Skriva: att stilla en rebellisk själ

FullSizeRender-18x

Det andra samtalet jag lyssnade till på Stockholm Literature, 23-25 oktober på Moderna museet, var det mellan den vietnamesisk författarinnan Duong Thu Huong och den svenska litteraturkritikern, författaren och professorn Ebba Witt-Brattström.

Duong Thu Huong var en helt ny bekantskap för mig, en författarinnan född 1947 i Vietnamn, men som sedan 2006 lever i exil i Paris. Hon har skrivit flera romaner men egentligen ser hon skrivande som sekundärt.

– För mig är kampen det viktigaste, det är skälet till min tillvaro och min existens. Målet för allt jag gör är kampen, att skriva romaner är något som stillar min rebelliska själ. Det är en verklighetsflykt. Det handlar om att rädda mig själv, att rädda mitt inre. Det är därför jag skriver, säger Duong Thu Huong.

Ebba Witt-Brattström skrattar lite uppgivet, skakar på huvudet och säger: ”Mästerverk skrivna i andra hand”.

IMG_7223

Kampen Duong Thu Huong talar om är kampen för det vietnamesiska folkets frihet. Det vietnamesiska folket har varit i krig ofta, och man har vunnit: de vann över fransmännen och de vann över amerikanerna i det så kallade Vietnamnkriget på 1960-70-talet. Men även om de vunnit krigen har de inte vunnit freden.

Duong Thu Huong berättar att kampen mot regimen har blivit en livsuppgift för henne. Efter att kriget mot USA tagit slut har den vietnamesiska regimen fortsatt förtrycka folket. Freden har bara kommit några få till del, de flesta i landet är fortfarande fattiga och förtryckta.

– Regimen förvränger sanningen för folket, döljer den för folket, låter den bara höras när den tjänar regimens syften. Jag när ett hat, djupt och innerligt, mot regimen, säger hon.

Jag inser, där jag sitter i publiken, att jag vet väldigt lite om landet Vietnamn och dess historia. Duong Thu Huong har gjort det till sin livsuppgift att berätta sitt folks historia och för det har hon kastats i fängelse, hennes böcker är förbjudna och hon har till slut valt att lämna landet. Men kampen fortsätter.

Det berättas för oss att hennes böcker är mycket populära bland vietnameserna men eftersom de är förbjudna måste de göra egna kopior av böckerna, som skrivs för hand, och som sedan lånas mellan till exempel skolelever i en klass. Regimen kan inte stoppa den sanning som kommer fram i hennes romaner.

IMG_7220

Kvinnorna har en central roll i henne romaner, de förkroppsligar den vietnamesiska själen och dess hjärta. Männen i romanerna däremot representerar i stället den glorifierade myten om kriget, den manliga heroiska myten som Duong Thu Huong brutalt avslöjar och blottlägger.

Duong Thu Huong berättar att det vietnamesiska folket varit så ofta i krig att det förstört den vietnamesiske mannen. Så många har kommit tillbaka från krig, förstörda av sina erfarenheter därifrån, förvandlade till stelfrusna stenstoder. Männen som kommer tillbaka från fronten är inga svärmorsdrömmar. Det skapar frusna relationer när det kommer hem.

Kvinnorna måste gifta sig med de krigskadade krigshjältarna när de kommer tillbaka, det är som en belöning till dem. Ingen kan ifrågasätta en krigshjälte, alla måste stödja dem och kvinnorna offras på krigets altare. Så ser det ut och har gjort under lång tid. Krigen för med sig fruktansvärda saker. Folket i Vietnam har lidit och blivit ”stelfruset” säger hon.

IMG_7229

Det är därför Duong Thu Huong kämpar så hårt, hon släpper aldrig kampen. Hon säger också att hon vill föra in verkligheten i sina romaner, hon vill inte manipulera den. Det är väl därför hennes böcker är så älskade av vietnameserna, eftersom de berättar sanningen om landet och folket, till skillnad från regimen som göder folket med lögner.

IMG_7231

Duong Thu Huong var tjugo år när hon själv gick med i kriget mot amerikanerna, 1967. I sju år deltog hon i striderna men efter 1975, då landet enades och kriget avslutade, blev hon en av den kommunistiska regimens skarpaste kritiker. Det har hon som sagt blivit straffade för på olika sätt, men det hindrar henne inte från att fortsätta kampen.

Ebba Witt-Brattström tar som samtalsledare stor plats men i det här fallet är det bra eftersom hon samtidigt introducerar Duong Thu Huong författarskap för oss. Det finns ingen av hennes böcker utgivna på svenska ännu, man kan verkligen hoppas att det kommer att hända inom kort.

