Igår öppnade, som jag skrivit om tidigare, en ny utställning på Moderna museet som heter ”Skulptur efter skulptur” och består av 13 verk av tre olika konstnärer som på ett sätt påminner mycket om varandra, samtidigt som de har sina tre väldigt specifika stilar och uttrycksätt.
Jeff Koons med sina fyra ironiska bidrag, särskilt ”Ballon Dog” (1994-2000) och ”Michael Jackson and Bubbles” (1988), som jag skrev om igår, är de i särklass mest omtalade verken och de flesta som besöker utställningen gör det antagligen för hans skull. Och med all rätt, han är värd det, och det var med samma syfte som jag gick dit.
Därför blev jag så lycklig när jag upptäcker att en av de andra konstnärerna, nämligen Katharina Fritsch (f. 1956) från Tyskland som är en helt ny bekantskap för mig, visar sig vara en helt fantastisk konstnär. En av de första skulpturerna som möter besökaren, när man kliver in i det stora rum som rymmer alla skulpturerna i ett gemensamt landskap, är hennes ”Apfel” (2009-2012).
Det är ett magnifikt stort äpple gjutet i brons och målat i en blå färg som genast för tankarna till det sakrala, det heliga och gudomliga och då blir den mentala krocken mellan den livgivande livsfrukten och den förbjudna frukten – båda välkända religiösa symboler – en underbar förvirring. Det är det perfekta äpplet, sinnebilden av ett fullkomligt äpple samtidigt som det är en tung solitär som vilar stadigt mot golvet.
När man just hämtat sig från upplevelsen av det sakrala äpplet möter man Maria mitt i rummet, den heliga Madonnan helt i gult. Hon vilar så stilla mitt i rummets brus som om inget kan störa hennes meditation, hennes inre stillhet. Inte människorna som cirklar runt henne, inte ens den gröna elefanten i naturlig storlek som lyfter sig över mängden. Hon är helt stilla i sig själv. Oberörd men inte omedveten.
Både ”Madonna” (1987/2009) och ”Elefant” (1987) är skapade av Katharina Fritsch. Båda är så rätt och samtidigt så fel i rummet, båda hör dit med en självklarhet samtidigt som de är helt opassande, eller snarare oväntade. Jag vet inte vem av dem som känns mest som en främling i det moderna rummet, madonnan eller elefanten? Vad säger det om vår tid?
Så efter den dubbla andliga upplevelsen kommer det här: ”Ghost and Pool of Blood” (1988). Vad ska man säga? Det är underbart! Min första tanke är att det är Madonnan under ett lakan, dold för världen, och blod är ju en välkänd religiös symbol det också. Men sedan ser jag att det är ett spöke och då blir blodpölen snarare ett tecken på ond bråd död. Åh, jag älskar hennes konst! Vilken underbar ny bekantskap!
På utställningen finns också verk av den amerikanske konstnären Charles Ray (f 1953) men de hade inget att berätta för mig. Jeff Koons och Katharina Fritsch skulpturer håller fortfarande dialog med mig, jag tänker på dem och fortsätter reflektera över dem, men inte hans. Ändå skulle jag inte vilja vara utan dem på utställningen, både för att jag inser att de talar till andra besökare och för att de lyfter fram mina egna favoriter desto tydligare.
Till sist vill jag ändå lyfta fram Jeff Koons ballonghund igen även om jag redan skrivit ett blogginlägg om den. Här ser man hur jag som besökare och fotograf finns återgiven på tre delar av ballonghunden, jag finns där som en del av konstverket, en trippel skugga, precis som konstnären planerat, att betraktaren ska reflekteras i konsten. Det är en härlig upplevelse.
Utställningen som pågar till den 18 januari 2015 innehåller sammanlagt 13 verk och är en fantastisk utställning där de enskilda verken framstår som solitärer samtidigt som de för en dialog med varandra och besökarna. Det enda man saknar, så det nästa gör ont i kroppen, är att man så GÄRNA vill RÖRA vid dem! Särskilt ballonghunden och spöket. Man vill, vill, vill, men får inte. Hur känns de? Varma, kalla? Hårda, mjuka? Sträva, lena? Hur???? Sinnena är på helspänn.
Men att man fick gå riktigt, riktigt nära varje skulptur och fotografera dem besinningslöst var helt underbart. Tack Moderna museet för det!
stockholm87 