Georgia O’Keeffe – once in a lifetime

Egentligen är det omöjligt att återge den utställning med den amerikanska konstnären Georgia O’Keeffe som just nu visas på Tate Modern i London. Hennes målningar går inte att kopiera eller fotografera, de blir vackra men bleka kopior av originalen. Det är färgerna och glansen som inte går att återge. Jag tror inte att jag någonsin sett sådana färger och sådan glans som här.

Tate Modern visar Georgia O’Keeffes konst fram till den 30 oktober. Det är enligt museets egen utsago den största utställningen någonsin med Georgia O’Keeffe (1887-1986) utanför Amerika. Hennes konst har visats några gånger förut i Europa, bland annat på Louisiana utanför Köpenhamn, men den här utställningen är större och mer heltäckande än de tidigare.

Tate Modern i sig är ett fantastiskt museum, stort men ändå otroligt hemtrevligt och inbjudande. Georgia O’Keeffes konst gör sig utmärkt i den här industriella miljön med sina raka, rena linjer och diskreta färger. Här kommer både hennes konst och hennes personlighet till sin rätt.

Jag har längre varit fascinerad av Georgia O’Keeffes konst, men inte bara av den utan av hela hennes person. Jag har läst böcker både av och om henne och längtat intensivt efter att få se hennes konst med egna ögon. Att stå framför hennes målningar är en dramatisk men framför allt poetisk upplevelse. Det är ofantligt vackert.

Färgerna och formerna är överordnade allt. Känslan och musiken de återspeglar är essensen av Georgia O’Keeffes konst. Vad de föreställer är inte alltid klart och inte ens av särskilt stort intresse, det är känslan som är avgörande. Och man känner mycket. Precis som med Matisse känner man framför allt glädje, livslust och en intensiv längtan efter autenticitet.

Det som gör den här utställningen annorlunda jämfört med de tidigare som visats i Europa är att här visas också fotografier av Alfred Stieglitz (1864-1946), banbrytande fotograf och gallerist i New York som också gifte sig med Georgia O’Keeffe. Alfred fotograferade Georgia i mängd, både med och utan kläder.

Det är otroligt inkännande och vackra fotografier, ömsinta men med all Georgia O’Keeffes integritet intakt. Det förhöjer absolut upplevelsen på utställningen, att samtidigt som man ser målningar av konstnären får man se henne porträtterad av en annan konstnär.

Det blir en mycket givande korsbefruktning, antagligen på samma sätt som de båda konstnärerna inspirerade varandra i sitt konstnärliga skapande. Man känner ingen konkurrens mellan dem, endast inspiration och uppmuntran. Det är befriande.

Georgia O’Keeffe är mest känd för sina stora målningar, oftast föreställande blommor i närbild eller ökenlandskap från området i New Mexico där hon bodde senare delen av sitt liv. Men jag upptäcker till min förvåning att det konsekvent är de minsta tavlorna på utställningen som drar mina blickar till sig.

Den här till exempel är en av de allra bästa målningarna på utställningen tycker jag. Den heter ”Shell no 2” och är målad 1928. Den mäter endast 23,5 x 18,4 cm. Så liten men så vacker. Jag står länge framför den och till slut är jag bara tvungen att fotografera den trots att det är förbjudet. Jag bara måste få med mig en bild hem där färgerna någorlunda kommer till sin rätt, och som ett bevis på att jag faktiskt har sett den i verkligheten, det var ingen dröm.

Georgia O’Keeffe föddes i Wisconsin och bodde en längre tid i New York tillsamman med Alfred Stieglitz, men det var när hon kom till New Mexico 1929 som hon hittade hem på riktigt. Senare i sitt liv flyttade hon dit för alltid, till det som kallas Ghost Ranch. Miljön kring hennes hem blev en enorm inspirationskälla för henne.

Georgia O’Keeffe, fotograferad av Ansel Adams 1937, en ikonisk bild som bidragit till kulten, och till och med mystiken, kring konstnären. Hon bodde i princip ensam på Ghost Ranch efter att hennes man gått bort och hon ägnade all sin tid till att måla. Hennes sinne för detaljer och känsla är avundsvärd.

Hon målade ofta den här dörren, en av dörrarna i sitt hus, och på utställningen fanns den med i tre olika varianter, det här är två av dem. Hon var otroligt fascinerad av dörren, men vad jag vet målade hon den alltid utifrån och in. Det kan jämföras med den franske konstnären Henri Matisse, en av dem som hon beundrade och inspirerades av, som också målade många dörrar och fönster, men han gjorde det nästan alltid inifrån och ut.

Georgia O’Keeffe ”anklagas” ofta för att måla väldigt sexuellt, eller snarare sensuellt, där blommor och andra former ofta associeras till framför allt kvinnliga men också manliga könsorgan. Även jag har skrivit om det tidigare. Och visst, det finns konstverk med på utställningen som kan ge de associationerna men det ligger, precis som Georgia O’Keeffe själv hävdade, definitivt i betraktarens öga.

Det jag tänkt tidigare, och skrivit om här på bloggen, är att det varit något omedvetet hos henne – att hon målat som hon har målat, mer eller mindre medvetet, och att det inte borde förvåna henne att många målningar tolkas på det sättet av betraktarna. Men nu, efter att ha sett hennes konst i verkligheten, inser jag: hon målar livet, det organiska livet, i färgerna, formerna och intentionen. Och de livgivande former liknar varandra. Det är ett holistiskt perspektiv på tillvaron och existensen. Plötsligt förstår jag henne på ett nytt sätt.