Duong Thu Huong är knivskarp i sina svar till Ebba Witt-Brattström och hon skojar med henne på ett underbart respektlöst sätt samtidigt som de båda kvinnorna berömmer varandra. Det skulle ha kunnat bli pinsamt eller högtravat men det blir det inte, för det finns så mycket respekt mellan dem.

Den som verkligen får slita hårt är tolken – som ska översätta de långa invecklade och innehållsrika monologerna som båda kvinnorna samtalar genom – men hon klarar uppdraget med den äran! Det blir ett oavbrutet spännande samtal som man gärna hade lyssnat till ännu längre.

MM_pressrelease_659x377

Det är en av de saker som gör Stockholm Literature så oemotståndlig, att festivalen introducerar nya, spännande författarskap som man aldrig hört talas om men som man blir mer och mer nyfiken på. Kan en litteraturfestival få ett bättre betyg?

Finns den gåtfulla ryska själen?

MM_pressrelease_659x377

Så var det dags att besöka Stockholm Literature igen, 23-25 oktober, på Moderna museet. Jag uppskattade verkligen arrangemanget förra året och har sett fram emot ett nytt besök i år. Jag tycker att det är ett fantastiskt arrangemang, då litteratur befruktas av konst, samtal och poesi.

Det som, bland annat, gör festivalen attraktiv är dess storlek, att den inte är så stor. Den kändes lika intim och personlig i år som förra året. Det är som om man är bland vänner även om man inte känner en enda deltagare personligen. Man förenas på ett inre plan på något sätt. Det är sällan man kan uppleva det så påtagligt som här.

FullSizeRender-17x

Det första samtalet jag lyssnade till var det mellan den ryske poeten Lev Rubinstein och Rosa Liksom (pseudonym för Anni Ylävaara), den finska författaren och konstnären. Temat för samtalet var minnen från Sovjetunionen och dagens Ryssland.

Nu blev det mest talat om det gamla Sovjet, och om språkets betydelse. Tyvärr inte något om dagens Ryssland vilket hade varit spännande att få lyssna till, men det blev ändå ett väldigt intressant samtal. Lev Rubinstein är född 1947 och har levt hela sitt liv i Moskva.

Rosa Liksom har också stor erfarenhet av Sovjetunionen eftersom hon bott där och rest mycket i omgångar under hela sitt liv. Det blev ett spänstigt samtal även om det mest var Lev Rubinstein som talade (med tolkning till svenska). Det som förvånade mig mest var att Lev Rubinstein var så rolig. Nästa lite Stand-up-känsla. Vi skrattade ofta.

IMG_7048

Lev Rubinstein berättade att han inte bott i ett Sovjetunionen utan i flera olika epoker. Den första epoken var Stalins, han var tillräckligt gammal för att minnas dagen då Josef Stalin dog. Han berättade att det är den viktigaste dagen i hans biografi. Den dagen förändrade förutsättningarna för landet och folket radikalt.

Han mindes hur kvinnor grät i köket, sorglig musik spelades på radio hela dagen, men de två systrarna som bodde i rummet bredvid i kollektivhuset, de dansade en tyst vals med varandra den dagen. Den lille Lev förstod inte alls hur händelsen kunde resultera i så olika reaktioner. Idag vet han bättre.

När Stalin-epoken var över vaknade en anda av frihet till liv i delar av samhället, den isande fruktan försvann och människorna började sakta att le igen. Det var under den tiden som de så kallade 60-talisterna växte upp. Sedan kom 70-talet som han kallar den stagnerade epoken.

Här gör han skillnad mellan den objektiva upplevelsen av tiden och den subjektiva. 1970-talets Moskva och Sovjetunionen var objektivt sett en grå och tråkig tid, ett träsk, men för Lev Rubinstein personligen var det hans lyckligaste tid, det var tiden för kärlek och vänskap. Det är hans subjektiva upplevelse av perioden.

1980-talet var som ett svart hål, de satt som på en krater och dinglade med benen och pratade glatt. Lev Rubinstein berättar att han och hans vänner konstaterade att de levde och bodde på en plats där det inte gick att leva och bo. Det fick dem att känna sig stolta och duktiga, det gjorde dem unika att de kunde överleva under sådan förhållanden.

IMG_7045

Så samtidigt som Lev Rubinstein säger att Sovjettiden var ondskan och lögnens tid – objektivt sätt – var det också den tid som präglade honom som konstnär och som var förutsättningarna för hans liv och utveckling. Den är grunden för hans liv, hans relationer och hans kreativitet. Han omvärderar inte tiden i efterhand.

Erfarenheterna under 1970- och 80-talet fick dem att känna sig unika samtidigt som de var direkt skadliga för andra. Erfarenheterna fick dem att instinktivt göra motstånd, motstånd som en slags livshållning. Den grå träskepoken har gett honom färgstarka minnen.

