Tyra Kleen, alla gothers helgon

FullSizeRender-31

Det finns många okända konstnärer i Sverige och i världen, sådana som var omskrivna en gång i tiden men som idag fallit helt i glömska. Ofta finns det skäl till det, att deras konst inte överlevde sin samtid: att den var för kontextuell utan inslag av tidlöshet, att den kom i skuggan av någon annans konst, eller att den helt enkelt inte var tillräckligt bra.

Men ibland verkar det handla det om ren och skär ignorans och illvilja. Särskilt när det gäller kvinnliga konstnärer, de glöms och göms bort av den enkla anledningen att de var kvinnor och att deras konst sällan eller aldrig har räknats som ”riktig” konst.

I vår tid verkar det äntligen ha ändrats men under 18-1900-talet var det fördömt för kvinnliga konstnärer att hamna i konsthistoriens uppslagsverk. Möjligen som en stor mans musa, men sällan av egen kraft.

FullSizeRender-36

IMG_7615

Men det finns också många män som hamnat i skuggan och glömskan också. På den mycket intressant utställningen ”Symbolism och dekadens” som visas på Waldemarsudde just nu upptäckte jag fler fantastiska målare jag aldrig hört talas om. Det gör mig upprörd.

De här två tavlorna är målade av Jan Verkade(1868-1946), kallade ”Dekorativt landskap II” och ”Dekorativt landskap”, båda odaterade. Jag har aldrig hört talas om honom men tavlorna är fantastiskt vackra, särskilt i verkligheten då de milda färgerna kommer helt till sin rätt.

Vad hände med honom och varför har jag aldrig hört talas om honom? Konstnären var tydligen holländare och hans tavlor, de här tavlorna, ägs av Nationalmuseum i Stockholm. Varför har jag inte sett dem förut? Har de hängt framme eller legat och samlat damm i något förråd?

FullSizeRender-35

FullSizeRender-34

De här två tavlorna, den första målad av den finländske konstnären Väinö Blomstedt (1971-1947) kallad ”Franscesca” (1897), och den andra ”Ofelia” (891) målad av den svenske konstnären George Pauli (1855-1935), känns verkligen representativa för utställningens tema: ”Symbolism och dekadens”, särskilt det förstnämnda: symbolism.

Hur vackra de än är så känns det som om man sett dem förut, det är klassiska motiv som gjorts av många konstnärer både före och efter de här herrarna. I ett sådant läge är det begripligt att de slås ut i konkurrensen, men George Pauli har jag åtminstone hört talas om förut.

IMG_7679

FullSizeRender-33

Här har man verkligen fångat in känslan i den tidens konstströmning, den symbolistiska. Så här beskrivs det på Waldemarsuddes hemsida:

”Symbolismen kan beskrivas som en radikal, internationell konstfilosofi med fokus på konstskapandets djupare syften, på konstnärsrollen och på eftersträvansvärda förhållningssätt till en yttre och inre värld. Med inspiration hämtad från det undermedvetna, mystik, minnen, drömmar, känslor och stämningar skapade symbolisterna fascinerande konstverk, poesi och musik. I vår tid är symbolismen dagsaktuell genom det stora intresse som tillmäts denna konstriktning inom populärkulturens science fiction och fantasy.”

Målningarna ovan heter ”Prinsessa med markatta” (1913), målad av den lettiske konstnären Jänis Rosentälz (1866-1916), och ”Flickan och döden” (1888) av den svenske konstnären Richard Bergh (1858-1919).

Richard Bergh kan man inte missa om man vet minsta lilla om svensk konst från förra sekelskiftet. Men varför har han överlevt och så många andra inte? Är han verkligen så bra? Eller hade han bara rätt vänner?

Att utställningen består av konstnärer från länderna kring Östersjön ger en fantastisk bredd åt utställningen och temat, och framför allt visas andra konstnärer än de ”gamla vanliga” om man får säga så.

Det hade säkert varit så mycket enklare att låna in konst från de ”säkra” länderna för att locka publik: Frankrike, Tyskland, Storbritannien. Men så har man inte gjort. Istället får man som besökare stifta bekantskap med flera, för många av oss,  helt nya konstnärer. Det är mycket berikande. Det är både modigt, klokt och folkbildande tänkt.