Jag önskar att det gick att återge alla målningarna på utställningen, men det är förstås omöjligt, och i vilket fall som helst bör de ses med egna ögon. Under mina dagar i London besökte jag utställningen två gånger för att försöka bränna in konsten, färgerna och formerna djupt in i mitt sinne. Det fanns så mycket att inspireras av. Utställningen gjorde mig lycklig. Just nu känner jag stor kärlek och tacksamhet till både Georgia O’Keeffe och till Tate Modern.

För den som inte har möjlighet att besöka utställningen finns en katalog att köpa, och mycket mer, på museets hemsida. Absolut värt pengarna.

Matisse och en resa till London

För första gången i mitt liv har jag gjort en längre utlandsresa i första hand för att se en utställning (resan till Arken i Köpenhamn, före jul förra året, och Frida Kahlo gills inte, det känns inte som att resa utomlands när man tar tåget till Danmark). Resan kombinerades självklart med andra nöjen, men det var definitivt utställningen på Tate Gallery (Tate Modern) i London som var resans mål och mening. Där visas just nu Henri Matisse Cut-Outs.

I reklamen för utställningen har det stått att det är ett ”once-in-the-lifetime” tillfälle. Varför? Jo, för att dessa klippta konstverk är väldigt sköra och det är ingen enkel sak att frakta dem, de har i princip inte varit samlade på det här sättet sedan de lämnade konstnärens studio och lär inte göra det igen på länge. I alla fall enligt reklamen. I vilket fall som helst är det en fantastisk utställning och en liknande lär inte dyka upp igen på den här sidan Atlanten på länge, om någonsin igen.

I slutet av sitt liv kunde Henri Matisse (1869-1954) inte längre måla på grund av sjukdom. Då övergick han till att klippa ut konstverk i papper som han sedan klistrade upp på stora ark, eller på en vägg, eller en canvas, eller vad han hade tillgång till. På utställningen i London har man samlat cirka 120 verk i olika storlekar.

Det fanns flera verk som jag aldrig sett förut, varken i verkligheten eller på bild. Till exempel den här otroligt vackra och enkla tavlan som kallas ”Women with Amphora and Pomegranates” från 1953. Den är helt otroligt enkel och samtidigt genialt vacker och levande.

Vad är det som gör konstverket så levande trots att det består av så få färger och former? Jag studerade det länge tills jag insåg att det berodde på att den blå färgen inte är homogen, det vill säga, de blå partierna består av flera blå ark lagda omlott över varandra och de har en aning olika nyanser vilket ger färgen ett levande uttryck.

Det var en sak överraskade mig, att Matisse målade alla pappersarken själv innan han började klippa ut formerna. Jag trodde att han använde köpta färgade pappersark, men så gick det inte till. Istället målade han varje papper i den färg han ville ha, vilket också resulterade i att nyanserna blev skiftande, vilket i sin tur ledde till det levande uttrycket i konsten. Så enkelt och så genialt.

Här ser man färgprover som han sparat i sin ateljé, som visar hur han arbetade.

Utställningen är otroligt vacker eftersom konstverken är otroligt vackra. Det är en sådan levnadsglad färgkaskad att man inte kan bli annat än lycklig när man ser dem. Man ville fotografera, vilket typiskt nog var förbjudet, men den här gången kunde jag inte motstå, jag helt enkelt struntade i förbudet och fotograferade så fort tillfälle gavs och vakterna tittade bort. Nu tror jag nog att en och annan vakt såg mellan fingrarna när man fotograferade – tack snälla för det!

Det här var ett av utställningens vackraste konstverk, det heter ”Tusen och en natt”. Så helt otroligt vacker, det är till och med svårt att sätta ord på det. Om man uppskattar Matisse färger och former är detta en veritabel orgie som bara sprider lycka.

Den här väggen, den här tavelkombinationen, är en riktig knockout. Den som satte samman den här kombinationen är värd en medalj. Varje tavla är vald med omsorg och ordningen de är uppsatta i också, den ena vackrare än den andra. Om man bara hade kunnat ta dem alla med sig hem!

Utställningen består av både tavlor, böcker och korta filmer som visar hur Matisse skapar sina cut-outs konstverk. Den är en enda lång julafton för Matisse älskare. En sådan som jag.

Utställningen öppnade klockan 10.00 på morgonen och vi var där redan kvart i, för att om möjligt slippa stå i allt för långa köer (rekommendationen var att man skulle köpa biljett on-line i förväg för att få en tid att bli insläppt på, men vi gjorde inte det). Nu var det ingen kö vid den tiden, men det började sakta skapas en och vi var bland de första.

Vakten blev lite orolig när han såg alla – framför allt medelålders – artjunkies som tryckte på, och påminde om att museet inte öppnade förrän 10.00. – Vi vet, sa vi, vi vet, men vi är angelägna… Tänk att man skulle få uppleva det! Skrämma en vakt för att man vill in på en konstutställning! Härligt, bara Matisse kan orsaka det!

Utställningen pågår till den 7 september. Missa inte om du har vägarna förbi, eller gör som jag: boka en resa! Det är det värt.