FullSizeRender-15x

Rosa Liksom frågar om språket, på vilket sätt språket har förändrats sedan Sovjettiden. Lev Rubinstein anser inte att språket i sig har förändrats. ”Den gåtfulla ryska själen kan kanske förklaras med att det inte finns någon själ”, säger han. Verkligheten är en illusion men språket är en realitet. Språket har ett värde och ett mål i sig självt. Konstnärens uppgift är att låta språket tala genom konstnären inte tvärtom.

Lev Rubinstein säger att han litar på språket och att det ryska språket är beständigt, det bevaras genom den högstående ryska litteraturen och de ryska svordomarna. Dessa förändras aldrig och det högsta och det lägsta inom språket håller språket på plats.

FullSizeRender-16x

Lev Rubinstein berättade också om de olika strategier som konstnärerna kunde anta under den sovjetiska censuren då makten hade kontroll på allt. Man kunde välja att anpassa sig till makten och censuren, eller man kunde säga en sak men mena en annan och publiken förstod vad det var man egentligen vill säga.

Det fanns också ett tredje sätt och det var att inte ha någon relation med myndigheterna alls, då fick man inga problem med dem, skojar Lev Rubinstein. De konstnärer som höll sig borta från makten och censuren utgjorde den inofficiella kulturen, den som var underground. Den tillhörde han själv.

Idag arbetar han mycket genom sociala medier. Han tycker själv att de strukturer som finns för de social medierna sammanfaller med hans poesi, han sätt att skriva. Han berättar att i mitten av 1990-talet talade han inför en skolklass och då frågade en ung skolflicka honom: ”Hur har Internet påverkat din poesi?”

Lev Rubinstein erkänner för oss att han vid den tidpunkten inte visste vad Internet var, även om han hört ordet. Han vet inte vad han ska svara flickan men till slut säger han: ”Det är jag som har påverkat Internet”.

– Jag skämtade, säger Lev Rubinstein, men egentligen tror jag fortfarande att det är så!

Jag ser fram emot att läsa Lev Rubinstein senaste bok utgiven på svenska: Dagsedlar (utgiven på förlaget Ersatz, översatt av Johan Öberg). Den finns att köpa på Bokus eller Adlibris.

Världen enligt #OlafurSthlm

IMG_6578

Olafur Eliasson är en mycket uppmärksammad isländsk-dansk konstnär som just nu har en utställningModerna museet i Stockholm. Utställningen heter Verklighetsmaskiner och pågår fram till den 17 januari 2016.

Utställningen visar på verkligheten och maskiner i en kreativ och livgivande symbios. När man vandrar runt i rum efter rum börjar de från början så självklara begreppen Verklighet och Maskiner att långsamt luckras upp. Vad är verklighet och vad är maskiner? Vad är naturligt och vad är konstgjort? Gränserna däremellan känns plötsligt inte lika självklara längre.

IMG_6421

I ett av rummen snurrar ett slags lysande kalejdoskop som skapar olika färger i en glidande skala på rummets vita väggar. Det är ett varmt skimrande ljus som skapar en harmonisk och lycklig stämning. Det är som om man klev in i regnbågen.

Vackert är det, men inte förrän man börjar upptäcka sin egen skugga i färgerna blir det riktigt spännande. Inte bara färgerna utan också min kropp ändrar färg och form. Jag blir en organisk rörelse som flyter in och ut i mig själv och i färgerna. Man blir som hypnotiserad.

Effekten är skapad av något som ser så enkelt ut: några färgade lampor, glasskivor upphängda framför ljuskällorna och en snurrande mekanism. En till synes helt enkel maskin och konstruktion men som skapar något levande och fascinerande. En verklighetsmaskin.

IMG_6535

Det verkar vara en av hemligheterna bakom Olafur Eliassons framgång: att han (tillsammans med sin studio med cirka 90 personer anställda, lokaliserad till Berlin) med mycket enkla, vardagliga medel skapar magiska verk och upplevelser.

Som den här väggen klädd med vitmossa. Den är magnifik i sig själv men inte blir den mindre intressant när man upptäcker att den har kombinerats med en tusentals års gammal meteorit från yttre rymden. Meteoriten sitter på väggen och liknar en rymdvarelse.

IMG_6531

Meteoriten har Olafur Eliasson inkluderat i utställningen för att ge besökarna chansen att se och röra vid något som inte kommer från jorden. Att för första gången i sitt liv få röra vid något som inte är jordiskt utan utomjordiskt, det är definitivt coolt och värt ett besök på utställningen i sig självt.

