Nu på Färgfabriken: Heri Dono

Det var andra gången jag besökte Färgfabriken och jag blev lika glatt överraskad den här gången som första gången. Inte bara för att det är en så vacker och tilltalande plats, utan framför allt för att de båda gångerna har presenterat två så säregna och fascinerande utställningar.

Just nu pågår en utställning med den indonesiske konstnären Heri Dono (född 1960), kallad ”Animachines”, och det är första gången han ställer ut i Sverige. Det är en riktigt intressant och rolig ny bekantskap.

Som vanligt börjar ett besök i Färgfabriken redan i trappan upp till utställningarna, innan man kommit fram till entrén där man köper sin biljett. Ett spännande blickfång i dörröppningen, magiskt belyst, som skapar en lustfylld förväntan. Det är så bra gjort, varje gång. Man längtar fram för att se och uppleva mer.

I utställningen finns ett litet bord som ger en kort presentation av några viktiga delar av den indonesiska kulturen, bland annat får vi veta att två av figurerna (de två sittande i mitten) föreställer konstnären Raden Saleh och poeten Chairli Anwar.

Längst ut till höger är ett självporträtt av konstnären själv. Det lägger en god grund för den fortsatta vandringen genom utställningen.

Den här installationen tyckte jag var riktigt intressant redan från början, men den blev riktigt gripande när en i personalen passerade mig och sa att man fick trycka på alla stora tryckknappar som sitter bredvid några av installationerna. Det gjorde skillnad!

I den här installationen, som kallas ”Fermentation of Brain” (Jäsning av hjärnan), började alla huvuden röra på sig, kassettbanden började snurra och ett mässande, ekande ljud fyllde hela rummet. Plötsligt blev installationen en sinnebild av en politisk indoktrinering, där ingen individ får var unik, alla ska stöpas i samma form och lyda.

De här krokodilliknande huvudena har till uppgift att spionerar och registrera alla invånarna i landet, som jag tolkar det. Först var de bara roliga att titta på men när de började snurra, registrera och observera allt de såg blev det helt klart en obehaglig stämning i rummet. Så genialiskt gjort.

Vem sitter i vagnen? Ingen aning. Är det en enväldig härskare i Indonesien? En diktator? En narr? Skrattar han med oss för att han är glad eller åt oss för att han äger oss? En ängel som kör honom. Är han död? Å vad gärna jag vill veta vem det är!

Heri Dono jobbar mycket med traditionellt indonesiskt skuggspel och han roar sig med att kombinera det med västerländska klassiska tecknade figurer. Det blir mycket vackert. Till skuggspelet spelas vad jag antar är traditionell indonesisk musik. Mycket vackert som sagt.

Heri Dono verkar tycka mycket om änglar. Flera av hans figurer har vingar på sig, men i det här fallet är det verkligen änglar det handlar om. De svävar så elegant över våra huvuden med sina sakta svepande vingar. Är de skyddsänglar eller är det döda personer som någon saknar? Skapelserna är mycket fantasieggande och rör upp känslor på ett positivt sätt.

Utställningen är väldigt samhällskritisk och jag önskar att jag visst mer om Indonesiens historia och politiska utveckling för att förstå mer, men istället blir jag nyfiken och bestämmer mig för att gå hem och läsa på. Det är också en intressant konsekvens av en konstutställning. Jag gillar det, när min nyfikenhet väcks på flera plan av konsten.

När man tryckte på knappen till den här installationen som heter ”Operation Mind Control” börjar små metallstavar snurra runt i de små huvudena, en brutal bild av hjärntvätt och hjärnkontroll. Man mår riktigt dåligt när man ser det, framför allt när man hör ljudet. Att med så enkla medel förmedla något så brutalt, det är verkligen bra gjort.

Jag tycket att det här är en mycket givande och intressant utställning. Introduktionen av konstnären Heri Dono, för den svenska publiken, är definitvt en konstnärlig välgärning. Tack Färgfabriken!

Utställningen pågår fram till den 28 juni så det finns gott om tid att planera ett besök. Gör det!

Nobody puts Baby in a corner

”Vad är konstens uppgift? Att visa friheten.” Birgitta Holm, författare och professor, inleder sin senaste bok med att citera den svenske författaren Gösta Oswald (som hon doktorerade på 1969). Hennes senaste bok ”Språnget ut i friheten – om ögonblick då konsten blir revolution” (Ordfront 2015) handlar just om det, hur konsten öppnar upp för revolution.

Inte nödvändigt en revolution för ett helt samhälle eller en hel värld (även om det också kan hända) utan framför allt för den enskilda människan. För dig och mig. Birgitta Holm tar oss med på hennes privata odyssé genom konsten, hur konsten har visat vägen till möjligheten att bli fri, att göra revolution – att ta det nödvändiga språnget.

Jag trodde först att boken skulle handla om hennes egna språng, vilka konstupplevelser som varit viktiga för henne, men det är bara något som nämns i förbifarten, som avslöjas i urvalet. Istället visar hon på hur författare, musiker och konstnärer gestaltar språnget ut i frihet genom sina verk.

