Naturens skiftningar tiger stilla

IMG_4267

Konstmuseum Prins Eugens Waldemarsudde har oftast flera utställningar på gång samtidigt. När jag var där häromdagen för att titta på Emil Nolde, den tyske expressionisten, passade jag också på att se Ruben Heleanders (f 1931) utställning ”Naturens skiftningar”.

IMG_4260

Man kan lugnt säga att det var något helt annat än Emil Noldes konst. Att gå från Noldes Färgstormar: kaskader av starka färger och känslor, till Ruben Heleanders milda, stillsamma naturskildringar och miljöer var märkligt. Nästan lite olustigt.

IMG_4236

Det första jag ser är den här tavlan: Blommig stig från 2010. Den blir ändå en acceptabel övergång från vulkanen av färg till den nästa obefintliga färgskalan. Rosorna är det mest färgstarka på hela Ruben Heleanders utställning. Det säger något om hur stor skillnaden kan vara mellan två utställningars konst och känsla.

IMG_4238

Ruben Heleanders konst påminde en hel del om den franske konstnären Claude Monets målningar, särskilt hans stora väggmålningar med näckrosor. Många av tavlorna på utställningen Naturens skiftningar är också monumentalt stora, som den här: Mitt på dagen, från 1983.

Det kändes inte rättvist mot Ruben Heleander att se hans konst direkt efter att man utsatts för Emil Noldes explosioner. Först tänkte jag att allt var så färglöst, att det inte hade något att säga mig – särskilt inte efter allt Noldes konst hade att säga, till och med i versaler ibland.

Sen tänkte jag att tavlorna här inte hade några som helst motiv, bara enkla naturmiljöer, på gränsen till spartanskt och intetsägande. Men ändå: jag skulle gärna ha en av hans tavlor hemma på väggen. Det kändes tamt, färglöst, stumt och intetsägande. Jag var fortfarande i en slags trans efter färgstormarna hos Emil Nolde.

IMG_4255

Jag vandrade runt i rummen och såg den ena stillsamma naturmiljön efter den andra: Vår Österlen, 1988. Inga större varianter, motiven var mer eller mindre desamma på alla tavlor, bara årstiderna och naturens skiftningar avslöjades i en förändrad, eller snarare lätt förskjuten färgskala. Men hela tiden samma milda, mjuka framtoning utan någon antydan till irritation eller revolution, inga störningsmoment.

IMG_4250

IMG_4240

Ljusfyllt sommarlandskap, från 2010. Vad fick det mig att känna? Ingenting. Vad berättade motiven? Ingenting. Vilken känsla förmedlade de? Ingen alls. Mitt i allt det överdådigt vackra blev jag besviken. Jag fascinerades än en gång av hur konst kan ge så olika reaktioner och förmedla så olika budskap.

IMG_4247

IMG_4243

Vita klippor, Normandie, 1990. Rum efter rum, det enda motivet mildare och vackrare än det andra. Varför måla så lika bilder? Varför vill inte konstnären berätta något för oss genom sin konst? Emil Noldes konst berättade massor om honom själv, hans samtid och samhällsklimatet. Här – ingenting.

Jag dröjde mig ändå kvar och försjönk i de stora tavlorna. Insåg att det var de små jag tyckte bäst om. Njöt av de mjuka, milda färgerna som inte störde min sinnesfrid på något sätt. Konsten blev som balsam för själen, som ett mjukt duntäcke som la sig tillrätta över mitt sinne och värmde det.

IMG_4245

Uppskattade den här lilla tavlan mycket: Höstlandskap 2013. Rum efter rum med naturens skiftningar. Ingenting annat. Rörde mig långsamt ut ur utställningen och funderande på att gå in en gång till i avdelningen med Emil Nolde konst men bestämde mig för att avstå. Mitt sinne hade vaggats till ro och ville inte röras upp igen av de intensiva färgstormarna.

Och plötsligt insåg jag skillnaden mellan konstnärerna. Emil Nolde verkade under första delen av 1900-talet, då fanns ingen TV, inga smartphones, inget Internet, inga social medier i den bemärkelsen vi talar om det idag.

Då var det konsten uppgift att berätta, visa, beröra, uppröra, förmedla, förena och distrahera. Konsten förändrade åskådarens uppfattning om sig själv och sitt samhälle, Konsten hade ett politiskt uppdrag. Det gäller även idag, men inte alltid insåg jag plötsligt.

I vår tid översköljs vi av budskap, färger, former, åsikter, ljud och ljus, reklam, information – vi har knappt en enda tyst och stilla sekund på hela dygnet. TV, telefoner, datorer, skärmar överallt bombarderar oss med sina möjligheter och frestelser. Många människor har ett enormt behov av att bli stilla, få tid att reflektera och komma till ro.

Här kommer Ruben Heleanders tavlor in som en räddning. De berättar inget, de förmedlar inget budskap, de försöker inte övertyga dig om något, deras uppgift är att stilla din tanke. Som en andakt för den moderna människan.

Jag förstår varför jag dröjde mig kvar i utställningsrummen, varför jag inte ville gå tillbaka till Emil Noldes utställning. Konsten hade vaggat mig till ro och jag ville stanna i den känslan så länge som möjligt.

Så olika kan två konstutställningar påverka en människa. Båda är lika viktiga. Båda är lika livsavgörande. Konsten speglar sin tids behov och existentiella villkor. Naturens skiftningar lärde mig något om vår tid och mig själv.

Ruben Heleanders tavlor berättade ingenting för mig, till min stora förvåning insåg jag att deras uppgift var att lyssna – på mig. Och jag hörde.

En tanke på “Naturens skiftningar tiger stilla

  1. Orangeriemuseet i Paris har blivit ett verkligt mekka för kännare av den impressionistiska konsten. Museets främsta stolthet är den ovala hallen reserverad för den stora Claude Monet med sina vattenliljor. Här kan du njuta av skönheten i åtta enorma paneler målade av befälhavaren under det senaste decenniet av hans liv. Museets kurator kallar denna sal för ”det sixtinska kapellet för impressionism.” Mer information kan du hitta här: https://www.konstbilder.se/konsttryck/konstnaerer-claude-monet.html

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s