IMG_6370

Att kombinera den urgamla stenen från rymden med något av det äldsta som går att uppbringa från jordens yta: vitmossa, det är otroligt väl genomtänkt. Man hisnar av tanken, samtidigt som man inser den stora skillnaden mellan den stendöda rymden (inget liv har hittat där ännu) och den livslevande jorden. Här är gott att leva.

IMG_6386

Och det verkar vara Olafur Eliassons främsta budskap till oss andra: det är gott att leva. Livet är något att vara nyfiken på och som skapas tillsammans. Som om det var planerat upptäcker jag, i den kupol som sitter på väggen och som är en kommunikationskanal mellan rummen, en ung pappa och hans bebis som speglar sig på andra sidan.

Vi tittar till synes ovetande om varandra på varandra som om vi var ett   konstverk, och det är vi ju också. Vi är varandras konstverk. Alla besökare interagerar med konstverken, och varandra. Vi är delar av varje konstverk. Här blir det tydligt.

IMG_6654

IMG_6375

IMG_6381

Ännu tydligare blir det här. När man närmar sig det här konstverket fascineras man av formen och solen i mitten, men plötsligt upptäcker man att det består av massor av speglar och den som spelglas i varje prima är jag själv. Jag är mitt eget konstverk.

Olafur Eliasson verkar ha en förkärlek för speglar, många av konstverken är uppbyggda av speglar och olika reflekterande material. Vi besökare blir igen och igen delaktiga i konstverken. Alla sinnen tas i anspråk.

IMG_6440

IMG_6614

Olafur Eliasson leker inte bara med besökarna, han leker med materialen, formerna och färgerna. Han återspeglar verkligheten men låter den samtidigt mötas på ett sätt som den inte skulle göra i verkligheten, om man säger så.

Här till exempel finns ett konstverk som består av glaskulor i olika storlekar, som skimrar i olika färger och bildar lysande prismor på väggen bakom. Det är vackert, kyligt och kallt som om man var på Island. Samtidigt lyser det genom dörröppningen från rummet bredvid. Ett varmt ökensken.

IMG_6618

IMG_6446

Genom att gå över en tröskel är det som om att gå från ett islandskap till ett ökenlandskap. Sand, vind på från en slang i taket, torka, den heta solen, och människors fotspår i sanden. Två världar och verkligheter möts här men som aldrig möts i verkligheten.

IMG_6403

IMG_6454

Det är helt klart en extraordinär upplevelse att gå från rum till rum. Det är lekfullt, inspirerande och lyckobringare. Man blir glad och endorfinerna slår volter i kroppen. I alla fall på mig och jag tror inte att jag är ensam om det.

IMG_6487

I ett rum visas en film med de ultimata verklighetsmaskinerna: människorna. Jag antar att det är personalen i hans studio i Berlin som är filmad, bitvis i slow-motion. Vad är människa, vad är maskin? Utställningen är genomtänkt, vacker och oemotståndlig.

IMG_6516

IMG_6517

IMG_6506

En glad överraskning var det stora konstverk som placerats i Moderna museets foajé, ett landskap av Olafur Eliasson, som kommer att stanna kvar även efter att utställningen avslutats.

Det är ett helt magiskt landskap, som en sagolik undervattensvärld. Här finns modeller och inspirationskällor för Olafur Eliassons skapande. Man ser hur han leker fram former och rörelser. Konstruerade ting, maskiner, blandade med organiskt, naturligt material.

Det är som en sammanfattning av Olafur Eliasson konstnärskap, eller ännu hellre, en inblick i hans skapelseprocess, hans skapande, hans hjärna, hans fantasi, hans inre drömvärld som är lika verklig som verkligheten. För vad är egentligen dröm och vad är verklighet?

Francesca Woodman, en ängel?

ED-AM899A_woodm_G_20110118180110

De två tyngsta skälen till att jag inte kunde motstå att besöka utställningen Om att vara en ängel med Francesca Woodmans fotografier, på Moderna museet i Stockholm, var de här:

1. Det mycket fantasieggande och vackra namnet.
2. Den smutsgrålilarosa färgen man valt att komplettera hennes fotografier med på affischerna och utställningskatalogen.

Inför utställningens öppnande den 5 september var det mycket skriverier om den amerikanska konstnären och fotografen Francesca Woodman (1958-1981), om vilket underbarn hon var etc. Det gör mig alltid skeptisk. En konstnär som dör ung, och särskilt om det sker genom självmord som i det här fallet, betitlas gärna underbarn och tidens gång kan inte motbevisa det eller bekräfta det.