Man föreställer sig ändå att det ligger en levd erfarenhet bakom gestaltningen, och att de fått en personlig betydelse för Birgitta Holm. Men mest av allt är det ett slags arketypiska former av språnget gestaltas och som vi alla kan känna igenom oss i mer eller mindre. Att få mod och inspiration för att våga själva.

Och inspirerad blir man, i alla fall jag. Ibland blir det till och med lite läskigt med inlevelsen. Samtidigt som jag läser kapitlet om de danska författaren Inge Eriksens bok ”Victoria och världsrevolutionen” från 1976 nås jag av hennes dödsbud. På mitten av sidan 66 har jag noterat ett litet blyertskort i marginalen. Exakt där, när jag läste de raderna, fick jag veta att författaren avlidit. Det kändes mycket märkligt.

Parallellt med att Birgitta Holm skriver sin egen bok kämpar hennes man i slutskeendet av sin dödliga cancer. Innan hon skrivit klart boken hinner han avlida. Hans språng in i evigheten pågår samtidigt som boken skrivs och spränger sig in i handlingen. Det är då man som läsare måste resa sig upp ur soffan, gå ett varv och tänka på något annat en stund.

Jag tyckte mycket om boken. Särskilt de kapitel där det litterära språnget ut i friheten får en parallell i författarens eget liv, där det blev mer tydligt att hon smittats av konstens gestaltade språng och fått hjälp att göra ett eget. Kapitlet om dans är mycket intressant: ”Rörelsen och dansen”. Frågan ställs: när blir rörelse dans? Det diskuteras ingående utifrån både ett filosofiska och ett politiskt perspektiv, bland annat utifrån filmen Dirty Dancing.

Extra intressant för mig blir det också när hon resonerar utifrån två texter jag läst och både fascinerats och skrämts av: ”Bortbytingen”, en novell av Selma Lagerlöf och romanen ”Det femte barnet” av Doris Lessing. Hon, liksom andra före henne, finner intressanta paralleller mellan texterna och de två kvinnor/mödrar som står i centrum.

Dessa kvinnor offrar sin egen frihet (familj, sammanhang, vänner, partners, hur och hem, allt som är dem kärt) för ett ovälkommet barn som rubbar alla cirklar. Men här breddas perspektivet på frihet, att det inte bara handlar om den enskilda individens frihet utan också den andres frihet: ”Friheten kan för henne inte begränsas till att bara gälla vissa”.

Kapitlet ger en välbehövlig stund av eftertanke och reflektion mitt i den euforiska känslan jag drabbas av vid läsningen av Birgitta Holms bok.

Jag trodde som sagt att boken skulle handla mer om hur Birgitta Holm själv med hjälp av konsten tagit språnget ut i friheten, men det är ingen memoarbok. Men ibland blir det personligt och då brinner pennan i hennes hand (eller snarare tangenterna på datorn), till exempel i kapitlet om ”Den skrivande stunden”:

”‘Allt kan sägas!’ Kanske är inget annat avsnitt i den här boken så subjektivt som detta – vem vet egentligen vad som händer i den skrivande stunden? Men ur vissa texter, ur vissa uttryck, känns det ändå som om detta uttryck slår emot en. Så var det med en singel som kom ut 1966.”

Det var en singel med Paul McCartneys ”Penny Lane” och John Lennons ”Starwberry Fields Forever”. Här känns det verkligen personligt. Här hände något med Birgitta Holm själv, här togs ett rejält språng ut i friheten på väg mot en historisk revolution, inte bara för henne utan för en hel värld. Ibland kan konsten orsaka sådant. Det är magiskt.

Konsten är nödvändig men också hotfull: den orsakar revolutioner men den blir också offer för revolutioner (bokbål, störtade statyer, fängslade sångare, beslagtagen konst, exemplen genom historien och i nutid är legio). Ändå är konsten ett absolut måste. Birgitta Holm skriver själva i inledningen:

”Aldrig har behovet av en revolutionär energi varit större, aldrig längtan efter den plötsliga glimten av något annat. En viktigt ingrediens i detta andra är att gränsen mellan yttre och inre upphävs. Subjekt och objekt blir ett. Jagets skrankar genombryts och en väldig energi frigörs”.

Boken finns bland annat att beställa på Bokus och Adlibris.

Avundsjuk på Florian Illies 1913

Ibland blir jag så avundsjuk på andra. Just nu är jag väldigt avundsjuk på Florian Illies. Vet du inte vem han är? Det visste inte jag heller förrän nyligen. Nu vet jag det och är som sagt väldigt avundsjuk. Inte bara på det faktum att han skriver böcker som blir bästsäljare, varav en av dem kommit ut på svenska (Norstedts förlag). Nej, det som gör mig mest avundsjuk är hans kunskap. Allt han vet och kan och konsten att förmedla det. Grön av avund. Så är det.

Jag tycker att man kan få kosta på sig att vara avundsjuk när man samtidigt erkänner att det är hans genialitet man är avundsjuk på, jag menar, man ger ju honom ett rejält erkännande samtidigt. Och det är han verkligen värd. Jag har just läst ut hans bok ”Århundradets sommar – 1913” och det är jag glad för. Jag höll mig undan boken länge (den utkom på tyska 2012 och på svenska 2013) eftersom den blev så omskriven, ibland får det mig att sätta mig på tvären. Barnsligt jag vet. Alla sa: Lycklig den som har den kvar att läsa! Det fick mig att slå bakut.

