseums nya utställning ”Agnes Cleve – Svensk modernist i världen” (6 februari – 1 maj) står det, som i förbifarten: ”Agnes Cleves gärning föll i glömska efter hennes bortgång 1951”.

Ja, ja, det var så det gick till men nog om det. Nu är det dags att återuppväcka Agnes Cleve (1876-1951). Ett slags återvändande från graven, en återuppståndelse från döden, eller… nej, sanningen är den att hon har funnits där hela tiden, på väggarna hos människor som älskat hennes konst. Även på ett och annat konstmuseum. Hon har alltid funnits där. Hennes konst har varit, och är, högst levande. Det är bara vi andra som inte sett den.

Titta på den här tavlan som föreställer konstnären Elsa Danson Wåghals (1885-1977), målad 1945 av Agnes Cleve. Den är i privat ägo. Hur älskad måste inte den ha varit under alla år? Den är helt fantastisk. Tänk att få ha den på en vägg hemma, att kunna njuta av den förbehållslöst år ut och år in. Nej, Agnes Cleve har varit levande för många, men det är en stor kulturgärning att göra henne levande också för oss andra.

IMG_9738

Agnes Cleve kom från Uppsala, hennes pappa var professor på universitet och hennes mamma var skribent. De tillhörde den lärda, akademiska överklassen som hade hela Europa som sin lekplats. De som hade ekonomi, kontakter, språkkunskaper och möjlighet att resa fritt vart helst de ville. Det gjorde familjen Cleve med sina tre döttrarna, och det fortsatte Agnes Cleve att göra i hela sitt liv.

Familjen uppfostrade de tre döttrarna till yrkesarbetande kvinnor som sprängde den tidens gränser för vad en kvinna fick eller borde göra. Det är imponerande, även om man blir lite beklämd vid tanken på att det bara var de redan privilegierade kvinnorna som fick de här möjligheterna. Hur många begåvningar har drunknat i fattigdom och hårt arbete?

Men då får man tänka att det som hände de rika, privilegierade kvinnorna banade väg för alla andra. De öppnade dörrar och bröt fördomar som alla kvinnor i slutänden hade glädje av. Samtidigt tänker jag på vilken tur att papper och pennor inte var lika dyrt och krävande att få tillgång till, som konstnärsmaterial, det betydde att de skrivande kvinnorna hade mer jämbördiga villkor, i alla fall till en viss gräns. Därför finns det fler författare från arbetarklassen än konstnärer, från den här tiden.

IMG_9657

IMG_9665

IMG_9667

Det är många tankar som väcks inom mig när jag vandrar runt på utställningen och fascineras över Agens Cleves konst. Titta närmare på de här ”Vita tulpaner” från 1939, ur hon med några enkla, tjocka penseldrag gestaltar motivet. Hon låter också underlaget, målarduken, vara en del av konstverket. Det är skickligt gjort.

IMG_9676

IMG_9678

Jag tycker om hennes konst även om den är ojämn. Tavlorna har skiftande kvalité eftersom man velat visa hela hennes konstnärliga utveckling. Jag inser att de flera av de tavlor jag uppskattar mest är målade runt 1916-17. Det måste ha varit en lycklig tid i hennes liv. Det är något med hennes starka penselföring och de starka färgerna, hennes egensinniga expressionistiska uttryck, som imponerar på mig.

IMG_9690

IMG_9693

IMG_9696

De här två tavlorna fascinerade mig. Det är samma motiv men under två helt olika förutsättningar vad gäller ljus och metod. Många konstnärer målar samma motiv flera gånger men under olika förutsättningar, det är mycket intressant att ta del av för då ser man hur de jobbar med olika tekniker och olika ambitioner. Också hur de tränar sig på att se samma sak på ett nytt sätt.

IMG_9735

Agnes Cleve var tydligen en mycket uppskattad porträttmålare och det förstår man eftersom det finns flera mycket fina porträtt med på utställningen. Det som slår mig när jag tittar på dem är att hon avbildar kvinnorna (som det oftast är på motivet) som verkliga kvinnor. Inte som några avgudade, upphöjda önskebilder av kvinnor utan riktiga, levande, varma kvinnor som andas och rör sig i den verkliga världen. Få manliga konstnärer klarar det men nästan alla kvinnliga.

IMG_9723

Den här kartan visar alla platser Agens Cleve reste till och hon var en riktig globetrotter, hon reste inte bara i Europa och Nordafrika som många av sina samtida konstnärskollegor, hon reste också till USA och New York. Flera gånger. Det händer något med hennes konst när hon kommer utomlands, antagligen gjorde det henne lycklig att resa och det avspeglar sig i konsten. Här kommer några mycket fina exempel:

IMG_9713

IMG_9725

IMG_9719

IMG_9716

IMG_9731

Motiven på de här tavlorna kommer från Spanien, Italien och Turkiet

IMG_9727

Tavlorna på utställningen har skiftande kvalité och jag uppskattar att även de sämre finns med på utställningen. Ibland kan man ju få för sig att erkända konstnärer bara målar vackra, utmärkta tavlor, men så fungerar det ju inte. Alla konstnärer målar sämre verk ibland, kanske går det tio sämre på ett bättre, vad vet jag. Men det känns skönt att veta att även de bästa får kämpa och träna för att nå ända fram.

Agnes Cleve målade akvarell (se tavlan till vänster) och i pastell. Det var inte hennes bästa grenar. Det är i olja hon briljerar, det är hennes rätta element. På utställningen finns också några linoleumtryck med och de är riktigt bra, men det är oljan som vinner i längden.

Utställningen är inte bara en mycket fin överblick över Agens Cleves liv och verk, det är också en lektion i hur en konstnär arbetar. Hur hon tränar sig fram, byter metoder och stilar, testar olika tekniker och inspireras av olika uttryck. Det blir bättre och det blir sämre, men varje steg är central för slutprodukten. Att vara konstnär är ett hårt arbete om någon nu trodde något annat.

IMG_9744

Sista av allt vill jag rikta ett varmt tack till Uppsala konstmuseum för deras lyckade ambition att presentera Agens Cleve för en bredare publik, men också för att man för ovanlighetens skull faktiskt valde ett av de bästa konstverken för utställningsaffischen. Så är det inte alltid, men så är det här. Tack!