30300298-origpic-af0df3

30300279-origpic-e34b4a

IMG_6082

Att hennes fotografier mest bestod av hennes egen och andra modellers nakna kroppar kändes också, som ofta, som ett enkelt publikfrieri. Jag kände mig helt klart skeptisk. Men så var det hennes namn, Francesca Woodman, och den intressanta rosa färgen. Jag kapitulerade. Jag måste dit.

FrancescaWoodman_Selfportrait-at-13_1972

Det här är den första bild jag ser när jag kommer in i det första utställningsrummet, och det är också en av Francesca Woodmans första bilder hon tog. Den heter ”Självporträtt vid tretton” och är tagen 1972 i Antella, Italien. Den här bilden drabbade mig. Varför? Jag vet egentligen inte men det var en stark igenkänning från tiden som tonåring.

Tröjan, hennes sätt att exponera sig själv men vill ändå inte visa ansiktet. Sen den hemsnickrade anordningen för att kunna fotografera sig själv på avstånd. Långt bort från dagens snabba selfisar. Att söka bekräftelse samtidigt som man vill gömma sig för världen i bulsig tröja (så inte de nykläckta brösten ska synas) eftersom man inte själv ännu lärt känna den nya kroppen man fått. Man vill finnas men inte synas.

1365029905

Den eventuella blygheten inför sin transformerade kropp gick över ganska snabbt hos Francesca Woodman verkar det som. I hennes fortsatta fotograferande var kroppen hennes främsta verktyg och motiv. Jag uppfattar det som om hon omfamnade sin nya kropp med kärlek. Genom den erövrade hon världen i dubbel bemärkelse.

Jag kapitulerar igen. Den här gången inför hennes konst, hennes fotografier. De är så små, så små de flesta av dem. Man måste luta sig nära för att kunna se vad de verkligen föreställer. Ibland hajar jag till när bilden i närbild visar något annat än jag trott på håll.

fw-francesca-w1

Franscesca Woodmans bilder är en blandning av oskuldsfullhet, humor och existentiellt bråddjup. Man vet inte vilket som ska möta i bilden man står framför. Inte förrän man tittar riktigt, riktigt nära och då kan man tas på bar gärning. Oförberedd.

Som den här bilden. En av de allra bästa. ”Untitled”, Providence, Rhode Island, 1975-78. Jag kan inte se mig mätt på den samtidigt som den berör och upprör mig på samma gång.

IMG_6071

Här kan man få en föreställning om hur små bilderna är, det här är tre bilder i en bildsvit från New York 1979, ett par år innan hon dog. Det är några få bilder som är i färg annars är alla bilder i svartvitt.

woodmancolor.jpg.CROP_

Här ses en av bilderna på närmare håll. De är vackra, gripande och annorlunda. Francesca Woodmans konst är definitivt annorlunda, de är existentiella utan att vara abstrakta. Hennes varma, levande kropp kan aldrig bli abstrakt. Den är garanten för att Francesca Woodmans konst förblir förankrad i den skarpa jordskorpan.

Hennes bildet är fysiska, inte bara på grund av de många nakna kropparna utan också för att hon drogs till gamla, slitna rivningshus. Hennes konst blir aldrig sakral eller seren och ändå finns det något övernaturligt i bilderna. Hennes vita, rena kropp i den smutsiga omgivningen, garanten för att livet är vackert och värt att leva även om omgivningen faller i bitar. Och ändå inte. Inte för henne.

artwork_images_969_503078_francesca-woodman

Det är också något gotiskt, makabert över hennes dragning till död och liv i samma andetag. Vad ska man annars säga om dessa korsfästa fåglar? Uppstår de i konsten? Är det vad Francesca Woodman gör, återuppstår i konsten? Hon är död men hennes varma, levande kropp är mer närvarande än någonsin. En paradox som bara konsten kan härbärgera på ett trovärdigt sätt.

IMG_6069

Att hon bodde stora delar av sitt liv i Italien blir tydligt i hennes bilder, både i omgivningarna som har starka drag av katolska kyrkomiljöer, men också i detta att hennes nakna kropp aldrig känns pornografisk. Den är som vita, italienska marmorstatyer som kommit till liv. Hennes konsthistoriska kunskaper är gedigna.

1239296074_francesca-woodman-from-polka-dots-providence-rhode-island-1976-p025_web_2-jpg

Jag tycker om de bilder där hon ser rakt in i kameran. Lär man känna henne? Nej, det gör man inte. Hon undflyr åskådaren trots att hon ser oss stint i ögonen. Är hon en ängel? Nej, hon är en människa. Önskar man att hon var en ängel. Ja.

IMG_6074

”Om att vara en ängel”, Providance, Rhode Island 1976, och ”Om att vara en ängel #1, Providence, Rhode Island 1977.