Nu säger jag: Lycklig den som har den kvar att läsa! Gör det!

Florian Illies, från Tyskland, är författare och konstvetare och har gett ut en bok om året 1913, året före det stora kriget. Den är skriven i en slags dagboksform, månad för månad, men det är inte en enskild människas dagbok utan Europas: konstens, kulturens, vetenskapens, politikens, kärlekens och vädrets dagbok. Fokus är Tyskland och det tysktalande Centraleuropa, men hela kontinenten, och ibland ännu mer av världen får plats i boken. Den är helt fantastisk.

Florians Illies har hämtat fakta, dagboksanteckningar, brevutskrifter, ja, all möjlig information om mest kända men också mer okända personer som han sorterat in i boken för att bygga upp en känsla av hur året 1913 – före det stora kriget som förändrade världen – bröt ut. Vi som inte var med då får en känsla, en aning, en erfarenhet av hur året upplevdes. Tiden som aldrig mer kom igen. Det är genialt gjort, otroligt kunnigt, roligt, informerande, skrämmande och helt enkelt underbart.

Vi får i korta berättelser följa årets händelser, som ett collage eller en karta. Stort och smått i en salig blandning. Ibland bara en mening, ibland en mer sammanhängande text som en liten novell. Det är enormt lärodikt och underhållande och man lär känna europeiska kulturpersonligheter mer in på skinnet på gott och ont. Vissa personer återkommer ofta under läsningen, de var viktiga personer året 1913.

”År 1913 var det i hela Paris bara Proust som ville minnas, alla andra ville vidare – framåt, uppåt, helst med ett glas champagne i handen.”

”I september invigs Fredspalatset i Haag. Det är uppfört med pengar från hela världen, bland annat 1,25 miljoner dollar från den amerikanske multimiljonären Andrew Carnegie. Man inleder förberedelserna inför en fredskonferens som ska hållas i Haag 1915 och där alla tvister mellan folken ska lösas på fredlig väg.”

”’Vi är lidelsefullt intresserade av varandras tekniska problem. Vi drog utan tvivel nytta av varandra, det var som ett konstnärligt brödraskap’, skriver Matisse angående sin en gång största rival. Och till Max Jacob säger Matisse: ’Om jag inte gjorde vad jag gör, skulle jag gärna vilja måla som Picasso.’ Då svarade Max Jacob: ’Det är lustigt, just samma ord har Picasso yttrat om dig.’

”Den 20 november skriver Frans Kafka i sin dagbok: ’Har varit på bio. Gråtit.’”

”I Fulda beslutar den tyska biskopskonferensen om speciella riktlinjer för prästerskapet till skydd för negativa effekter som biografbesöken får. Ingen ska mer gråta på grund av några skräpspridare. Ban under sex år ska inte ha tillträde till biograferna. Dessutom bör vuxna avstå från att själva gå på moraliskt förkastliga filmer. Det kan man kalla en from förhoppning.”

”Försvunnen: Leonardo da Vincis ’Mona Lisa’. Målningen stals från Louvren 1911 och ännu har man inga spår. Pablo Picasso förhörs av Parispolisen, men han har alibi och får återvända hem. I Louvren lägger sörjande fransmän blombuketter på golvet vid den nakna väggen där tavlan suttit.”

”Av Mona Lisa inte ett spår.”

Lycklig den som har boken oläst! Läs den!

It is written: My name is Agnès

Blame her for everything.
My name is Agnés.

Det är de två meningar som etsat sig fast inom mig efter att ha upplevt föreställningen Written on Skin på Kungliga Operan igår kväll. Vad ska man säga om föreställningen? För det första, att det inte liknar något annat jag sett på Operan, för det andra, att den kommer att ligga kvar länge inom mig – som en känsla snarare än ett minne – och generera tankar och reflektioner, och för det tredje, att jag är glad att jag fick uppleva den.

Written on skin är en nyskriven opera av George Benjamin, som skrivit musiken, och Martin Crimp, som skrivit texten. Den är skriven och sjungs på engelska, vilket i sig känns lite ovant. Operan hade premiär 2012 och har spelats runt om i Europa sedan dess, nu för första gången i Sverige. Recensenterna har höjt den till skyarna så mina förväntningar var såklart höga. Vad kan jag säga idag? Återigen slår det mig att i moderna operor, till skillnad från äldre, är att det inte är musiken i första hand som drabbar utan innehållet, berättelsen.

Written on skin är som en thriller, ett kammarspel där man sitter som på nålar, vad ska hända? Det gör man inte så ofta vid andra, klassiska, operastycken och då menar jag inte att man kanske redan kan den berättelsen utan för att dramat i sig inte är det viktigaste i dem, utan sången och musiken. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt, jag uppskattar den här skillnaden, men det gör också att jag idag har få minnen från själva musiken, även om dirigenten Lawrence Renes tillsammans med orkestern spelade fantastiskt.

