Någon har sagt att om man bara ser ut som man gör hela livet, utan att göra några förändringar i sitt utseende, kommer man minst en gång i livet vara högsta mode. Alla trender kommer och går. Det gäller även för museum.
Etnografiska museet på Djurgården i Stockholm som haft Japan som ett av sina fokusområden under hela sin existens (vad jag vet) är just nu högsta mode. Just nu sveper en Japanvåg över västvärlden, och har gjort det en längre tid, och det ger effekt även på ett museum.
Etnografiska har just nu en utställning som heter Japan äger rum. Den består i första hand av japanska dockor av alla de slag, men också av japanska förpackningar, bilder och arkitektur. Det handlar om rum på flera nivåer.
Dockorna kommer både från museets egna samlingar och från människor som lånat ut sina dockor, samlare av alla sorter och åldrar. När budet gick ut att museet ville låna privatpersoners dockor för ett halvår minst insåg man att det fanns de som inte kunde tänka sig att vara ifrån sina dockor så länge.
Det löste man genom att låta dem komma och bli fotograferade med sina dockor, och de bilderna hänger nu på väggarna runt montrarna fyllda av dockor. En genialisk lösning som ger mervärde till den lilla utställningen, både för att det är vackra och kärleksfulla bilder men också för att de symbolisera den passion som dockorna ger upphov till.
Det är verkligen något speciellt med de japanska dockorna, de är vackra att se på, många är gjorda för att leka med, men många har också ceremoniella betydelser. De lever sina liv i många dimensioner. Och de är djupt älskade och betydelsebärande.
Jag tycker bäst om de gamla dockorna som trots sin stelhet och enkelhet i uttryck ger en fördjupad bild av det japanska livet. Det okända och fantasieggande. De är välgjorda som dyrbara smycken.
Men jag uppskattar också de nya dockorna, de som kommer från olika TV-serier, animé, och mangaböcker. De är inte bara för barn som man skulle kunna tro, de japanska berättelserna har ofta flera djup så de även tilltalar vuxna med öppet sinne.
Men ibland reagera man trots allt, särskilt när den välkända girlpowern ska demonstreras, då kan det definitivt gå över styr, som i den här dockan som är delvis människa och delvis vapen. Men i fantasin är allt möjligt.
Den andra delen av utställningen handlar om förpackningar. Japaner är mästare på att göra den mest oansenliga matsäck eller present till ett litet mästerverk. Man njuter av att se enkla förpackningar för livets nödtorft upphöjt till njutning.
Och så mitt i alltihop, allt det färgglada och till synes barnsliga, dyker det klassiskt japanska upp. Stilrent, enkelt och mycket mycket vackert. Det är något väldigt speciellt med den japanska estetiken.
Studenter på KTH, Kungliga Tekniska Högskolan, har fått bidra med olika arkitektoniska lösningar: när blir en kub ett rum? och det finns modeller och skisser att ta del av på utställningen, alla inspirerade av den japanska arkitekturen. Det gör definitivt utställningen mer intressant när tid och rum knyts ihop.
Det är en mycket vacker och intressant utställning som på en liten yta berättar mycket om Japan och den fascination vi har i Sverige, och större delen av västvärlden, för landet och dess kultur.
Etnografiska museet har hittat sig själv mitt i händelsernas centrum och är just nu högsta mode. Håller man bara ut så kan det hända, inte bara en gång utan kanske till och mer fler gånger, även i ett museums levnad.
Sist men inte minst, man kan inte lämna Etnografiska museet utan att ta en liten sväng förbi det lilla tehuset upp på kullen. I år är det 25 år sedan det nya ( ett äldre fanns tidigare men brann ned) byggdes och det har man firat genom att man renoverat det under våren och det kommer att uppmärksammas under hela det kommande året.
Den som har vägarna förbi, missa inte!
stockholm87 