Just nu visas en dokumentär om familjen Woodman, både Francesca Woodmans föräldrar och hennes bror är konstnärer, och de berättar om Francesca och hennes konst i filmen. Finns att se på SVT play. Både dokumentären och utställningen, som pågår på Moderna museet till den 6 december, är mer än sevärda. Snarare helt omistliga.

Fantasma – tidens avlagringar

IMG_5551

Jag går med målmedvetna steg mot rummet där utställningen finns på Moderna museet. Jag vet ingenting om den. Jag vet att konstnären heter Adrian Villar Rojas och jag läser mig till att utställningen heter Fantasma.

Jag har snappat upp att en gemensam nämnare för konsten är förruttnelse. Jag vet inte om det stämmer, men jag har beslutat mig för att se utställningen utan att veta något om den eller konstnären. Bara för att se vad som händer.

Jag kommer in i ett stort vitt rum uppfyllt av en stor vit kub som är cirka 175 cm hög. Man får som besökare gå runt kuben som i en smal korridor längst med den vita, släta väggen. Hela ovansidan av den enormt stora kuben är en ljusplatta som lyser underifrån och ger ett milt ljus.

Ovanpå kuben är en mängd föremål, konstverk placerade. Man måste gå nära för att kunna se ordentligt vad det är. Vad ser jag?

IMG_5555

Jag ser vackra föremål. Jag ser fantasieggande konstverk. Jag ser skräp. Jag ser framtidens utgrävningar. Jag ser vad som kommer att grävas fram i jordens avlagringar om hundratals år.

Vittnesbörd om vad vi, dagens människor, bar för kläder, åt och använde. Skräp och skatter i en salig och osalig blandning. Det är vackert.

IMG_5563

Konstnären har tagit organiskt material, vardagliga artiklar och blandat ihop, eller snarare blandat in i sina konstverk så de både utgör konstverket och är konstverkets byggstenar. Det som binder ihop konstverken är cementen.

Konstnären använder sig av gips, målat som cement, som ett av sina viktigaste beståndsdelar. Gipset sammanför lösa föremål, som vanligtvis inte har något med varandra att göra, till en helhet. Konstverken är målade i väldigt vackra färger som framhävs av det milda skenet från ljusplattan de står på.

IMG_5564

Jag går runt kuben, var efter varv, som om jag var på pilgrimsvandring i Mecka och rörde mig med massorna kring den svarta, heliga kuben Kaba. Försöker förstå vad jag ser, vad det betyder och hur allt hänger i hop.

Konsten får plötsligt en andlig dimension som inte bara handlar om vår tids överflöd och slöseri som kommer att grävas fram med förvåning i framtiden, utan det blir en existentiell fråga. Vilka är vi och vart är vi på väg?

IMG_5600

Jag upptäcker nu att utställningen också består av ett rum vid sidan av, ett litet mörkt rum som har väldigt högt i tak. En katedral av återvunnet trä med en ikonostas av plankor räddade till eftervärlden.

Jag misstänker, inte bara på grund av konstnärerna namn, utan också på grund av den här katedralen att konstnären kommer från en katolsk kultur. Katedralen är katolsk i sin känsla: färgerna, formerna och det svarta hålet som vittnar om mystik och outgrundlighet.

IMG_5586

Jag förundras och undrar. Blir nyfiken och vill läsa i foldern som hr till utställningen, men lyckas avstå. jag vill inte få det förklarat för mig. Jag vill undra, förvånas och förtjusas. jag uppskattar verkligen konstnärens holistiska perspektiv på tillvaron och vår tids eftermäle.

IMG_5589

Även dagens skräp kommer att bli spännande upptäckter i framtiden och människornas behov av andlig och existentiell begrundan kommer inte att avta även om den tar sig andra former och uttryck. Konsten är evig.

IMG_5607

IMG_5618

IMG_5626

IMG_5627

Titta noga. Det är vackert. Det är förgängligt. Det är evigt. Det är konst.

AdrianVillarRojas2013

Här är konstnären, Adrian Villar Rojas. Nu ska jag läsa på om både honom och utställningen Fantasma. Jag ser med spänning fram emot att få veta mer.

Om du har möjlighet, se utställningen, det liknar antagligen inget du sett förut. Den pågår till den 25 oktober.

Louise Bourgeois på rymmen

bild-220x

Var ska man börja? Louise Bourgeois är en komplex konstnär. Hon verkar ha varit en lika komplex människa. Hon berättar allt och ingenting, både med sina konstverk och i intervjuer. Man vet allt och ingenting om henne. Hennes konst talar direkt till solarplexus. Att besöka utställningen ”I have been to hell and back” på Moderna museet är en inre berg och dalbana.

bild-213

Det börjar redan vid ingången: inträd på egen risk. Man ser inte vart dörren leder, den öppnar sig inte förrän du kommer riktigt nära och när den väl öppnat sig har du inget annat val än att träda in. På egen risk: Välkommen med på en berg-och-dalbanefärd genom Louise Bourgeois yttre och inre liv – och bered dig på risken att halka in på din egen. Ett slags helvete om något.