Det jag minns är berättelsen, vad kan man säga om den? Det var en slags skapelseberättelse, ett människotillblivande men också ett ödesdigert drama som vittnar om mänsklighetens oförmåga att undvika sin egen och skapelsens undergång – igen och igen. Berättelsen handlar om både mänsklighetens tillblivelse och förstörelse, om patriarkatets förgiftande inverkan på högt och lågt, men framför allt på den enskilda människans längtan efter att existera på sina egna villkor. Det kommer fram för allt fram i The Woman, kvinnans, berättelse.

Det är en grym berättelse, det finns inget försonande över människans handlande och det finns inget som väger upp barbariet. Korta stunder av längtan, kärlek och bekräftelsen, men allt leder ändå ner i fördärvet eftersom rädsla, själviskhet och grymheten är starkare. Det enda hopp som finns är att berättelsen börjar om igen och igen i en önskan från änglarnas sida att en dag kanske människan väljer en annan väg. Kanske en dag. Men det var inte idag.

Nyckelreplikerna då? Blame her for everything, det sägs i samband med skapelsen av The Woman, och har vi inte hört det förut? Det är, för mig, en central replik i hela dramat. Och sedan kommer den andra ”My name is Agnés”. The Woman får sitt namn skrivet på skinnet, hon blir skapade och en egen person fri från The Protector, mannen och beskyddaren, men trots att det leder till allas fördärv är det hennes stora lycka att för en kort stund vara äkta, vara Agnés.

Sångarna gör fantastiska insatser och dekoren är engagerande men som sagt, det är i första hand berättelsen som sätter spår. Ja, den här operan är verkligen en upplevelse.

Att kungen och drottningen oväntat dök upp och bevistade föreställningen gjorde den inte mindre magisk. Lyckliga, berörda men förvirrade åkte vi hem i natten.

Snabbrecension: ”Jävla karlar”

Häromdagen besökte jag återigen Kungliga operan för att se deras uppsättning av Madama Butterfly av Giacomo Puccini. När föreställningen var slut och alla dånande applåder lagts sig och det var dags att resa sig – omtumlad och berörd – hör jag en kort, spontan recension av föreställningen från en dam bredvid mig: ”Jävla karlar”. Jag tror hon sammanfattade på ett enkelt men mycket tydligt sätt vad många av oss kände just då.

Det finns väldigt mycket att säga om den här föreställningen men den här korta kommentaren från damen bredvid vittnar om att regissören verkligen nått fram med ett budskap, och inte bara regissören Kirsten Harms, utan också Sara Olsson som gestaltade Madama Butterly, Cio-Cio-San. Vilket grymt svek, vilket typiskt drama som sker hela tiden, även jag kände en förtvivlad vrede över dramats Pinkerton och alla Pinkertons ”out there”.

Nu är det ju inte bara män som leker med, och sviker, kvinnor detsamma gäller ju det omvända, men eftersom kvinnors situation världen runt fortfarande ser annorlunda ut än männens blir konsekvenserna oftast större och grymmare för kvinnorna. Det är helt enkelt bara fakta.

Jag känner att jag kokar inombords när jag tänker på hur Cio-Cio-San inte bara förlorade sin man, sin son och hela sitt liv, hon blev även sviken av sin familj. Den förtvivlan hon kände, och uppgivenhet på gränsen till galenskap, inför sakernas tillstånd förmedlade Sara Olsson på ett fantastiskt sätt.

Jag grät. Det gör jag sällan på en operaföreställning och gör jag det så är det för att musiken och sången är så överväldigande vacker, sällan eller aldrig för att jag blir tagen av själva historien. Men det hände nu. Det var jag inte heller ensam om, jag hörde snyftningar i salongen. Här har man verkligen lyckats förmedla en stark känsla. Bra gjort!

Men till männens försvar vill jag lyfta fram Konsul Sharpless, i den här föreställningen gestaltad av Johan Edholm, som med sorg ser hur Pinkerton utnyttjar Cio-Cio-San och försökt hindra honom. I en av hans slutrepliker säger han ungefär: ”Jag varnade dig för att hon tog det på allvar”.

Han försvarar Madama Butterfly och försöker hjälpa henne så mycket han kan, men vad hjälper det mot Pinkertons självgoda manschauvinism? Men inte bara manschauvinism utan lika mycket kolonialism och imperialism, utmärkt gestaltat i ett musikaliskt mellanspel.

Johan Edholms inkännande och medkännande porträtt av Sharpless hindrar mig från att önska alla män till skogs, han gestaltar en man som sett, hört och förstått men som hindras lika mycket av den etablerade mansrollen som kvinnor. Han gör det fantastiskt bra, inte bara sångmässigt utan lika mycket i sin gestaltning.

Jag är väldigt tagen av föreställningen, det var första gången jag såg Madama Butterfly, men den här gången är jag inte bara tagen (som så många gånger förr) av själva musiken och sången utan också av budskapet. Jag kan förstå att den här operan är så älskad över hela världen, den bär – tyvärr – på ett evigt och tidlöst budskap.