IMG_7692

IMG_7694

Jag inser, där jag går runt på utställningen, att jag blir betydligt mer intresserad av konstnärerna än av själva utställningen och temat. Det är ett mycket intressant tema och egentligen borde jag försjunka i det, men jag kan inte låta bli att uppröras över dessa fantastiska konstnärer som aldrig verkar ha fått en chans att överleva.

Jag ser flera verk av den svenske konstnären Gunnar Hallström (1875-1943). de här två heter ”Odins jakt” (1918) och ”Julnatt” (1924). Här blir jag riktigt upprörd: varför vet jag inte om att hans verk finns? Varför har jag inte snubblat över hans namn i en konstbok eller på en utställning? Är det enbart mitt eget fel?

Titta vilka vackra målningar, titta på de vackra färgerna och den lättsamma tekniken. Man vill se mer.

FullSizeRender-32

Och det får man för på den andra väggen hänger den här: ”Det sköna slottet östan för solen och nordan om jorden” (odaterad). Jag erkänner: jag trodde först det var en målning av John Bauer, men insåg snabbt mitt misstag.

Var det Gunnar Hallströms ”förbannelse” att måla så likt, och lika vackert, som John Bauer? Jag kan knappt se mig mätt på den här otroligt eleganta, sagolika, fantasieggande målningen. Varför uppmärksammas han inte mer?

FullSizeRender-31

Men riktigt, riktigt upprörd blir jag när jag kommer till en vägg full av konst av den för mig totalt okända Tyra Kleen (1874-1951), en svensk konstnär. Hur är det möjligt att hon har blivit så förbigången i vår tid?

För att hon var kvinna? Så enkelt kan det väl ändå inte vara, eller? Det vore förfärligt. Kan det ha varit så att hon var väldigt före sin tid? Att man helt enkelt inte förstod sig på henne? Nej, det tror jag inte för hon verkar ha varit relativt känd under sin livstid. Varför?

Ja, hon såg ut som en skolfröken, men det gjorde väl alla på den tiden? Det här är ett självporträtt som hon målade 1901. Ingen skolfröken målade som hon, det kan jag lova. Vad rörde sig i hennes huvud egentligen? Man blir helt fascinerad ju längre man studerar hennes tavlor.

FullSizeRender-30

IMG_7713

IMG_7714

Först ser de helt oskyldiga ut, men när man tittar närmare på dem är de skrämmande, obehagliga, brutala och exceptionellt freudianska. Man blir rädd och exalterad på samma gång. Varför är hon inte en hjälte eller ett helgon för alla gother? Hon passar prefekt in i deras värld.

Tyra Kleen var inspirerad av Charles Baudelaires diktsamling ”Ondskans blommor”, Edgar Allen Poes skräckromaner och gamla grekiska myter av alla de slag. Hon verkar ha grävt sig ned i det mänskliga psykets allra mörkaste skrymslen och vrår. Hur har hon kunnat bli bortglömd?

IMG_7708

Allra läskigast är den här tavlan som föreställer en kvinna som ligger och läser i en hängmatta. Den ser så fridfull och stämningsfull ut. Vi letar febrilt efter den obehagliga chocken, något skrämmande måste det finnas i målningen. Något som skrämmer och chockerar, precis som i de andra tavlorna som har visat sig vara väldigt obehagliga när man sett närmare på dem.

Vi hittar inget. Vi blir mer och mer nervösa. Tavlan är så vacker, vi vill inte att den ska förvandlas inför våra ögon, men vi räknar iskallt med att det ska hända. Men vi ser det inte och jag kan fortfarande inte se det.

Kanske finns det inget obehagligt i den, kanske vill den inget annat än förmedla den behagfulla lättjan hos en kvinna i total avskildhet. En kvinna upptagen av sin egen inre värld, oberörd av sin omgivning. En kvinna, ett subjekt, enbart för sig själv, i sig själv. Hon njuter, hon gör vad hon vill, hon är inte någons annans ”den andra”, hon är sig själv fullt ut.

Kanske var det det mest skrämmande man kunde tänka sig när tavlan målades? En fri kvinna.

Åh, vad jag vill veta mer om Tyra Kleen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s