Utställningen är uppbyggd på ett genialt sätt, flera rum (med olika namn) som måste passeras i en viss ordning men där man genom ”fönster” kan se både framåt och bakåt in i angränsande rum. Det är som livet självt. Du kan bara vara på en plats och i en tid samtidigt, rent fysiskkt, men ändå förnimmer du framtiden och bär med dig historien, det är ett holistiskt perspektiv på livet.

Sådant är livet och sådan var Louise Bourgeois. Ingenting uppstår i ett vakuum, livet vävs av trådar som dras med ända från födelsen, krokar i nya trådar på vägen och en större och större väv blir ditt liv. Fullt av minnen och känslor. Det blir så tydligt på den här utställningen.

bild-219x

Det första jag ser när jag kommer in innanför helvetesdörren är den här fantastiska lilla målningen som jag aldrig sett tidigare: ”Flicka på rymmen” från 1938. När man sett filmen (som jag skrivit om tidigare) och vet lite om hennes liv så förstår man att det handlar om hennes flytt från Frankrike till Amerika 1938 då hon gift sig med amerikanen Robert Goldwater som hon träffat i Paris.

Vad rymmer hon ifrån? Frankrike? Sin pappa och alla hans älskarinnor? Kriget? Sig själv? Nej, allt utom sig själv. Hon rymmer snarare till sig själv. Jag är ganska övertygad om att hon aldrig blivit den konstnär hon blev – och var – utan flykten från Frankrike och sitt liv i New York. Jag tror hon behövde distansen för att se klart.

Jag visste inte att hon kunde måla så inlevelsefullt som hon gör här. Jag fattade stark kärlek till den lilla flickan på rymmen. Den målningen berättar så mycket om Louise Bourgeois i all sin enkelhet.

bild-217x

6lb

Rummen på utställningen är till synes uppbyggda både kronologiskt sätt vad gäller hennes liv och hennes verk. Men trots det är historien hela tiden närvarande i nuet. Nya konstverk skapas av gamla sparade ting. Hennes assistent säger i filmen att hon medvetet använde sig av allt hon sparat genom livet och använde hon det för att skapa konstverk kunde ingen slänga dem. Det var hennes sätt att garantera att det blev kvar.

Samtidigt berättar hon enormt viktiga saker med sina konstverk – de är definitivt inte bara ett listigt sätt att spara gamla minnen.

bild-216

Det här konstverket, som pryder utställningskatalogen, gillade jag inte vid första anblicken. Förstod inte själva poängen med den. Tills jag läste konstverkets titel: ”Ste. Sébastienne” (1998). Då skakade jag en aning i mina grundvalar. Det är ett konstverk i dialog med ett mycket klassiskt motiv:

Sebastia

San Sebastian (detail), Andrea Mantegna, 1480, Musée du Louvre, Paris. Hur många gånger har jag inte sett det här helgonet dö martyrdöden i olika konstverk på museer runtomkring i Europa? Plöstsligt får han sin kvinnliga motsvarighet men här är det helt andra pilar som skjuts iväg men lika dödliga. Otroligt bra gjort av Louise Bourgeois.

07-Louise-Bourgeois-Femme-Couteau-2002

bourgeois1

Jag överväldigas av flera av hennes konstverk på min vandring genom de nio rummen men det är inte förren i rum nummer sju som det blir riktigt jobbigt. Rummet heter Relationer, här börjar man plågas. Ja, hon hade en ytterst komplex relation till sin far och alla hans älskarinnor, vad betydde det för hennes egna relationer och hennes roll som fru och mamma? Älskade hon sin man? I flera konstverk i utställningen förstår man att det fanns starka och varma band mellan hennes man och deras söner. Men vart kommer hon in?

I filmen säger hon ingenting om sitt äktenskap, det enda hon säger om sin man är att han liknar hennes mor. Att han hade samma personlighetsdrag och temprament som hennes mor hade haft. Det är egentligen det vackraste hon kan säga om sin man eftersom hennes mor var hennes stora kärlek och förebild. Men ändå, det är bara en gissning. Jag hoppas de var bra för varandra för relationer verkar ha varit Louise Bourgeois svåraste gren genom livet.

bild-218x

”Tack Nåd” från 1999. Det slår mig under vandringen genom utställningen att det är under 1990 och 2000-talet Louise Bourgeois gör sina allra bästa verk enligt mig: vid 80-90 års ålder. Jag är djupt imponerad. Jag kommer tillbaka till utställningen. Det är ett måste.

bild-212

Om så bara för att få se hennes starka kärlek till hennes mamma igen. Vi vet att spindeln är ett kärleksbevis till hennes mamma, men det konstverk som finns i rum nummer nio, ”Balans”, som heter ”Den eviga tråden är du” från 2003, är den vackraste kärleksförklaring jag sett någon gång – alla kategorier.