Något som drabbade mig extra mycket vid den här föreställningen (torsdagen den 8 januari) var orkesterns spel. Jag har aldrig hört Kungliga operans orkester spela så fantastiskt bra som den här kvällen, jag vt inte om det beror på musiken i sig eller på dirigenten, Lawrence Renes, men otroligt bra var det.

Det är svårt att få biljetter till de resterande föreställningarna av Madama Butterfly men det finns lyssnarplatser kvar, och till dig som funderar på att gå så vill jag säga: även om det är magnifikt att se föreställningen så är det musiken och sången som är det extraordinära, det är absolut värt att gå och lyssna.

Vid flera tillfällen märkte jag att jag satt och blundade långa stunder för att det var så vackert och jag ville inte distraheras av något, så utomordentligt bra var det.

Att besöka Kungliga operan är roligt på många sätt, något som jag uppskattar är deras vana att ställa ut kläder och rekvisita från tidigare föreställningar av den aktuella operan. Här ses några detaljer från en föreställning som sattes upp 1987 om jag minns rätt.

Första gången Madama Butterfly sattes upp i Sverige var 1908, bara fyra år efter urpremiären 1904. Säger något om sprängkraften i både musik och innehåll.

Turner, min andra stora kärlek

Jag har alltid varit intresserad av konst, mer eller mindre passionerat, och min första stora kärlek i tonåren var den franske impressionisten Claude Monet (1840-1926). Jag vet att jag inte på något sätt är unik i det fallet, Monet har den förmågan att väcka lust och kärlek till konsten. Man blir förälskad, fascinerad och världen blir en vackrare plats att leva på.

Jag tror Monet är den första kärleken för många vad gäller konst, men frågan är vad som händer sedan, vem blir nästa kärlek? I mitt fall var det den brittiske konstnären JMW Turner (1775-1851) som blev min andra stora kärlek. Det finns ett släktskap mellan Monet och Turner helt klart och jag kan så här i efterhand se vilken utveckling som ledde mitt konstintresse från Monet till Turner.

Det känns som en naturlig väg att gå även om det var Turner som var före Monet och sägs ha inspirerat till impressionismens framväxt. Själv definieras Turner som romantiker och det engelska landskapsmåleriets förgrundsgestalt. Andra stora kärlekar har följt sedan men man glömmer inte de allra första.

Därför var det förstås med stort intresse som jag äntligen kom i väg på filmen Mr Turner, som hade premiär på juldagen. Man är ju inte direkt bortskämd med storslagna spelfilmer om konstnärer, eller konst i allmänhet.

Filmen var mycket bra men den handlade egentligen inte särskilt mycket om konst och måleri, det var mest som något i förbifarten, den handlade mer om människan Turner och hans samtid. Det gjorde absolut inte filmen sämre, men det blev något annat än jag förväntat mig.

Självklart fick man en inblick i villkoren för konsten och målarna i tidigt 1800-tal, och det var lärorikt, men mest av allt fokuseras filmen på Turners person och hans relationer. Han var definitivt en komplex person, kommen ur arbetarbakgrund men mer bildad än många av de ”fina” herrar han mötte genom konsten. Han var inte känslornas man, förutom i sin konst, men tydligen hade han en mycket varm relation till sin far och det framkom på ett väldigt fint sätt i filmen.

Hans far hade varit perukmakare och barberare och William Turner hade som barn suttit i ett hörn av salongen och ritat små skisser. dessa hade sedan fadern satt ut i skyltfönstret och sålt för 2-3 shillings styck. ”Alla blev sålda” enligt pappan i filmen. Så började Turners karriär och sedan dess var hans pappa hans främsta stöd, assistent, maneger och ledsagare. Sorgen var stor när pappan dog.

I filmen får man också en inblick i villkoren för konstnärerna på den tiden och vilken makt den officiella Konstakademin hade. I filmen finns några mycket bra scener som både berättar om det och driver med fenomenet, särskilt med konstkritikerns John Ruskin, kanske inte helt rättvist, men helt klart underhållande. Konstakademin beslutade över vilka konstnärer som blev accepterade, vilka som fick visas upp för allmänheten och själva upphängningen av tavlorna i salen visade på vilken status man hade som konstnär.

I princip all makt låg hos akademin och dess konstkritiker, på både gott och ont. Så var det i många länder och det var bland andra impressionisterna i Frankrike som var med och drev utvecklingen bort från det här systemet genom att ordna egna utställningar och agera vid sidan om landets konstakademier, för att bryta upp deras makt och ge andra konstnärer en chans.

Turner protesterade inte mot Konstakademin, han var en del av spelet, och etablissemanget, men så mycket kan sägas att han ändå helt och hållet gick sina egna vägar, både vad gäller konsten och personliga relationer.

Även om filmen Mr Turner inte direkt handlar om konsten och skapandet villkor så ger den en intressant inblick i den samhällsutveckling som Turner var en del av. Enligt filmen var inte Turner en bakåtsträvare och romantiker i den bemärkelsen att allt var bättre förr, tvärtom, han omfamnade den nya tekniken och avbildade den med samma passion som den överdådigt vackra naturen.

