Titta på den här bilden, det här konstverket som föreställer Hanna Borrie, målat 1910. Den är fantastiskt. Färgerna är underbara och man bara vill vara henne på bilden, eller vill man? Samtidigt som bilden är otroligt vacker är det något med den som oroar mig och det gäller inte bara den här tavlan, det gäller alla på utställningen. Det är något med Tora Vega Holmströms konst som oroar mig.
Samtidigt drar den mig till sig. Se på den här tavlan. Den heter kort och gott ”Gosse med snäcka” från 1922. Man blir tagen av den och det är svårt att släppa den med blicken. Man attraheras och man oroas på samma gång. Vad är det med Tora Vega Holmström (1880-1967) som ger så dubbla känslor? Vem var hon egentligen?
Jag vet inget om Tora Vega Holmström förrän jag besöker utställningen med henne på Moderna Museet i Malmö. Utställningen pågår till den 31 augusti. Varför vet jag inget om henne? Utställningen heter ”Jag längtar till överallt i världen”, och det citatet ger nog en fingervisning om vad det är som oroar med hennes konst, hon var nog en rastlös och kanske orolig själ, eller?
Tora Vega Holmström verkar ha målat mest porträtt och stilleben, i alla fall är det vad som mest visas på utställningen, men porträtten berättar ofta hela historier om man tittar noga. Se på den här till exempel, tavlan kallas ”Ryttaren” från 1921, eller också ”Den rike ynglingen”.
Den senare titeln skapar en större spänning i förhållande till konstverket eftersom mannens ansiktsuttryck och kroppshållning vittnar om överlägsenhet. Det är något med honom som oroar men jag kan inte dra blicken ifrån honom. Just den här tavlan är också väldigt stor i formatet vilket gör den mer dominerande i rummet. Precis som mannen själv kan man anta.
Mitt i utställningen finns en tavla målad av Carl Wilhelmson (1866-1928) som heter ”Målarinnor” från 1902. Det står ingenstans vilka kvinnorna på målningen är men eftersom Carl Wilhemson var den konstnär Tora Vega Holmström, Hanna Borrie med flera, studerade för på Valands konstskola i Göteborg, är det inte svårt att gissa att tavlan föreställer dem.
Jag står länge vid tavlan, det är något särskilt med den. Vad? Efter en stund kommer jag på det: kvinnorna är helt i sig själva och i sitt skapande. Det finns inget erotiskt i bilden, det finns inget av mannens blick, det finns endast de tre kvinnorna och deras koncentration. Det är verkligen sällan man ser ett sådant konstverk, särskilt målat av en man. Jag blir lycklig över målningen.
För hur mycket konsten än attraherar och oroar mig på ett gåtfullt sätt känner jag en spänningen inför dessa unga kvinnor som satsade på konsten när det fortfarande var förenat med problem för kvinnor. Den här bilden är underbar. Man önskar så hett att man fått sitta med där på golvet och dela deras passion och deras vilja att gå mot den förväntade strömmen.
Tora Vega Holmström själv beslutade sig för att avstå man, familj, barn för att hon insåg att det var oförenligt med hennes konst. Hon valde konsten. Inte många gjorde som hon på en tiden. Jag imponeras. Jag vill veta mer om henne.
Plötsligt upptäcker jag något oväntat. Jag trodde att Tora Vega Holmström var en helt ny bekantskap för mig, men här finns något jag känner igen. I en större målning över en mamma och hennes barn ser jag en liten figur jag känner igen: den lilla elefanten som jag tagit kort på tidigare i år. Då inser jag att jag stått framför samma tavla tidigare men inte drabbats av konstnären utan av de små elefanterna i bakgrunden av tavlan.
Det finns alltså något hos Tora Vega Holmström som fastnat hos mig tidigare utan att jag förstått det och nu kan jag helt klart konstatera att hela hon har fastnat i mitt medvetande. Det både piggar upp mig och oroar mig. Jag måste veta mer. Varför oroar hon mig?
stockholm87 