Utställningen pågår till den 17 maj.

Längtan efter Spindelmaman

Maman_pm.red_-988x556

Av någon anledning som jag inte riktigt begriper ännu så vill jag hålla på mitt besök på Moderna museets utställning med Louise Bourgeois som öppnade för några veckor sedan. Först av allt vill jag slippa den första vågen av publiktryck för att få en chans att se utställningen i lugn och ro, för det andra vill jag njuta av att längta ännu ett litet tag.

Det är inte ofta jag känner en rent fysik längtan efter en utställning, men det är något med spindelmaman som gör det. Jag längtar så starkt efter henne men eftersom det alltid finns en risk med att längta efter mammor – och sedan möta henne i verkligheten – vill jag längta så länge som möjligt. Risken finns ju alltid att mammor gör en besviken. Kanske spindelmaman gör mig besviken, kanske hela utställningen gör mig besviken. Jag tror det inte, men man vet aldrig.

Men längtan gör ingen besviken. Trots det: i morgon är det dags, då har jag bestämt mig för att tiden är inne. Då kommer jag.

Louise-Bourgeois-00

I väntan på den stora dagen har jag sett dokumentären om Louise Bourgeois som visats på SVT och legat länge på SVTplay, ”Spindelkvinnan” från 2008. Jag har sett den minst två gånger och den facinerar mig lika mycket varje gång. Louise fascinerar mig. Spindelmaman fascinerar mig.

25loui600

Det är genom sina stora spindlar Louise Bourgeois blivit mest känd, och det väldigt sent i en livslång konstgärning som skulptör i första hand. Hon säger själv om spindlarna, i filmen:

”De bär på ett budskap. Budskapet om det sinnelag som jag älskar. Spindelm är min mor. Tro det eller ej. Alltså en person som är fullkomligt pålitlig, intellektuell, logisk som inte får häftiga utbrott. Jag tycker illa om häftiga utbrott.”

I en scen i filmen går hon runt några av sina stora spindlar, sparkar och rycker kraftfullt i dem. Sen säger hon, också som en hälsning till sin mamma:

”De tål hårda tag. De klarar mycket. De måste klarar mycket.”

Louise-Burgeous-retrospec-012

Louise Bourgeois föddes i Frankrike och kom till Amerika vid utbrottet av andra världskriget, då hon hade gift sig med en amerikan som vägrade lämna landet utan henne. Hon ägnade hela sitt liv åt konsten men fick inget erkännande förrän väldigt, vädligt sent, när hon var i 70-års åldern. Men det hindrade henne inte från att fortsätta skapa:

”Jag övergav inte mina verk, jag behöll dem. Jag trodde helt och fullt på mina verk, så jag behöll dem.”

Hon säger också: ”Mina skulpturer gör mig till en bättre människa och de skänker mig nöje.”

När det äntligen var dags för världen att upptäcka och erkänna henne som konstnär fanns det mängder av kontverk att ställa ut, till exempel på Moderna museet, MoMa i New York 1982, hennes internationella genombrott. När hon ställde ut på Tate Modern i London år 2000 var det däremot nyskapade verk: I do, I undo, I redo. Hon fortsatte skapa och förnya sig hela tiden.

img000452

l_b_1998

I filmen säger hon också:

”Syftet med verken, vad de än må vara och när de än må vara ifrån är att uttrycka känslor. Känslorna är mycket besvärliga eftersom de är totalt opassande i förhållande till min storlek. De är mina demoner.”

”Det är inte känslorna i sig, utan intensiteten som jag inte orkar med. Det är därför jag överför dem, jag omvandlar energi till skulpturer. Det gäller allting jag skapar. Det har inget att göra med hantverket inte heller med skickligheten eller hur man handskas med materialen. Materialen är bara material och ingenting mer. Materialen är inte konstnärens ämne, konstnärens ämne är känslor och idéer. Både och.”

maman-am-red-jpg

50 års skapande ständigt påverkat av hennes barndom: ”Min barndom har aldrig mist sin magi, sitt mysterium eller sin dramatik.” Och över allt detta vakar spindelmaman. Snart möter jag henne. Återkommer med rapport. Ho ho!

Utställningen pågår till den 17 maj.