Enda gången framtiden och utvecklingen oroar honom är när han testar att fotografera sig, här ser han kameran som ett hot mot hans yrke och konstens framtid, det besvärar honom men det hindrar honom inte ifrån att testa. Han är nyfiken. Nu vet jag inte om det är något som verkligen hänt eller om det är ett påhitt av manusförfattaren, men scenen ger ändå en skarp bild av Turners sätt att förhålla sig till utvecklingen.

Det är en häpnadsväckande vacker film och spännande nog läggs inte så mycket energi på att visa Turners konst och hur han tekniskt gått till väga, det är som sagt något vi får en känsla för liksom i förbifarten, men det vi definitivt får en stark känsla för är vad som inspirerade Turner att måla sina mästerverk. Filmen är full av undersköna landskapsbilder, Turners tavlor i verkligheten, det som låg till grund för hans konst.

Han måste ha haft ett starkt sinne för skönhet och även om man var en säregen person utan särskilt många nära vänner så hade han passion och starka känslor när det kom till konsten. Det finns en underbar scen i filmen där Turner lyssnar på musik, en dam som spelar ett av hans favoritstycken på piano. Den korta lilla scenen vittnar om en enormt stark rörelse, om än med ytterst små medel. Mycket vackert.

Den brittiske skådespelaren Timothy Spall gör en fantastisk skådespelar insats. Jag vet inte om han är särskilt bildlik Turner men det verkar som att han fångat in hans personlighet så mycket det är möjligt att göra. Eftersom Turner är en brittisk nationalklenod så antar jag att man strävat efter att hålla sig så nära sanningen som möjligt annars skulle filmen inte ha en chans, men den har tydligen blivit hyllad i Storbritannien.

Om den här målningen stämmer överens med sanningen så kommer filmen riktigt, riktigt nära: J. M. W.Turner (1775-1851) at the Royal Academy, Varnishing Day by William Parrott (1813-69)/The Collection of the Guild of St. George, Sheffield, UK.

Den enda målningen som egentligen får någon slags djupare presentation är den här, kallad The Slaveship målad 1840. Den får representera Turners konst och även det som han själv påstår i filmen: ”En målning är tyst poesi”.

Se filmen.

Grisen på Nyårskonsert – igen

Första dagen på det nya året 2015 är det återigen dags för den traditionsenliga nyårskonserten från Wien där Wienfilharmonikerna spelar musik av familjen Strauss. En tradition som jag uppskattat sedan jag var barn. Jag har knappt missat en enda konsert och det är lika underbart att vara med varje år.

Nytt för i år, tror jag, var att vi tv-tittare fick se hela konserten, inte bara andra delen efter pausen. Det uppskattade jag. Konserten började redan 11.15 istället för 12.15 som det gjort tidigare. Mycket är sig likt genom åren men visst har saker förändrats också.

Att kvinnor får vara med i orkestern är en nymodighet sedan bara några år tillbaka. Att baletten inte längre är i direktsändning är nytt. Nu spelas dansen i på sommaren, ofta utomhus, och så var det inte tidigare. Reklaminslag för staden Wien och landet Österrike har också smugit sig in i programmet. Det sista känns lite si så där, men det är bara att bita ihop.

För femte gången var det den indiskfödde dirigenten Zubin Mehta som ledde orkestern. Jag gillar honom väldigt mycket, han sprider en personlig och intim stämning som gör att man känner sig inkluderad på ett speciellt sätt. Orkestern ser ut att gilla honom också och det påverkar musiken. Orkestern är fantastisk.

Plötsligt under konserten smällde dirigenten av en karamellraket och konfetti snöade ned från taket, det var verkligen effektfullt. Mycket sådant bus får plats när Zubin Mehta är i farten trots hans 79 år. Ingen ser ser ut att ta illa upp, men kanske lokalvårdarna blir lite griniga när de upptäcker att kristallkronorna i taket är fulla av konfetti på insidan. Blir nog lite pilligt att få bort det.

En ny effekt av att de svenska tv-tittarna får se hela konserten är att vi också får ta del av en liten film i pausen då publiken i konsertsalen får sträcka på benen. Under pausen spelades fantastisk musik av några av musikerna från Wienfilarmonikerna samtidigt som de reste runt i staden Wien. Mycket vackert och njutbart.

Tyvärr tyckte jag inte att de två balettinslagen var så roliga i år. Varken koreografin eller kläderna, särskilt inte om man jämför med förra årets supercoola kläder skapade av Vivianne Westwood, den brittiska punkikonen och modedesignern. Men man kan inte få allt, i år var det musiken och orkestern jag njöt mest av, ett annat är är det baletten. Allt som allt är det en tradition jag älskar.

Men är det verkligen ingen mer än jag som ser den lilla rosa grisen som för andra gången smugit sig in bland blommorna? Den fanns med förra året och även i år, cirka 38 minuter in i första delen av konserten dök den upp. Varför blir det inga rubriker? Vem är det som gör det och varför? Jag älskar det!

Se både konserten och spana efter den lilla grisen. Konserten finns att se på SVT play. Det tackar vi för!

Trollflöjten och björnarna

Den här stunden då man sitter förväntansfull framför de ännu fördragna ridåerna och väntar på att föreställningen ska börja, det är en magisk stund. Man har ju väntat och längtat så länge och äntligen är stunden här. Förväntansfull och pirrig, men också lite, lite orolig att det kanske inte blir så bra som man hoppats.

