Minions, Ant-man: size matters

minions-movie

Ant-Man-Promo-Art-Features-Yellowjacket

På kort tid har jag sett två filmer som ganska nyligen gått upp på biograferna. Den första jag såg var Minions, en animerad film, och den andra var Ant-man, den senaste Marvel-filmen.

Man kan tycka, vid ett första ögonkast, att det är två filmer som har väldigt lite gemensamt, men jag skulle snarare säga att det finns mycket som förenar dem.

minions-the-movie-2015-2

Minions handlar, som de flesta nog vet, om de här små gula filurerna som första gången dök upp i filmerna Dumma mej (1 och 2) som bifigurer till den – i alla fall från början – onde Gru. Figurerna blev omåttligt populära och har nu fått sin egen film.

Screen-Shot-2014-11-04-at-103645

Filmen berättar om hur minionerna dök upp och hur de genom historien letat efter The Boss, den ondaste av oss alla på jordens yta, för att vara dess hängivna tjänare och medarbetare.

Det kan man ju tycka är en oväntad, och kanske olämplig, idé för en barnfilm, att de älskade filurernas mål och mening är att tjäna ondskan, men twisten blir att de onda inte förblir särskilt onda länge till efter att de kommit i minionernas sällskap.

Minioner

Varför älskar man minionerna, både barn och vuxna? Kanske är det för att de på alla sätt personifierar en barnslig oskuldsfullhet och naivitet som gränsar till dumhet (och väldigt ofta är dumhet!), som inte har något ont eller elakt i sig på något sätt.

Det händer dråpliga saker och olyckliga saker men aldrig utifrån beräknad illvilja eller elakhet utan bara av otur och ja, dumhet. Jag tror det blir en akt av katharsis för åskådaren. Man behöver aldrig oroa sig för vad som ska hända: man vet att minionerna inte kommer att förändras, de är och förblir goda. Man är trygg i det.

Minioner_3D

Sen är de otroligt roliga förstås. Det finns många slapsticks i filmen som samtidigt har en seriös botten. Det är etik på hög nivå och kanske kan det bara förmedlas – i vår tid – genom några väldigt små filurer som inte ser mycket ut för världen men som får oss att skratta.

Jag tror att genom skrattet öppnar vi omedvetet upp för att låta oss påverkas, vi skrattar inte bara åt minionerna, vi skrattar åt oss själva och vår tid. Vi slappnar av och känner att det inte är ute med oss – och vår galna värld – så länge det finns ren godhet om än förmedlad genom påhittade gula filurer. Det ger oss hopp.

antman

Och hopp är något som förenar de här två filmerna, som jag ser det. På väldigt olika sätt ger de oss hopp: om en bättre värld, en bättre mänsklighet, ett bättre jag. Ingenting känns plötsligt omöjligt. Och hopp är verkligen något vi behöver.

De stora superhjältarna dök upp och blev populära efter andra världskriget och i samband med rädslan för ett kärnvapenkrig (som jag skrivit om tidigare här på bloggen), för att förmedla hopp om en möjlig framtid, en annan och bättre framtid.

Tydligen är det vad vi återigen behöver, i vår tid: hoppet om att det finns någon eller något med en korrekt etisk kompass som kan ställa allt till rätta, allt elände som mänskligheten åstadkommit i sin enfald och girighet. Superhjältarna har återkommit i full kraft för att bli ett slags katalysatorer som visade att det finns ett sätt att övervinna det onda med det goda.

kayjxutbuckufh7v2jz0

Det är samma hopp om räddning som minionerna och superhjältarna förmedlar. Vad som också förenar filmerna är att det görs med humor. Det är en av de saker som gör att jag, och många med mig, älskar Marvel-flmerna: de är fulla med humor.

De får oss att skratta och skrattet får oss att slappna av och när vi slappnar av släpper (omedvetet) den krampaktiga rädslan och ångesten inför världens tänkbara och hotfulla undergång, i alla fall för en stund och vi kan andas lite lättare.

Jordens undergång är en reell rädsla för många, i första hand genom rädslan för klimatförändringarna som riskerar att leda till vår världs och existens undergång.

Varje år släpper SOM-institutet i Göteborg statistik över vad svenskarna tycker i samhällsfrågor. 2013 visade man att på topp fem över vilka samhällsproblem svenskarna oroar sig mest för finns tre miljöfrågor:

Miljöförstöring (42 procent)
Organiserad brottslighet (41 procent)
Stor arbetslöshet (41 procent)
Förändringar i jordens klimat (40 procent)
Försämrad havsmiljö (39 procent)

ant-man-marvel-movie-casting

Därför behöver vi skratta, och därför behöver vi superhjältar, både små gula och små röda i myrstorlek. Vi behöver hjälp att släppa greppet om vår plågsamma rädsla för att kunna slappna av och istället se vad som faktiskt kan göras. Man får hjälp att bli en superhjälte i sitt eget liv och man behöver inte ens vara stor och stark för att klara det.

antmantrain

För det som mest av allt förenar filmerna Minionerna och Ant-man är att hjältarna är väldigt små. Det är inte den råa, fysiska styrkan som ska rädda världen längre utan i första hand vänskap, gemenskap och att de goda krafterna samarbetar och gör det tillsammans. Först då är de möjligt att rädda världen. En urgammal etik som ges nya färger och former. Arketyper i nya dräkter.

Det är helt enkelt underbart på något sätt. Jag rekommenderar definitivt båda filmerna!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s