Karin Broos ödsliga melankoli

FullSizeRender-26

Jag såg för första gången några konstverk av Karin Broos (född 1950) på Stockholms Auktionsverk häromveckan när de hade en visning kallad Nutida. Jag kände, precis som jag gjort varje gång jag sett reklamen på stan för den pågående utställningen med Karin Broos på Waldemarsudde, att det är något märkligt med hennes konst.

Man tror först att det man ser är fotografier, men när man kommer närmare ser man att det är målade konstverk (i akryl). Det kallas fotorealism. Karin Broos utgår i sin konst från fotografier hon tagit själv, men lägger till och drar ifrån med stor frihet. Jag tycker att det är ett märkligt sätt att måla.

IMG_7631

Om man vill avbilda verkligheten tar man ett fotografi, om man vill förmedla ett intryck, en känsla eller ett budskap – abstrakt eller konkret – då målar man. Så har det gått till sedan kameran uppfanns, tänker jag. Varför anstränger man sig att avbilda verkligheten som den är när man kan fotografera?

Jag har tänkt mycket på det. En dag kom jag på: man kan inte lita på fotografierna i vår tid. De kan vara photoshopade, redigerade, förvanskade, förskönade, förvridna, ja i vår tid kan vem som helst göra vad som helst med ett fotografi. Bilderna vi ser idag säger ingenting om verkligheten längre.

IMG_7636

Kan det vara en anledning till att Karin Broos målar fotorealistiskt, funderade jag inför besöket på utställningen på Waldemarsudde. Först var jag inte alls intresserad av att se den, kände mig alienerad från hennes konst, men just därför bestämde jag mig för att gå. Både för att försöka få svar på min fråga, men också för att försöka förstå varför hennes konst stötte bort mig.

Nej, Karin Broos målar inte fotorealism för att avbilda verkligheten, för att hon skulle tvivla på fotografierna. Hon målar fotorealistiskt på sina egna villkor. Hennes verk liknar verkligheten men de säger egentligen ingenting om verkligheten, konsten speglar en illusion av verkligheten filtrerad genom konstnärens obotliga melankoli.

IMG_7665

Ja, Karin Broos konst distanserar sig från mig. Den vill inte att jag ska komma nära, den vill inte krypa in under mitt skinn, jag vet inte ens om den vill få mig att känna något, men det gör jag: existentiell melankoli. Hennes konst förmedlar en enorm ödslighet. Knappt några människor interagerar med varandra på målningarna, ingen ser mig rakt in i ögonen förutom den här lilla bebisen:

FullSizeRender-28

IMG_7645

Jag känner sorg och vemod när jag ser hennes konst, men den gör mig inte ledsen eller deprimerad. De flesta målningarna är ljusa, vackra och milda och somriga. Det kan man inte bli ledsen av. Men de är så melankoliska att man till slut måste dra efter andan och börja prata och skratta med sitt sällskap för att känna att livet fortfarande flödar i ådrorna.

IMG_7647

Min blick söker desperat efter något att fästa livslusten vid. Jag får syn på en liten tavla i den stora tavlan som föreställer ett porträtt av en katt. Den gör mig glad. Enda gången under rundvandringen jag känner glädje. Man får ta vad man får.

FullSizeRender-27

Kvinnorna i Karin Broos tavlor är hennes tre döttrar och deras barn. Det finns inga män med i tavlorna, möjligtvis små pojkar. Jag frågar guiden på rundvandringen om hennes döttrar, om de uppskattar att ständigt bli avmålade. De accepterar det tydligen, främst för att det inte är porträtt av dem. De ser inte sig själva i målningen, de ser någon annan.

Karin Broos lyckas avpersonifiera döttrarna i målningarna, så mycket att de snarare blir arketyper än levande människor. Enligt Sara Broos, den äldsta dottern som själv är filmare, har de alla tre ärvt sin mammas melankoli vilket antagligen bidrar till att de kan alienera sig från motivet. Precis som jag gör.

Man kan inte identifiera sig med motiven, på sin höjd kan man identifiera sig med stämningen i målningen. På rundturen får vi veta att Karin Broos upplevde flera svåra händelser under sin tonårstid och som präglat henne för resten av livet.

Man kan tycka att hon har allt: man,barn, barnbarn, en ständigt uppåtgående karriär, ett eget paradis i Östra Ämtevik i Värmland etc. Till synes ett fullständigt lyckat liv och Karin Broos är säkert lycklig på sitt sätt men det betyder inte att hon är oberörd av livets villkor.

IMG_7653

Hennes tavlor förmedlar en existentiell ensamhet och ödslighet. Kan en människa verkligen nå fram till en annan eller är alla verkliga relationer en chimär?

IMG_7656

Några tavlor bryter mot mönstret. Den här till exempel. Även om målningen föreställer en ensam person, som inte skapar någon relation till åskådaren, upplevelser jag ändå en värme i tavlan som inte finns i de andra. Här förstår man av omgivningen att det rör sig människor omkring flickan i soffan, man ser det på böckerna, porslinet, filtarna etc.

Även om hon är ensam i sitt universum just i det här ögonblicket kan någon komma in till henne och sätta sig i soffan bredvid henne vilken sekund som helst. Den känslan av närhet och relation får man inte i de andra motiven. Den här målningen gör mig lite lättare om hjärtat.

IMG_7662

Den här också, här ser man en kvinna som verkligen njuter av att röra sig i vattnet. En njutning och en lycka som inte finns i de andra motiven. Här har vemodet och melankolin fått ge vika för livslust och vattnets smekningar mot den solvarma huden. Karin Broos definition av lycka, tänker jag: längtan efter att bli ett med elementet, att få uppgå i det jordnära, eviga varat. Vatten: alltets början och ursprung.

FullSizeRender-29

Säga vad man vill om Karin Broos konst, men den berör på både gott och ont. Jag blir både berörd och oberörd, illa till mods och upplyft i anden, men jag känner det så tydligt: jag är inte där. Hennes konst får mig att känna glädje över att jag är här, i min egen existens, i mitt eget vara.

Är inte det en oväntad reaktion på en konstutställning?

Utställningen kallas Still Life och pågår till den 21 februari 2016. Är den värd ett besök? Absolut!

Konstverken heter, uppifrån och ned:

De röda skorna 1, (2008)
Den rosa klänningen, (2011)
Det stora blå 2, (2011)
Brevet 2, (2014)
Den rosa fåtöljen, (2014)
Nostalgia 5, (2014)
Demon days 3, (2015)
Den röda soffan 2 ((2011)
Flytande 2, (2008)
Den gula containern, (2013)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s