Men om det händer, att det inte blev så bra som jag hade hoppats, då tänker jag alltid att ett besök på Kungliga operan är något underbart i sig så det gör inte så mycket om det inte blir lysande varje gång. Men faktiskt så är det mycket sällan jag blir besviken, kanske aldrig. Inte den här gången heller.

Dags för Trollflöjten av Wolfgang Amadeus Mozart, en föreställning som Kungliga operan verkar ha satt upp med några tydliga målgrupper: ungdomar och nybörjare. Trollflöjten är verkligen rätt opera i det syftet, den är rolig, lättsam och med ett lyckligt slut. Musiken kan också vara delvis känd, som till exempel arian av Nattens drottning som få kan ha missat.

Föreställningen öppnar upp med en välkänd scen om än bakvänd: konstverket ”Blir du lönsam lille vän?” av Peter Tillberg (målad 1972). Plötsligt är man i tavlan, det är effektfullt.

Sedan drar historien om prins Tamino, prinsessan Pamina, men framför allt skojaren Papageno, igång och det är härligt publikfriande från första stund. Fantastiska scenografiska lösningar, vackra miljöer och roliga figurer. Utan att avslöja för mycket kan man nog säga att allt inte händer på scenen vilket alltid är roligt och överraskande.

Helt klart har man hämtat inspiration från världar unga människor har en relation till, t ex scouterna är en klar hälsning till Wes Andersons film ”Moonrise kingdom” (från 2012), men det gör inget, jag utgår ifrån att det är så man har gjort i alla tider.

Att lägga in referenser som de flesta känner igen och har en relation till är inget ovanligt, Shakespeare upphöjde det till stor konst även om de flesta referenser idag går oss förbi, och jag antar att en sådan skojare som Mozart gjorde detsamma. Det skapar trivsel.

Däremot har jag ingen aning varifrån björnarna kommer, men de var definitivt kvällens största underhållning. Så fantastiskt enkelt gjort men ändå enormt effektfullt, och roligt! Oj, vad jag skrattade högt åt de krumbuktande björnarna, tänkte att nu får jag nog skäll av någon, men tvärtom, i pausen sa den gamla damen bredvid mig att hon tyckte det var trevligt att jag skrattat så hjärtligt. Även en operapublik kan överraska positivt.

Det måste ha varit otroligt varmt i de här björnpälsarna! Men oj så roliga de var. Tack!

Det var länge sedan jag såg Trollflöjten och det var verkligen trevligt att återse den och Kungliga operans ambition fungerade: två relativt ovana men intresserade skolungdomar fick en första mycket positiv upplevelse av en operaföreställning och kommer gärna tillbaka. Är inte det högsta vinsten?

Själv har jag för första gången förstått vad som menas med att ”sången är ett instrument”. Karolina Andersson som Nattens drottning visade verkligen vart skåpet ska stå i den klassiska arian. Man visste till slut inte vad som var hennes röst och vad som var instrumenten i orkestern, det blev en total symbios och inte en ton landade fel. Wow, säger jag!

Ta chansen att introducera opera för någon ovan, som du skulle vilja fick en positiv första upplevelse, det finns fortfarande flera tillfällen att se den här föreställningen under våren. Den är absolut se- och hörvärd!

Se Bibeln på @Stadsteater

Första vill jag ge en hälsning till skådespelarna från premiären av teateruppsättningen Bibeln på Stadsteatern i går kväll:

Ni kanske undrar varför inte fler stod upp och applåderade efteråt? Varför applåderna inte dånade högre? Det beror på att jag, och jag skulle tro många med mig, var väldigt tagna av pjäsen. Särskilt de allra sista sekunderna. Man hade svårt att bryta känslan av andakt och allvar – även om man fått skratta hjärtligt många gånger under pjäsens gång. Mina händer ville inte applådera, även om de gjorde det. Mina händer ville bara ligga stilla i mitt knä i begrundan över sakernas tillstånd i världen och människans oförmåga att se längre än till sitt eget.

Det var vad jag skulle kalla en helig stund. Då kan det vara svårt att ställa sig upp, applådera och ropa ut glada tillrop. Även om man verkligen skulle vilja eftersom ni alla verkligen förtjänade det. Nu blev det en mer stilla hyllning till er alla, men se det som den främsta bland hyllningar: det betyder att ni berörde oss på djupet och fick oss att sortera bland alla de existentiella tankar och frågor som simmade upp till ytan. Pjäsen lever i mig än idag och kommer att göra det länge. Se det som min hyllning till er för det jag fick vara med om igår. Tack till er alla.

Pjäsen Bibeln bygger på Boken, skriven av Niklas Rådström (2013) men innan dess hade Niklas Rådström skrivit manus till en teaterföreställning, kallad Bibeln, som sattes upp på Göteborgs stadsteater 2012. Nu sätts samma föreställning upp på Stockholms stadsteater men förkortad från 4,5 timme till 3 timmar. Pjäsen tar oss genom bibelns historia, till en början i kronologisk ordning men vartefter flätas händelser och personer från både Gamla och Nya testamentet in i varandra som en förstärkning av det som sägs, men också som en dialog över tid och rum. Mycket effektfullt.

