Magi och månsken på Röhsska

bild-130

bild-131

bild-132

Ett känslomässigt tryck över bröstet, det är något som pressar in lungorna mot revbenen, men det blir inte svårt att andas, istället fylls jag av en intensiv euforisk känsla i hela kroppen. Nästa som om jag vill börja gråta, inte av lycka, men av skönhet. Det händer mig ibland, väldigt sällan, men när det händer så känns det ordentligt.

Oftast handlar det om ofattbart vackra musikstycken, men den här gången händer det på en konstutställning. Jag tror det är första gången jag drabbas fysiskt av en utställning som jag gör här och nu.

bild-133

Jag besöker Röhsska museet i Göteborg och Torsten Jurells utställning Narrstreck i månsken. Det är bland det vackraste jag sett och upplevt, det uppfyller mig med magi. Jag har helt enkelt svårt att gå därifrån. Jag vet inte vad det är som drabbar mig, vad skönheten består av. Det är något i föreningen av skörhet, smärta, brustenhet, styrka, glädje och andlighet. Det är en märklig upplevelse som bara lite, lite framgår av bilderna. Man måste se det med egna ögon helt enkelt.

bild-135

bild-136

bild-138

Utställningen består av ett enda rum, ett mörkt svartlagt rum utan fönster men med riktade spotlights istället. Det skapar en mystisk lite farlig stämning och här inne fylls tomrummet av huvuden i porslin. Massor av huvuden och de är gripande. Jag blir betagen. De berör något väldigt djupt inom mig.

Det är något med kombinationen av sårbarhet och styrka, liv och död, mod och missmod, motstånd och eftergivenhet. Det är något som drabbar mig och jag har svårt att sätta ord på det. Det är en känsla.

bild-137

bild-140

Längst ned i rummet finns en teater med marionetter. Dockor som utför ett drama, långsamt som en tai chi föreställning. Kanske handlar det om dag och natt, livets gång, krig och fred, ljus och mörker. Jag vet inte, men jag står som klistrad framför den lilla scenen minst fem gånger, jag tappade räkningen till slut.

Föreställningen tar fem minuter och mellan varje får man vänta tio minuter. Jag väntar rastlöst. Sen står jag som fastfrusen längst fram igen och igen. Struntar i att jag antagligen står i vägen för andra. Upprörs över folk som pratar och fnissar. Hur kan man fnissa när man ser hela livet passera revy i ett makalöst långsamt tempo?

bild-139

bild-141

bild-142

Äntligen är jag ensam i lokalen. Plötsligt är det bara jag och dockorna. Jag har längtat efter den stunden. Blir jag rädd? Nej, jag vill försjunka i stämningen, i känslan, i skönheten. Jag får några minuter på mig, sedan dyker de upp igen, alla de andra. De som fnissar och skvallrar när de går omkring i lokalen. Hur kan de? Känner de inte den sakrala stämningen? Får det dem inte att tystna och låta vardagens småaktigheter sjunka undan? Förstår de inte var de är? I förgården till det heliga.

bild-145

Det här är en av de märkligaste utställningar jag varit på. Den är magisk. Jag glömmer den aldrig. Jag vet inte vad mer jag kan skriva. Orden blir fattiga, allt måste upplevas direkt genom porerna.

Utställningen pågår till den 15 mars. Det finns ännu tid.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s