I första akten, som i första hand handlar om personer och händelser ur Gamla testamentet, blir jag gripen av den framställning som görs över människans existentiella och jordiska förutsättningar i tillvaron. Särskilt Lots hustru, här gör skådespelerskan Jessica Liedberg en magnifik tolkning av hennes förtvivlan över vad som händer och vad hennes ögon tvingas beskåda. Här berörs jag på djupet av den civilisationskritik som kommer fram, hur vi människor om och om igen orsakar vår egen undergång. Vi lär oss aldrig.

Det är ett genomgående tema i pjäsen, människans villkor på jorden och hennes oförmåga att behålla de landvinningar hon nått i en strävan efter mer och mer och mer… det ledet oåterkalleligt till fysisk, moralisk eller existentiell undergång. Varför håller vi oss inte till det vi längtar efter mest: kärlek, gemenskap, tro och tillit till att världen är god och vill oss väl? Varför hemfaller vi hela tiden till vår självupptagenhet och egoism som sällan leder till något gott, varken för oss själva eller för andra? Varför är Ordet solidaritet ett av de svåraste?

I första akten besvärades jag av att de tre Guds änglar som styrde skeendet kändes ironiska och förlöjligande i sin framtoning. Det kändes som om man inte riktigt ville ge sig hän till berättelsens innersta essens utan ville hålla ett lätt raljerande utifrånperspektiv. Men vartefter berättelsen vandrade vidare dämpades det och i andra akten kändes alla skådespelarna, särskilt de tre änglarna, som ett med berättelsen. Det blev väldigt starkt. När Maria Magdalena kom, spelad av Petronella Barker, då grät jag. Det är överlag fantastiska rollprestationer av alla som deltar i pjäsen och scenografin är magisk.

Pjäsen bygger på bibelns berättelser och den utveckling som går från judendomen till kristendomen och det görs väldigt effektfullt med små medel. Men jag är säker på att även den som inte kan bibelns berättelser utan och innan ändå kan tillgodogöra sig pjäsens budskap. Den handlar om människan och människans sökande efter tillhörighet, sammanhang och gemenskap. Det är en existentiell berättelse som inte väjer för tvivel, otro, tveksamhet, osäkerhet – och då menar jag inte i första hand i förhållande till en tro på Gud utan på en tro på Livet, existensen och den egna platsen i världen och historiens gång.

Det är en berättelse om människan. Den landar här och nu i vår egen tillvaro. I Sverige 2014.

Se pjäsen. Läs boken. Tack Niklas Rådström.

Älska Guardians of the Galaxy

Kan man älska seriefigurer? Är det inte att ta i, eller att förflacka ordet älska? Kanske, men jag vill gärna använda ordet i alla fall för de seriefigurer som befolkar Marvels värld är älskade av många. Jag gissar att det är ett oräkneligt antal barn och unga som överlevt in i vuxenvärlden med sin sinnesro i behåll tack vare Spindelmannen, Ironman, Hulken, Captain America, X-men och alla andra älskade figurer.

Alla Marvels figurer har, som dess skapare Stan Lee själv sagt, en historia, ett liv före hjälteidentiteten, som inkluderar förluster, misslyckanden, kärlek och relationer. De är med andra ord riktiga människor, inga gudar i människo- (eller monsterliknande) gestalt. De förstår livets villkor och blir därför trovärdiga identitetsobjekt för den som behöver något att hålla fast vid när livet stormar.

I filmen Guardians of the Galaxy får vi, som inte redan känner dem från serietidningarna, fem nya kantstötta hjältar att älska och identifiera oss med. Filmen har marknadsförts så på gränsen till aggressivt att även en inbiten Marvels fans till slut kände att man började tappa sugen att se filmen, i alla fall började man oroa sig för att den inte skulle vara så bra som man hoppades på. Men tji fick vi, filmen nådde absolut upp till våra förväntningar – tack och lov!

Det är fantastiskt att som vuxen få möjligheten att fortsätta leva sig in i en fantasivärld där de goda är hjältar och de onda råkar illa ut, samtidigt som livets villkor behandlas och bearbetas. En saga om livet. Åh, det är så trösterikt för ett sorgset sinn, särskilt om man är ung och undrar om livet verkligen är värt att leva. Stan Lee och hans team är hjältar i mina ögon.

Stan Lee gör ofta en cameo – dyker upp på något sätt i filmen – i sina filmer och det gör han även i den här filmen men jag avslöjar inte hur. Håll utkik!

Filmen är både spännande och underhållande, framför allt är den rolig på ett intelligent sätt. Det är något som utmärker Marvels filmer, att manuset är väl genomtänkt och att det finns en dialog med substans under skämtsamma former. Det är underhållning på hög nivå. I den här filmen används också musiken som en viktig del av intrigen och det görs på ett genialt sätt. Musiken skapar stämning och igenkänning. Ja, det är verkligen bra gjort.

Marvels universum vill man leva i, och det gör man ju som jordbo. Vilken lycka! Jag ser mer än gärna filmen igen.